Theresans Nobelpristagareutmaning 2010

Jaha, då var det dags att sätta tänderna i 5 nya pristagare. Upplägget blir precis som förra året med ca två månader på varje författare och uppehåll under sommaren. Vilken bok du vill läsa av respektive författare är helt valfritt!
 

Så skriver Theresan och eftersom jag klarade fyra av fem 2009 så vågar jag fortsätta i år igen! Jag gillar den här utmaningen, den är lätt att förstå, lagom många författare vars böcker man väljer helt själv och man blir ju så bildad! Nobelpristagare är väldigt ofta helt enkelt otroligt bra och väl värda sitt pris! Så jag är med.  

1. Nadine Gordimer: Min sons historia- Läses januari till mars
2. Orhan Pamuk: Den vita borgen - Läses mars till maj
3. Gao Xingjian: En ensam människas bibel - Läses maj till augusti
4. Sigrid Undset: Jenny- Läses augusti till oktober
5. Jean-Marie Gustave Le Clézio: Öken- Läses oktober till december

Längre ner finns de jag läste 2009!

Gordimer, Nadine: Min sons historia ****

Den här boken skildrar apartheid och dess väg till befrielsen genom en familj, där pappan  ursprungligen  är lärare men sen, efter fängelsevistelse, enbart deltar i kampen.

Men det är också en skildring av  Wills längtan efter en far som inte bedrar sin fru, dvs Aila, hon som är Wills mor. Eftersom han direkt i början förstår att fadern har en älskarinna söker han hela tiden efter tecken att vara älskad av sin far, att fadern ändå ska visa familjen omsorg. Ibland tror Will att det är så, men förstår gång på gång att det ändå är älskarinnan, inte kampen, som styr faderns liv. Men är det kanske samma sak, är älskarinnan trots allt liktydigt med kampen eftersom de båda förenas inte bara kroppsligen utan också själsligen eftersom kampen sammanfört dem och styr deras samtal i deras hjärnors sammansmältning. Jag kände ett släktskap med Per Pettersons bok Ut och stjäla hästar där kampen också skildrades som något som tog en far från sin son.

Berättelsen byter både tidsperspektiv och berättarröst utan att jag förlorade tråd eller medvetande om var, hur och av vem det sades, och är bitvis spännande och dessutom ett rejält stycke historia. Språket är vackert, mycket vackert och ibland psykologiskt skarpt som när dottern skär sig i handleden. Hennes utlevande stil var ett uttryck för djup depression sa läkaren. Mycket möjligt.
I början la jag märke till språket, sen blev handlingen det väsentliga, Men jag kan förstå varför Gordimer fick Nobelpriset 1991, angelägna ämnen och välskrivet. Henne vill jag läsa mer av. Fast tänk så intressant att läsa den här boken när den kom, några år innan apartheid avskaffades!

Jag fortsätter min spaning på hur författare nämner Sverige i sina böcker. Här står det på sidan 256, (nästan i slutet och jag avslöjar inte vem "hon" är):

Sonny tycktes bli sårad över inpasset. - Jag ska berätta sedan. Hon är i Sverige. Jag missade henne med en dag. Bara en enda dag...

Och som vanligt undrar jag, flirt med Svenska Akademin?

Pamuk, Orhan: Den vita borgen***

Mer än tre stjärnor är det omöjligt att ge Pamuks bok, trots att han är nobelpristagare och kanske tack vare att jag läst den här boken i omgångar i väntrum och vid cafébord när jag haft lite tid över. Så något riktigt sammanhang har jag inte fått. Och vad betyder boken egentligen? Vem är Hodja och vem är slaven? Och det där kriget och Den vita borgen som bara nämns i förbifarten men som ändå är titeln? Beyaz Kale heter den på turkiska och jag förmodar att det är en rak översättning. Och pesten? Så jag har inte fått nån klarhet egentligen.

Däremot kände jag att Peter Englunds uttalanden är intressanta och kan ge lite ljus: 

"Den vita borgen" är hans kanske mest lättillgängliga roman, i vars kärna man återfinner en av hans favoritteman: mötet med dubbelgångaren. Orsaken till att Pamuks böcker innehåller så många tvillingar är givetvis att detta är en skapsam metafor för hans eget liv, för de frågor kring identitet som sysselsätter honom så mycket, och inte minst för det som sysselsätter honom än mer, nämligen relationen mellan öst och väst.

 De epoker i det förgångna som Pamuk valt att skriva om i "Den vita borgen"

 och "Mitt namn är Röd" (alltså sent 1500-tal till sent 1600-tal) innehåller mycket riktigt samma typ av slitningar mellan tradition och förnyelse, mellan ortodoxi och fritänkande som bär sådan tyngd idag.

Det kanske är så enkelt, att Pamuk använt de historiska epokerna för att skriva om sitt favorittema, dubbelgångaren? plus att det mycket möjligt kan vara just relationen som Turkiet har med Europa som sätts på pränt. (?)

Jag tycker även att den innehåller lite tankar kring författande och skrivande:

Han sade att han höll på att tänka ut en historia så helt utan mening att ingen kunde dra några slutsatser efter att ha läst den. Han frågade en annan gång: kunde man hitta på en meningslös berättelse som inte gav någon annan njutning än själva läsningen eller åhörandet av den? "Som med musik?" undrade jag, till Hodjas förvåning. Vi kom sedan fram till att inledningen på en bra berättelse måste vara barnslig som i en saga, mitten skrämmande som en mardröm,  och finalen sorglig som i en kärlekshistoria som slutar med skilsmässa. sid 99.

Alla vet att man måste återuppleva sina minnen för att få tillbaka det förlorade livet och fantasierna. Jag trodde på min berättelse!  sid 160

Kan det här vara beskrivningen på chick lite eller helt enkelt populärkultur: kunde man hitta på en meningslös berättelse som inte gav någon annan njutning än själva läsningen eller åhörandet av den? Ganska träffande kände jag...:-) Utan värdering om högt och lågt osv.

Sammanfattningsvis var historien lite knepig, ja t.o.m ointressant faktiskt, även om de intellektuella samtalen var något jag önskade jag kunnat få ta del av personligen (jmfr ovan) men jag tyckte ändå om Pamuks sätt att skriva.....så de andra böckerna som står i hyllan kanske blir lästa så småningom.

Gao, Xingjian : En ensam människas bibel ****

Det här var en mäktig bok som spänner över en mäktig epok och det på ett mäktigt antal sidor. Jag har den inbunden och den var följaktligen tung och svår att hålla i, så det tog tid att läsa den.

Boken (som verkar kunna betecknas som självbiografisk?) är skriven i dåtid och nutid, dvs då är han och nu är du. Jag gillade det greppet då det gick lätt, särskilt i början, att hålla isär de båda tiderna, tiden under förtrycket och tiden i frihet.

Han och du möts i slutet av boken när det står:

Att han fortsatte att skriva berodde på att han hade behov av det och att det bara var under den förutsättningen som han kunde skriva fritt. Han betraktade inte skrivandet som ett yrke, som kunde försörja honom. Han använde inte heller pennan som ett vapen, att tjäna honom i kampen för det ena eller det andra. Han såg inte skrivandet som en livsuppgift........
...........han kan inte låta bli att tala, även när han är ensam måste han alltid tala med sig själv; rösten i hans inre bekräftar att han lever............ Han sitter mitt emot dig och ni ser på varann. Plötsligt gapskrattar han i spegeln, som är vänd mot dig.

När man läser En ensam människas bibel är det verkligen en man som skriver. Och kulturrevolutionen innebar tydligen ingen revolution för kvinnans sak i Kina. Det är inte människor i den gemensamma kampen han ser i sina kvinnliga medsystrar, även om de är klädda i samma uniformer. Nej det är unga flickor med spirande bröst och tända kroppar som han ser. Och författaren är i alla fall uppriktig när han, också i slutet av boken erkänner:

Du är ingen riktig genleman och du behöver inte spela oskyldig. Det enda du trängtar efter är att bespruta hela världen med din åtrå, att klibba ner hela världen.  (s.420)

Och alla kvinnor i den kanske man kan tillägga. Det är mycke tröttsamt med alla dessa erotiska utsvävningar, kanske skriver författaren så för att verkligen krossa alla tabun, sexualiteten under kulturrevolutionen var tydligen komplicerad läste jag nånstans, antecknade tyvärr inte var. Jag hoppas det, så att han inte bara är en av alla dessa manliga författare som strör vackra unga tända flickor ikring sig bland boksidorna.

Men när "du" beslutar sig för att skriva ner sina tankar, när Marguerite uppmanar honom till det skriver han:

....Lögner och skitsnack kan du lämna därhän. Men du bör skriva ner dina erfarenheter och lämna efter dig spår av ditt liv, på samma sätt som du ejakulerar din sädesvätska. Nog finner du väl tillfredsställelse i att befläcka den här världen? Ingenting kunde vara rättvisare än att på det sättet hämnas på den värld som har förtryckt dig. (s.147)

Detta står ju i början av boken och det var först när det återkom i slutet som jag började ge det nån slags betydelse. Är alla dessa beskrivningar av erövringar en beskrivning av hat mot Kina eller hat mot sig själv eller hat mot kvinnan? Han beskriver ju på ett ställe hur han t.o.m känner åtrå för sin egen mor i mycket unga år. Eller så är det bara ett sätt att flörta med (den manliga) läsaren? Eftersom det upptar en så stor del av boken måste man ju fundera......

I vart fall innehåller ju boken så mycket mer, insprängt mellan sidorna om just revolutionen finns massor av text om litteratur. Och att det är litteraturen som är det väsentliga.
Även en beskrivning om bokens titel:

Det är för din egen skull som du skriver den här boken, en bok om flykten, din egen bibel. Du är din egen Herre och din egen apostel. Du offrar inte dig själv för andra och kräver inte att andra ska offra sig för dig. Ingenting kan väl vara rättvisare? Lycka är något som alla människor åstundar, hur skulle den kunna tillhöra dig ensam? Det finns sannerligen inte mycket lycka här i världen. (s.207)
Och
Nu kommer vi in på politik! Låt oss återgå till att diskutera litteratur! (s.301)

Det finns även en berättelse om en sten, (kapitel XX) där han försöker beskriva hur man kan bli så styrd av partiet att man förlorar sitt eget språk.......Det är ett avsnitt som jag inte riktigt förstår varför det finns med för det ger inga svar egentligen. Det är som när han beskriver hur han fotograferar en svart höna: Ur hönans stirrande blick kunde du utläsa en oändligt djup mening. (s364).. Ursäkta mig men den meningen tyckte jag verkligen inte om, hur man kan få en djup mening ur en hönas stirrande blick skulle jag vilja att han utvecklat lite mer........intressant iofs.

Så boken är komplex och blir därmed intressant på ett plan som jag inte tror var meningen, dvs kulturrevolutionen var ju som den var och förhållandet och kopplingen till judeutrotningen genom Marguerite är snarast en bisak, fast det hänvisas till det i alla beskrivningar. Och hur han spelade flera roller, ledare för rödgardister, offer och slutligen passiv. Baksidestexten skriver också De människor vilkas liv föröddes i ett cyniskt politiskt maktspel kanske inte hade något val?

Men är det här en bekännelseskrift, ett sätt att med litteraturens hjälp övertyga oss om att De människor vilkas liv föröddes i ett cyniskt politiskt maktspel kanske inte hade något val? Liksom förtrycket inte har det och vi får stå ut med massmord, judeutrotningen och övergrepp eftersom det är oundvikligt? I så fall blir jag lite bedrövad, för även om det står:
Han hade lovat sig själv att aldrig återvända till Kina så länge Mao tjänade som dess ledare, kejsare och Gud. Senare kom han underfund med att en människas ande inte kan kuvas av någon annan människa, om hon inte själv går med på det. (s.403)

så känns det lite krystat, eller kanske högmodigt? Dvs författarens ande är inte kuvad, men han var ju själv en del av spelet? Kanske därför han överhuvudtaget överlevde. Se där, lite motsägelsefullt.

Lustigt nog var boken en trea ändå tills jag började skriva ner det här. Och många har ansett den tråkig har jag sett.
Nu har den plötsligt blivit en fyra och jag ser bottnar i den som gör att jag nästan skulle vilja läsa om den.....! Men så många böcker så lite tid..........

Jag får nöja mig med att läsa Gao Xingjians tal och kanske några fler av hans böcker så småningom....

 ------------------------------------------------------------------------------------------------

 2009

1. Doris Lessing Katter
2. V.S Naipaul Om att läsa och skriva
3. Elfride Jelinek Älskarinnorna
(4. Toni Morrison - Läses augusti till oktober)
5. Imre Kertész - Dossier K

Kertész, Imre: Dossier K ***
Jag tyckte verkligen om Mannen utan öde och har ändå sen jag läste den velat läsa mer av Kertész
Skrev såhär när jag läst den 2002:
Äntligen en nobelpristagare som verkligen går att läsa! Och som skriver om ett ämne som aldrig får dö ut, andra världskrigets koncentrationsläger. En bok att ta till sig eftertänksamt, och den griper tag både med innehållet men även med stilen som är lättläst. Lite humor infinner sig också, och det är helt klart att det är en sextonåring som berättar.

Den här boken, Dossier K, är ju en helt annan bok. Jag kände att jag borde ha läst hela Kertész författarskap för att riktigt kunna ta till mig den. Det här är ju en biografi och som sådan innehåller den ju fakta på ett sätt som en roman inte gör. Och det är en av de frågor som tas upp, hur mycket är fakta och hur mycket är fiktion i romanerna som Kertész skrivit?
Det står så mycket intressant i den här boken att det inte går att ta ut nånting särskilt. Det enda den fick mig att göra var att hela tiden vilja läsa Kertész andra böcker och när jag läst dem och läst om den här, då kommer den att få en fyra det är jag säker på. Det kommer att bli ett av mina läsprojekt framöver, mycket för att Kertész också var den första nobelpristagare jag läste som verkligen gick att läsa utan åthävor. Nu läser jag ju "svåra" nobelpristagare osv utan att blinka men då var jag mer läsovan och han fick mig att vilja läsa mer, det måste ju vara en författares dröm att nå fram på det sättet. Dessutom känner jag mig lite besläktad med Kertész, ett enda citat kommer här och jag håller med.

Rättvisan är inte längre universiell. Det är ett bistert fraktum, men det kan inte ignoreras. Att stå upp för sig själv: det är det svåraste, det har det alltid varit. Det är just detta moralisten flyr ifrån. Vår tid främjar inte den självständiga människans fortbestånd: det är lättare att ge sig de världsfrälsande idéerna i våld än att hålla fast vid vår egen, unika och icke upprepbara existens. Välja vår egen sanning i stället för sanningen. (sid 87)

Jelinek, Elfride: Älskarinnorna ****

 Jag är faktiskt förvånad över att jag ger den här boken fyra stjärnor. Men den var riktigt bra. Vad jag kan förstå av Horace Engdals förord (som tillförde läsupplevelsen en helt annat dimension, när jag läste det i efterhand) är den lite annorlunda än hennes andra böcker eftersom den verkar berätta en historia. Visserligen helt utan stor bokstav men ändå. Boken kom 1975 och då förstår jag att den måste ha väckt mycket uppmärksamhet. Nu för tiden höjer väl ingen på ögonbrynen om det manliga k-ordet nämns eller det kvinnliga f-ordet, eller det gemensamma k-ordet, men då var det kanske lite väl mustigt.
Boken innehåller massor med upprepningar i motsatser som t.ex
Ibland kan man höra lustiga vitsar i folkmun om sådana människor som paula. i slutändan innebär sådana vitsar ändå att hur dumma kvinnor än är så är de i alla fall kärleksfulla.
men kärleksfulla är de i alla fall.
i andra fall innbehär vitsarna också att hur brutala, gemena och listiga män än är, så är de i alla fall kärleksfulla.
men kärleksfulla är de i alla fall.

Annat som sägs är:
kvinnor är födda till att lida, män är födda till att arbeta

De två kvinnorna paula och brigitte är såklart stereotyper och skillnaden är som Horace Engdal beskriver den hårfin men dödlig:
/paula/ vill detsamma som brigitte, men hon vill ha en vacker lysande aura runt alltsammans.

Det finns klart humoristiska inslag, särskilt i början drog jag på munnen flera gånger, men det är som Horace Engdal skiver, ett desperat skratt.

Horace Engdal i förordet igen:

Det lokalsamhälle Jelinek skildrar har inga försonande drag.
Den marxistiska klassanalysen har synbarligen varit hennes
utgångspunkt - arbetet bryter ner männen och familjen
kvinnan - men det är den glödande misantropin som gör texten levande.
Kvinnorförtrycket sköts i stor utsträckning av kvinnorna själva.
De skyddade föraktar de oskyddade.
Små gradskillnader i den egna sociala gruppen skapar
ett lika solitt helvete som någonsin klyftorna mellan samhällsklasserna.
Det enda äkta är äckelkänslorna och skadeglädjen.
Paulas förödmjukelse gottgör byborna för deras egna, värre
förödmjukelser och svetsar samman dem, när
de får glädjen att stöta ut någon som de anser
sig ha rätt att betrakta som en icke-person.
Utan att Jelinek behöver höja någon pekpinne,
inser man att antesimetism och främlingshat fungerar på exakt samma sätt.

Exakt såhär uppfattade jag också romanen. Jag kände mig förflyttad till dåtid, det samhälle som såg ned på kvinnor som blev med barn före äktenskapet, men även nutid i grupper där en dold rasism tar sig subtila uttryck, eller hur förakt för svaga personer marginaliserar dem. Måttan är ofta smal (små gradskillnader)i vissa sociala (och ofta religiösa) grupperingar.
Jelinek ger dock inga svar på hur man ska förhålla sig till detta utan läsaren lämnas ensam med en vag olustkänsla, inträngd i ett hörn.

Naipaul V. S. : Att läsa och skriva, en personlig betraktelse **

För att säkert hinna med köpte jag den här boken på rea. Tänkte att den kanske kunde vara intressant att ha i längden också. Sen var den inbunden, tunn, fin!
Beskrivningen på Adlibris:

Här får vi en unik inblick i förutsättningarna för ett av vår tids stora författarskap. 2001 års Nobelpristagare i litteratur, V. S. Naipaul, berättar här om sin långa väg till skrivandet - om den fattiga barndomen i Trinidad, om studieåren i Oxford och om de dystra månader i London som föregick den insikt som förlöste hans skrivande. "Och så en dag, när jag befann mig djupt nere i min nästan stadigvarande depression, började det gå upp för mig vad jag skulle kunna skriva om: stadsgatan på min hemö, med det brokiga liv som vi hade hållit oss utanför, och före det, livet på landsbygden, med seder och bruk från ett minnenas Indien."

Trots att boken var ytterligt tunn förmådde jag nästan inte läsa ut den, så tråkig var den. Om jag nånsin kommer att läsa mer av Naipaul ska jag plocka fram den här boken och läsa den igen, för jag tror att det finns en del att hämta här till författarens författarskap och anledningen till att han fick nobelpriset, vilket f.ö

Kanske att det är nån slags arbetarlitteratur han skriver, den slags litteratur som Sverige sägs vara unik om att ha?

Lessing, Doris : Om katter ****

Faktiskt min första Lessing.
Den får en fyra därför att jag gillar Lessings sätt att skriva. Att jag gillar katter och därmed allt som står i den bidrar också förstås. Hade det varit om hundar skulle jag inte ha gillat historierna men däremot stilen så det skulle nog ha blivit en fyra ändå om ni förstår hur jag menar. Däremot fanns det inte en enda mening som jag tyckte var värd att citera, men jag kan ta citatet:

Silkeskatt! Katt som en mjuk
uggla, katt med tassar som fjärilar,
kattklenod, kattmirakel!

Boken är tre noveller. Den första handlar om Lessings barndom i Afrika och den var den absolut bästa, jag påmindes mycket om de katter vi hade på det småbruk där jag växte upp. Mailade med min syster om det också och vi mindes de katt, katt, katt, katt! som fanns i vårt barndomshem. De resterande två novellerna hade också sin charm och även om jag kanske borde ha läst en mer seriös bok av Lessing så har jag en känsla av att ingen annan kunnat ge mig lika stor behållning som den här!

 

Therese

29 december 2009 08:19

Vad kul att du är med!!

http://theresans.blogg.se/bokblogg

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Galgut, Damon: I ett främmande rum ****   Eftersom jag redan läst två böcker av Galgut Löftet ( Bookerpriset) och Bedragaren, är jag positivt inställd redan innan jag öppnat boken. Det här är tydligen hans debut och jag gillar den, även om både L...

Kawakami, Hiromi: Senseis portfölj ***   En egendomlig bok som jag lyssnat på. Är det en glimt av Japan det här? Eller är det en romantisk historia, som fokuserar på dryckesvanor och hur en relation mellan äldre man - yngre kvinna byggs upp?   ...

  Beskow: Flickornas katt *** novell     En smått absurd berättelse om just två flickors katt. Och eftersom den är skriven 1896 är den såklart riktigt gammaldags. Med meningar som:  Pojkarna hatade dockor . De tålde inte dockor ,  s
ade de...

  2024 Novellresan Ugglan & boken Novellresan      Ugglan skriver: Under 2024 kommer jag att bege mig ut på en novellresa, och du får gärna följa med! Varje månad har sitt eget resmål, och jag tipsar om noveller du kan ...

Månadsläsning mars  2024 Lafon, Marie-Héléne: Källorna ****Lagerlöf, Selma: Morbror Ruben *** novell Virdborg, Jerker: Cirkelns fyra hörn ***Widenfjord, Therese: Med bergens andetag ****Ravn, Olga: De anställda ****Arvola, Ingeborg: Kniven i elden *...