Alla inlägg under maj 2010

Av violen - 18 maj 2010 14:15

Beyala, Calixthe: Ännu talar träden****

 

 


Väldigt länge sen jag läste nånting liknande måste jag säga. I början tänkte jag att vem är hon som skrivit det här????

Men efter ett tag blev jag fascinerad, här är en bok om afrika som inte är tillrättalagd på nåt sätt. Maken till vansinnigheter. Det är som att möta skrockfullhet parat med narkotikarus och våldsamma mardrömmar. Och fördomar om katter och oskulder. Och om bäbisar som faktiskt figurerar i berättelser om botande av aids än idag.

Nånstans finns här allt det som vår civilisation har rationaliserat bort och trist att säga det men det är dunkla krafter som stannar kvar på sidorna.
Magisk realism är inte min grej men här lever ju folk den magiska realismen. Men det är bara de svarta som ser det, den vite mannen förstår ingenting eftersom allt är dolt för honom.
Gröna andar är de mest frekventa inslagen och eftersom boken är indelad i olika "kapitel" borde nog varje sådant analyseras för sig för att göra boken riktig rättvisa.
Tionde aftonen skildrar till exempel en strid mellan hövdingen och en ond ande, en mamiwaterkvinna. Man skulle kunna ta ett utdrag från den delen och filma den och göra en skräckfilm av alltihop!
Jag gick ut på gårdsplanen. En grupp möss dansade svans i svans. Andar lekte kurragömma bland träden och omgav tillvaron med ljusgloria. Somliga förvandlade sig till jättelika bananträd som böljade i vinden, så brast de ut i skratt och försvann. Andra lät sina ansikten framträda i själva barken, så skrattade de och löstes upp. En av dem med ansiktet omgivet av oleander gjorde tecken åt mig att följa efter. Jag sjasade bort den med handen. "Vi är inte från samma värld!" skrek jag. Den sträckte på sig, snuddade vid himlen och spottade ett eldregn. "Du är inte snäll mot mig, din elaking!" Sedan försvann den gnällande. Jag tvingade upp min ande till en punkt där den kunde överblicka den välbekanta omgivningen. sid 146.

 

Det är verkligen en komplex bok, utan försköningar. N-ordet används som den naturligaste sak i världen och på sitt rätta sätt dessutom, vilket inom parantes sagt verkligen visar på varför det inte bör användas enligt mig, inte enligt författaren själv se länken ovan. (Men i den här boken känns det helt ok för hela boken är ett steg bort från all försköning). Kvinnor våldtas och misshandlas, månggifte är naturligt, andar och trollkarlar och hallucinationer verkar fritt, kolonlialiseringen och krigen får en stor roll i folkens liv. Och Eden, huvudpersonen slår tillbaka men uppnår egentligen ingenting med det. En kort stund får hon uppleva kärlek, så kort att det nämns enbart i några meningar. Hennes liv är en förvirring och en plåga och en strid. Hon är inte vacker och därmed dömd. Låter lite modernt västerländskt på nåt sätt......Och förklaras också av att författaren är feminist, länken ovan igen.

 

En märkligt bok. Som naturligtvis inte är helt sann utan en blandning av skrönor och fabler och myter. Men ändå.......

Väldigt lite är positivt i den här boken. Även om det på bokens sista sida står att det var en förtrollad tid då gudarna talade till människorna osv. Så skildras inget av det här.

Och bokens sista mening är:

 Om nu inte detta glansfulla förflutna på den svarta kontinenten bara var ett dåligt skämt. sid 352


Beyala har verkligen skildrat Kameruns "mörka hjärta". Men det känns som det var mörkt redan innan den vite mannen kom.....mycket ovanligt måste jag säga. Så svart så mörkt så dystert och ändå så levande, hjärtslagen känns i den här texten. Kanske man kan skymta färgen på afrikas själ i den här boken? Och kanske att det förflutna inte var så glansfullt ändå? Särskilt inte för kvinnorna......Beyala är modig och när jag nu läst länken ovan inser jag att jag tänker rätt, hon är utsatt för kritik.


Vill du verkligen få en läsupplevelse och något att fundera på ska du läsa den här boken. Jag glömmer den inte. 

 

Läst i Bibliophilas Afrikautmaning

 

Läst 2010


Av violen - 17 maj 2010 10:45

Pamuk, Orhan: Den vita borgen***

 

Mer än tre stjärnor är det omöjligt att ge Pamuks bok, trots att han är nobelpristagare och kanske tack vare att jag läst den här boken i omgångar i väntrum och vid cafébord när jag haft lite tid över. Så något riktigt sammanhang har jag inte fått. Och vad betyder boken egentligen? Vem är Hodja och vem är slaven? Och det där kriget och Den vita borgen som bara nämns i förbifarten men som ändå är titeln? Beyaz Kale heter den på turkiska och jag förmodar att det är en rak översättning. Och pesten? Så jag har inte fått nån klarhet egentligen.

Däremot kände jag att Peter Englunds uttalanden är intressanta och kan ge lite ljus: 

"Den vita borgen" är hans kanske mest lättillgängliga roman, i vars kärna man återfinner en av hans favoritteman: mötet med dubbelgångaren. Orsaken till att Pamuks böcker innehåller så många tvillingar är givetvis att detta är en skapsam metafor för hans eget liv, för de frågor kring identitet som sysselsätter honom så mycket, och inte minst för det som sysselsätter honom än mer, nämligen relationen mellan öst och väst.

 

 De epoker i det förgångna som Pamuk valt att skriva om i "Den vita borgen"

 och "Mitt namn är Röd" (alltså sent 1500-tal till sent 1600-tal) innehåller mycket riktigt samma typ av slitningar mellan tradition och förnyelse, mellan ortodoxi och fritänkande som bär sådan tyngd idag.

 

Det kanske är så enkelt, att Pamuk använt de historiska epokerna för att skriva om sitt favorittema, dubbelgångaren? plus att det mycket möjligt kan vara just relationen som Turkiet har med Europa som sätts på pränt. (?)

 

Jag tycker även att den innehåller lite tankar kring författande och skrivande:

Han sade att han höll på att tänka ut en historia så helt utan mening att ingen kunde dra några slutsatser efter att ha läst den. Han frågade en annan gång: kunde man hitta på en meningslös berättelse som inte gav någon annan njutning än själva läsningen eller åhörandet av den? "Som med musik?" undrade jag, till Hodjas förvåning. Vi kom sedan fram till att inledningen på en bra berättelse måste vara barnslig som i en saga, mitten skrämmande som en mardröm,  och finalen sorglig som i en kärlekshistoria som slutar med skilsmässa. sid 99.

 

Alla vet att man måste återuppleva sina minnen för att få tillbaka det förlorade livet och fantasierna. Jag trodde på min berättelse!  sid 160

 

Kan det här vara beskrivningen på chick lite eller helt enkelt populärkultur: kunde man hitta på en meningslös berättelse som inte gav någon annan njutning än själva läsningen eller åhörandet av den? Ganska träffande kände jag...:-) Utan värdering om högt och lågt osv.

 

Sammanfattningsvis var historien lite knepig, ja t.o.m ointressant faktiskt, även om de intellektuella samtalen var något jag önskade jag kunnat få ta del av personligen (jmfr ovan) men jag tyckte ändå om Pamuks sätt att skriva.....så de andra böckerna som står i hyllan kanske blir lästa så småningom.

  

Läst i Theresans Nobelpristagareutmaning 2010 

 

Läst 2010

Av violen - 16 maj 2010 18:00

Cohn, Rachel & Levithan, David:  Nick & Norahs oändliga låtlista***


För att vara en ungdomsbok var den här riktigt bra. Först när jag läst ut den förstod jag att den väldigt mycket speglade straight edge kulturen. Det nämns ju bara som hastigast där i början. Och det var säkert därför jag tyckte att den var så intressant. För den stack ut med sitt coola ( i mitt tyckte) par. För både Nick och Norah verkar våga stå för sig själva (fula skor, köttälskare osv) och det gillar jag. Men avsaknaden av tunga droger och snabbt sex (mycket snack om det iofs) är ju något som känns främmande då det ju präglar mycket av all litteratur idag. Så jag lärde mig mycket om en av vår tids subkulturer och insåg att jag är helt utanför all musik som spelas inom dessa genrer. Men jag är ju fast i 60-talet iofs, då jag faktiskt var en popnörd, den enda i byn f.ö. Kände musiklyriska vibbar vid omnämnandet av I wanna hold your hand! det säger väl allt......

Så min undran är egentligen bara, är det här en vuxenbok eller en ungdomsbok? Jag spanar vidare!



Av violen - 11 maj 2010 19:45

Lahiri, Jhumpa: Den indiske tolken***


Eftersom jag läst Främmande jord av Lahiri och tyckte mycket bra om den kändes det som ett steg tillbaka att läsa de här novellerna. Den här boken var inte alls lika bra som den nämligen. Jag skulle tro att även I väntan på ett namn är bättre. Med det inte sagt att jag inte skulle ha tyckt om den här boken om jag läst den först. Nu känner jag att novellerna är lite....outvecklade. Potential javisst eftersom den fick Pulitzerpriset 2000, och Lahiri har helt klart utvecklats sen denna bok skrevs.

För att upprätthålla mitt intresse för novellerna ger jag dem indienkänsla, för jag tror författaren strävar efter det nämligen.

Titelnovellen stack ut mest men den sista tyckte jag också jättemycket om!



novell 1: En novell som är helt allmängiltig och därför kan beröra vem som helst var som helst och i vilken tid vilket land vilken hudfärg som helst. alla kan förstå vad som händer, tecknen på depression, avslut. Mannen har sitt helvete kvar när novellen slutar, hans oförmåga att inse katastorfen bäddar för det som sker, han räddar sig själv tillfälligt på hennes bekostnad. Indienkänsla: 0

novell 2: Den här novellen känns obearbetad, jag skulle tro att den betyder nåt för författaren, därför har den tagits med. Men den berör inte. Indienkänsla: 3

novell 3. Här blixtrar språket till litegrann men ändå, det blir liksom inget nytt. Däremot kan jag känna att författaren nuddar vid kastsamhället. Och Indien känns nära här. Indienkänsla: 4

novell 4: Helt oväsentlig kändes den. Ok, det gamla möter det nya. Med följder för den lilla människan. Indienkänsla:4

Novell 5: Ben längre än bålen är sensationellt. Men det har jag också..... Lika allmängiltig som novell 1, men här möts kulturer på ett annat sätt. Innerst inne känner vi ändå lika samma var vi än har vår vagga. Indienkänsla: 2

Novell 6: Jag känner för mrs Sen, men ändå. Borde hon inte ha tagit bättre hand om sitt dagbarn? Och borde inte mr Sen ha tagit bättre hand om mrs Sen? Tråkigt blev det för alla till slut. Indienkänsla: 3

Novell 7: En verkligt konstig novell tyckte jag, Är det konflikten mellan religioner som skildras? Det enda indiska upplevde jag var beskrivningen av sarin. Indienkänsla: 1

Novell 8: Jaha, kan äktenskap och eller barnafödande bota epilepsi (som jag tror det rör sig som). Visste jag inte. Indienkänsla: 2

Novell 9: Det blev ett riktigt bra slut på den här novellsamlingen, den här novellen gillade jag. Tänk så bra allt kan bli till slut! Slutet gott alltså! Indienkänsla: 4

 

 

Läst i Lyrans jordenruntutmaning


Läst 2010

 

__________________________________________________



Och det svenska:

 [...] och studerade temperaturerna i städer runt om i världen. Trettiofyra grader i Singapore dagen innan, tio i Stockhom. sid 23

Av violen - 11 maj 2010 17:30

Aidoo, Ama Ata: Förändringar****


En mycket mycket bra bok var det här! Med ett mycket mycket bra efterord! Så intressant att läsa.

Tack Lyran och Bibliophia!


OBS! tänker du läsa den vänta med fortsättningen! En hel del avslöjas nämligen.

Och eftersom boken hade ett driv och faktiskt var riktigt spännande så vill jag att du ska få njuta av den själv först!


Förändringar är en berättelse om kärlek, kvinnors villkor och gamla levnadssätt som bryts mot nya. Baksidestext.


Jag är övertygad om att vår kontinents kraft att göra revolution står och faller med kvinnofrågan säger Aidoo s 312.


[...] berömda uttalande som doktor Kwegyir Aggrey en gång gjorde: "Om man utbildar en man utbildar man en individ. Om man utbildar en kvinna utbildar man en nation." Aidoo s 344

 

Fina ord som upphöjer kvinnan, men Aidoo pekar med sin roman på hur de patriarkala mönstren fortfarande styr Afrika. Även om hon säger om Förändringar att:

Den inte är avsedd att utgöra något inlägg i någon nu pågående debatt. Förordet.

så måste jag säga att den skulle platsa som diskussion om och huruvida jämlikhet kan vara rätt till arbete men inte till frihet för sig själv och sin kropp?

För den här boken landar väldigt mycket i hur pass mycket det nya kan stå emot det gamla. Häpnadsväckande lite verkar det i den här boken. Men allt är ju relativt iofs.

Tre kvinnor som fått sin rätt att arbeta och bidra till sig själv och samhället möts i den här boken.

Den självständiga hustrun som är en blandning av muminmamman och sufragetten, men som trots det måste böja sig för sin man i vissa frågor. För vem vet vad han gör på kvällarna egentligen eftersom han alltid behöver bilen?

Den lurade hustrun, lurad på sin utbildning och sitt intellektuella liv. Men som arbetar, som en kompensation, och gör det bra. Som säger ja, ja, ja, ja när mannen i sin rätt tar sig en till hustru. Samtidigt öppnar hon ögonen på de äldre kvinnorna

De äldre kvinnorna kände sig illa till mods. så till den grad att det uppstod ett samförstånd som aldrig tidigare funnits mellan dem. Det var ett manssamhälle. Man överlevde bara om man förstod sig på hur en kvinna skulle vara. Men det som chockade de äldre kvinnorna var hur lite som uppenbarligen hade ändrats för döttrarna - trots all utbildning!  s 201

Och sist, den äktenskapligt våldtagna (ett ord som inte ens finns i språket, men som hon ändå inser har hänt) hustrun som skiljer sig och möter Kärleken! Och blir den andra hustrun med allt vad det innebär.

Men som till slut inser att systerskapet är det enda som betyder nånting i denna värld av härskande män.


Jag skulle kunna skriva så mycket mer om den här boken. För den är så komplex och skulle kunna analyseras utifrån många aspekter.

Romanens tema är stagnation och förändring. Och jag känner igen så mycket i boken! Visst, på 60-talet var förändring lika självklart som stagnationen sen kommit att bli.

Diskrimineringen av kvinnor, påpekar hon, (Aidoo, min anm) börjar med den åtskillnad som görs redan vid födelsen mellan "en flicka [och] en människa", där den senare kategorin avser barnet av manskön. sid 308


Och det är alltid där man hamnar till slut när man uppriktigt undersöker kulturella mönster mellan man och kvinna. Inte förrän alla är människor kan fördomar och inskränkningar försvinna.



Läst 2010


Lyrans afrikautmaning

Bibliophias afrikautmaning



Transplantation:


För Sissie är den småborgerliga själen pseudointellektuell, ett symtom på en slocknad fantasi. Den skapar till exempel den sortens förstockade naivitet som avslöjas när Kunle tolkar en hjärttransplantation mellen en vit och en svart människa som en markering av att det inte längre finns nån rasism. sid 318





Av violen - 10 maj 2010 15:15

Oates, Joyce Carol: Blonde*****

 

Den här mastodontläsningen (mer än 800 sidor i pocketupplagan) gjorde jag i sällskap med Bokcirkeln i Sveriges Radio. Och det var en magnifik resa över fem veckor. Jag har aldrig läst en bok på det sättet förut, visst antal sidor, diskussion (envägs iofs) skrivna kommentarer (av mig) varje gång, och sen ny läsning!

Boken kändes kort, otroligt nog. Och  jag måste säga att jag är imponerad av Oates. Jag har ju alltid gillat henne, även om hon är så ojämn att jag ibland undrar om hon verkligen skrivit själv. Men den här gången har hon definitivt nedtecknat alla dessa ord själv. Det är så fascinerande att ha fått följa en kvinnas väg genom ett kort liv, fyllt av en sådan....vad ska jag kalla det.......smärta! Och följa en utveckling i ett land och i en könsstämpling som detta ju handlar om. En stämpling av Kvinnan som den bit kött männen kan ta för sig av.

Hur Norma/Marilyn var, utlevande, sexgalen, narkoman, självmordsbenägen eller bara en utnyttjad blondin, det vet jag inte efter att ha läst boken. Kanske var hon det eller så var hon det inte. Vem vet? Inte Oates i alla fall vilket hon påpekar redan i början av boken. Men att dra några slutsatser hit eller dit, vad betyder det? Boken handlar om Blonde, ingen annan. Och den är helt enkelt otroligt bra.

Orkar du bara med längden så läs den! Det är mitt råd!


Jag har kommenterat den i andra inlägg med bokcirklen i SR och skriver inte mer här

Till första träffen 12/4 har vi läst: Prolog + Barnet. Tom sidan 123.

Till andra träffen 19/4 har vi läst: Flickan. Tom sidan 262.

Till tredje träffen 26/4 har vi läst: Kvinnan. Tom sidan 425.

Till fjärde träffen 3/5 har vi läst: "Marilyn". Tom sidan 712.

Till femte och sista träffen 10/5 har vi läst: Senare i livet. Hela boken! 862 sidor.



Läst 2010

Av violen - 10 maj 2010 15:00

Blonde 5 av fem.


Slutet. Citat från sista filmen:

Det var inte något spelat uttryck för ilska och raseri utan äkta känslor som slet i kvinnans kropp likt en elektrisk ström.

"Lögnare! Mördare! Jag hatar er"  sid 783

 

Oates lyckas genomföra sitt verk utan att darra en enda gång. Blonde/Marilyn/Norma (för nu är hon alla tre) har med alla dessa män förvandlats till den första och största av dem alla, de som benämns som det står på den lapp hon får: Hora!

Skilsmässan från Miller togs upp en del, den tyckte jag var helt oväsentlig. Och varför de skildes kom inte fram, kanske för att Blonde läst att "en kvinna är sin livmoder" och att Miller fått veta att hennes livmoder var ärrig efter alla aborter, så några barn skulle det inte bli och Miller blev aldrig hennes pappa, den hon hela tiden sökte efter. Kanske att hon efter den sista filmen, när hon upplevde citatet längst upp och efter att Chass dött och avslöjat att pappan inte fanns utan han bara hade drivit med henne, kanske att hon då gav upp på något sätt. Vem skulle inte ha gjort det? Modern var sjuk, ingen far, inga nära relationer, Lizzy från barnhemmet prövar hon att återfå kontakten men det går ju inte alls.

Och skildringen av hennes sista tid, när Den Störste begär och får henne för att sen kasta henne på sophögen eftersom hon inte vill men nej räcker inte till. Därför att Den Störste har rätt att utöva sin makt, och hon vill inte, hon vill inte höra eftersom hon förstår, hon kan inte hålla tyst eftersom hon är naiv, hon vill inte dö men gör det till slut, med eller utan hjälp? Den sista skymfen, att uppträda i sin förnedring där presidenten skrattande sitter och lyssnar (jag har tidigare sett ett klipp där man får se hur presidenten och hans vänner sitter och skrattar hånfullt när hon sjunger ) och hur hon så uppenbart inte vet hur hon ska uppträda. Den ultimata förnedringen.



Efter Bokcirkeln:


Symboliken när presidenten våldtar henne kom fram i bokcirkeln: samtidigt som han planerar att inta ett annat land, intar han henne med en våldtäkt, precis som det han beslutar innebär att ett land intar ett annat känns det som att hela landet våldtar henne, och kulmen nås (som jag tycker det) när hon sjunger för presidenten. Något som finns bevarat för eftervärden.

Blondes död, Skarpskytten trodde inte panelen på utan de ville nog tro att det var ett självmord utan brev "för vem skulle hon skriva det till?" Den repliken fick mig att inse att det var mycket möjligt att självmordet är en riktig teori, kunde hon, en simpel presidenthora, vara så mycket värd att man iddes offra ett mord på henne? Tveksamt. Men vem vet.

Lysande att ha med Arne Thoréns nyhetsinslag från Monroes (den verkliga Monroes) död. Med sin torra röst påpekade han att hon dött, "hon som hela världen tycktes känna men få verkligen kände" (felciterat jag vet men jag ändrar när jag kan lyssna på reprisen eller på SR igen).

så var det nog verkligen. Ingen kände henne eller ville kännas vid henne. Sorgligt, så sorgligt. Men magnifikt skildrat på bokens sista sidor.








Av violen - 7 maj 2010 16:45


Thomsson, Heléne och Elvin-Nowak,Ylva :11 nyanser av tystnad***

 

(Doka)


Den här boken fick fyra stjärnor i en tidning nånstans och jag tänkte, intressant ämne och stjärnor, ok jag provar. Och jag blev inte besviken. Det är nästan så att jag skulle kunna tänka mig att läsa om den direkt.

Vad skiljer då denna bok från så många andra böcker i samma genre. Kanske författarnas ärlighet. Det gör att jag kan ta till mig det som skrivs utan att känna mig dum. Istället blir jag arg och vill ha en förändring. För jag inser att jag blivit utsatt för härskarteknik massor av gånger!

Det jag önskat hade varit att det funnits mer exempel på hur man bemöter dessa härskare. Nu finns det lite sådant och det beror nog säkert på att det berör arbetslivet där det i alla fall finns någon form av  möjlighet att någon annan (chefen) har det yttersta ansvaret. I privatlivet kan man ju bara lita till sig själv. Och där finns det också så mycket annat att ta hänsyn till, ansvar, blodsband osv.

Men det går faktiskt att lära sig lite härskarteknik själv av den här boken! Det kan ju finnas situationer när det är det enda språk som hjälper också. Men jag har inte fattat hur man gör det förut.....:-)



Läst 2010

Senaste inläggen

Presentation


Violens boksida -
reflektioner

Citatet

 Citatet

 

Jag tror att vi enbart bör läsa böcker som biter och sticker oss. Om den bok vi läser inte ruskar oss vakna som ett slag mot huvudet, varför då göra sig besväret att läsa den över huvud taget?

 

Franz Kafka

 

Lite väl drastiskt men det ligger nåt i det. 

Kontakta mig

email:

h55n/at/yahoo.se

Följ

Sök i bloggen

Kultursidor

Länkar

Länkar2.0

Poddar

Länksamling/Förlag

Kategorier

LITTERÄRA PRISER

Läser - ska läsa - med mera

Redan läst sju böcker i Min egen litteraturprisutmaning!

Senaste kommentarerna

Följ bloggen

Följ  violensboksida, reflektioner.... med Blogkeen
Följ  violensboksida, reflektioner.... med Bloglovin'

Arkiv

RSS

Tidigare år

statistik

Kvinnolänkar/föreningar/osv

JUL

Medicinskt

Min gästbok

Ätbart


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se