McEwan, Ian: Hetta ***

McEwan är en av mina favoritförfattare. Kärlekens raseri, Lördag, Försoning är alla fempoängare.

Men den här boken förstår jag mig inte riktigt på, nästan en memento mori men inte fullt ut.

Början var ju riktigt tråkig, om man bortser från snön och kylan och organets smärta som väl skulle fånga nåt intresse vilket det väl iofs gjorde. Men sen var det enda försonande att jag känner ett visst intresse för ljuset i solens skepnad dvs solenergi. Precis det huvudpersonen sysslar med. De tekniska termerna tycker jag är helt ointressanta förstås, jag är ingen naturvetare precis. Fast nånstans lyckas McEwan fånga tidsandan, tvivlet, oron, spekulationerna. Jag pressade mig genom den tekniska tråkbitarna också så jag upptäckte det.

Men trots allt fångade boken mig, Beard fångade mig. Han är ju en riktigt sluskig Kissingerliknande förkroppsling av manlighetens värsta arketyp. Eller en förskroppsling av makten helt enkelt, den makt som tar för sig och vill ha allt utan möda, som bara lutar sig tillbaka och njuter av det som just det exemplaret har böjelse för, mat, sex, alkohol, bilar, båtar, droger you name it. Och som han resonerar, nånting saknas det ju i hans hjärna vilket väl forskarna inom parantes sagt kommit fram till att det gör hos empatilösa personer. Det märks mycket väl att Beard själv är omedveten om just den forskningen. Och helt ointresserad, han har ju inte ens empati för sig själv. En darrning där på slutet, när hans egna gener rör vid hans hjärta. ( gåtfullt, javisst, men läs boken!)

Och den personen placerar McEwan i den forskarvärld där den yttersta bekräftelsen är Nobelpriset och där stöld av tankarna är det mest förbjudna.

Visst, det är annorlunda det är välskrivet, historien kommer fram som ett pussel där bitarna dyker upp utan någon ordning och där pusslets viktigaste del, den som visar på hela bilden, kommer sist. Som det ska vara. Och spänningen höjs tom av en liten mordgåta.

Läst 2010

Sverige nämns naturligtvis i samband med nobelpriset.