Larsson, Björn: Döda poeter skriver inte kriminalromaner ****

Jag visste det! Direkt jag läste om den här boken visste jag att jag ville läsa den och att den skulle vara helt i min smak. Och det var den!

En slags kriminalroman, javisst den har ju ingredienserna, ett mord och en nördig (på poesi) utredare. Den biten får knappt godkänt men resten, resten!

Försättsbladet har jag klottrat fullt med sidhänvisningar till dels verk ur litteraturhistorien, dels till litterära preferenser, tankar, uttryck och kloka iakttagelser och utläggningar om poesi och litteratur och förlagsvärlden och girighet och livet! Med mera. Och visst, lite samtid; bloggande och lite humor; 10 december är ju inget datum vilket som helst........:-)

Dessutom var ju dikterna så bra, jag tänkte hm, vem har skrivit dem? Och det fick man veta i slutet, det var ett intressantare avslöjande än vem mördaren var (vilket jag faktiskt kom på efter ett tag, något jag ofta missar....) kan jag säga!

Jag bara gillade när jag läste och tänkte, det vill jag citera och det ska jag skriva om. Men nu blev det till slut så mycket att det är ingen mening. Jag kan ju inte citera halva boken! Du måste bara läsa själv...

Men några citat blir det

Jag vill kremeras och inte ligga i vigd jord. Helst skulle jag önska att min aska blandades med alla makulerade böcker och förvandlades till pappersmassa så att jag kunde återuppstå som en boksida i mitt nästa liv. sid 335

[...] hade diktarna gjort ett misstag när de kröp in mellan tysta och tryckta boksidor. Poesin var till för att läasa högt på gator och torg. Den skulle sjungas och ropas ut. sid 355

I övrigt: Läs. Läs eftertänksamt. Och markera viktiga passager för du kommer att vilja läsa dem igen.....!

Boken klassificeras som en deckare, nåja kriminalroman, även hos förlaget (se nedan), men jag tror att den borde marknadsföras på ett annat sätt. Visst, den blir mycket mer läst som deckare men risken finns att de som verkligen skulle uppskatta det som finns utanför själva mordhistorien missar den. Men det är ju förlagets problem, inte mitt! :-)

Norstedts beskriver boken såhär:

Björn Larsson har skrivit en litterär kriminalroman, en välvilligt ironisk betraktelse över förlag och författare. Det är spännande, tänkvärt, irriterande och läsaren kommer att känna igen tonen från Björn Larssons tidigare böcker.

Tack Norstedts för recensionex!

Läst 2010

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Indridasson, Arnaldur: Tyst som muren   Deckare. De är sällsynta hos mig nuförtiden, men ibland kan jag behöva lyssna på något lättsamt när jag städar osv. Och då blev det en Indridasson igen. Jag har ju tänkt ge upp honom, men ändå blev det den ...

Galgut, Damon: I ett främmande rum ****   Eftersom jag redan läst två böcker av Galgut Löftet ( Bookerpriset) och Bedragaren, är jag positivt inställd redan innan jag öppnat boken. Det här är tydligen hans debut och jag gillar den, även om både L...

Kawakami, Hiromi: Senseis portfölj ***   En egendomlig bok som jag lyssnat på. Är det en glimt av Japan det här? Eller är det en romantisk historia, som fokuserar på dryckesvanor och hur en relation mellan äldre man - yngre kvinna byggs upp?   ...

  Beskow: Flickornas katt *** novell     En smått absurd berättelse om just två flickors katt. Och eftersom den är skriven 1896 är den såklart riktigt gammaldags. Med meningar som:  Pojkarna hatade dockor . De tålde inte dockor ,  s
ade de...

  2024 Novellresan Ugglan & boken Novellresan      Ugglan skriver: Under 2024 kommer jag att bege mig ut på en novellresa, och du får gärna följa med! Varje månad har sitt eget resmål, och jag tipsar om noveller du kan ...