Krauss, Nicole: Det stora huset ****  

Jag förstod direkt att jag skulle tycka om den här omtalade boken. Och den var utomordentligt bra. Ja faktiskt, utomordentligt är rätt ord. Det finns liksom inga tveksamheter, det här är bra litteratur. Jag funderar varför, de ställen jag markerat ger inget svar. Men är det inte genreöverskridandet som är nyckeln? För visst är det här en bok med flera genrer inbäddade? Och börjar den inte med gåtan som pekar mot deckargenren, Herr domare? (Intresset är etablerat, man vill ju veta!)
Och sen, en politisk agenda, tillståndet i Chile och längre fram, det som många judiska författare alltid återvänder till, Israel?
Författandet, författarna, poeterna, allt är med. Syskonrelationer, familjerelationer, parrelationer.
Den eviga frågan, gör kvinnan som blir med barn utan möjligheter, rätt som låter barnet få ett annat liv? Eller är hon för alltid dömd?

Och det omvända genusperspektivet, kvinnan vill ha mannen utan att han förstått men har ingen chans mot hans styrka att hålla henne ifrån sig. Om rollerna varit omvända hade hon fått utstå våldtäkten och skammen av att ha "ägnat ut sig". Det här skildras kring sidan 275 och är ytterst intressant tycker jag. Kan män våldtas?

Skildrat från ett ovanligt perspektiv.

Skrivbordet är naturligtvis bara en kuliss och jag slutade snabbt att fundera över det faktiskt. Visst, det var med och knöt ihop in i det sista och balansen mellan att låta det ta för stor plats och till att ge det den plats det fick visar på att Knauss verkligen har jobbat med historien.

 Hon har byggt en utmärkt  roman, det är verkligen ett stort hus med en massa rum som läsaren går in och ut ur, och där det finns dörrar mellan vissa rum och allt hänger ihop. Boken blir aldrig tråkig utan varje sida bjuder på nånting nytt, precis som jag kände när jag läste Brott och straff.

Och ändå får den inte full poäng, varför? Ja kanske för att det är alltför urmärkt, alltför snygg? Genreöverskridandet är subtilt och uppfattas knappast om man inte söker efter det. Anslaget är lätt men i undertexten skymtar en outtalad ångest, utdragna naglar och marscher mot döden, kvinnokamp och traumatiska barndomar.

Boken borde inge en olust men i stället njuter man. Jag känner mig lite förvirrad.

Läst 2011

  Koontz, Dean: Donatorn **

Ämnet i den här boken fick mig att läsa Koontz vilket jag aldrig funderat på tidigare. Och vilket jag inte kommer att fundera på framöver heller. Men jag måste erkänna att jag sträckläste boken för att jag ville veta hur det skulle gå och hur det hängde ihop. Det visade sig att jag redan hade en aning om hur det fungerade, eftersom jag läst liknande böcker om transplantationer tidigare. Koontz har alltså helt enkelt tagit en väl fungerande story och lagt till lite övernaturliga och märkliga inslag, en väl beskriven hjärtinfarkt (där har han verkligen gjort ordentlig research) och en kärlekshistoria med en otroligt vacker (såklart) författare  som beskriver undermeningen i en text, vilket jag inte kunde finna någon i den här historien.

Men eftersom det handlar om en transplantation tyckte jag ändå att den var intressant. Tyvärr var det lite väl mycket konstigheter med för att jag skulle känna att boken gav mig nånting utöver skildringen av donationsförfarandet i USA. Och dess avarter kan jag kanske säga utan att avslöja allt för mycket.

Koontz läses av väldigt många, kön på biblioteket nära mig var mycket lång, och jag kan känna en viss oro över hur hans böcker tas emot. Är det enbart skräck eller tänker många att jaha så går det till? Vilket det kanske gör och då borde boken varit ett debattinlägg istället för en thriller.......

Slutet var sentimentalt så det slog gnistor om det och jag undrar om Koontz alltid har sådana slut.......

Läst 2011