Bäckman, Peter: Frostbett ***(*)

Det här kunde ha varit en helt vanlig deckare som visserligen utspelar sig på ett för deckargenren ovanligt ställe, Östersund, men som handlar om just det vanliga: ett mord begås och de som löser det har sina relationer att brottas med, bättre eller sämre. Tiden är på väg att rinna ut men det löser sig såklart! Och sen ett våldsamt slut.

Men

Den här boken är så mycket mer än bara en deckare, och den förtjänar mycket mer uppmärksamhet än den fått tycker jag. Utan att gå till överdrift skildrar den mobbningen och dess följder, både för den som mobbar och offret. Någonstans borde medvetenheten om just följderna för den mobbade offentliggöras. Fokus är ju annars på de som mobbar och hur de tänker och tycker, ibland är det ju dessutom synd om den som mobbar (?).

Författaren har dessutom lyckats lyfta frågan till nutid på ett genomtänkt sätt och känslorna hos de som mobbats kommer fram med små åthävor. Boken sätter sig i sinnet.

Och det beror naturligtvis på att författaren har ett budskap med boken vilket han beskriver i deckarens form. Det kommer också fram i  tacket på slutet. Det är sällan en deckares handling har ett sådant patos.

Tack till dig som läst boken. Skänk en tanke till alla barn som far illa, som varje dag vaknar med en klump i magen när de ska gå till skolan, som varje dag får stå ut med kränkningar och förnedringar. Tonåren är i mångt och mycket den tuffaste tiden. Det är då vuxna måste finnas där, stå upp för den utsatte och tydligt visa att det inte är okej. Vi får aldrig blunda. Aldrig. sid 286