Frankenstein: klassiska seriealbum *** (uHci)

Seriealbum är alltid intressanta tycker jag. När jag såg att både Frankenstein och Macbeth kommit i klassiska seriealbum lånade jag dem direkt.

Nu har jag läst Frankenstein. Jag hade nyss läst boken i Bokcirkelonline så den var helt aktuell för mig. Och serien följer troget boken.

På grund av det så blev läsningen lite långtråkig ibland. Det var också väldigt mycket text, jag undrar hur det fungerar med ungdomar som ska läsa serierna istället för böckerna, för att det ska bli lättare. Lätt hänt att mycket hoppas över kanske. Men bilderna var otroligt ambitiöst gjorda, detaljrika, ibland vackra, ibland skräckslagna! Men jag är ju också van med min ungdoms Seriemagasinet och Fantomens svartvita bilder. Så inte så konstigt att jag blev lite imponerad.

Läst 2011

  DeLillo. Don: Falling man ***

När jag 2006 läste Vitt brus av DeLillo skrev jag: Den är väldigt bra skriven, en sån där stil som jag gärna skulle ha själv om jag skrev.

Och DeLillo skriver lite av samma stil i Falling man. Lättläst, lättsamt, lättolkat. Medryckande, omedelbart.

Men Falling man är nånting helt annat än alla de böcker som kommit och gått under årens lopp, där det amerikanska samhällets invånare lever sina liv, skildrat av många författare. Det här är en bok om verkligheten, Ett hörn av verkligheten sett genom ett temperament, dvs skenbart genom Keith, som var där, som rusade nerför trapporna, som insöp katastrofen i sina porer. Men DeLillo når inte alls målet. Det jag upplever vid läsningen är ett ångestfyllt rop på immunitet, inte mot terrorism i världen, utan terrorism i hjärnan. Behållningen av boken var ahlzeimersvåndan, skildringen av oron för det långsamma förfallet.

Titeln känns på gränsen till stötande. Skildringen av "falling man" i boken upplever jag som konstruerad. Alla, vars anhörig hoppade, måste ju känna..... jag vet inte vad. Och de få kapitlen om attentatsmännen känns ditpressade av nån anledning, som borde vara deras stora del i det hela, men som författaren inte orkar ta itu med.

Så här 10 år efteråt finns böcker skrivna om 11 september. DeLillo gör ett vällovligt försök. Men inte förrän verklighetens "Keith" börjar skriva får vi veta hur det egentligen var. Och blev efteråt.

Läst 2011

   Bohman, Therese: Den drunknade ***

Sträckläsning. Den var så spännande den här boken, väl disponerad. Kunde ha varit en synnerligen bra deckare. Eller spänningsroman kanske. Men det är väl närmast en relationsroman, mycket välskriven av en lovande debutant.

Ämnet är oerhört allvarligt och angeläget och det kanske är det som gör att jag ändå känner en slags tveksamhet. Någonstans når Bohman inte riktigt under ytan och in i allvaret. Kanske är boken helt enkelt för kort, det gavs för få öppningar för de som känner igen sig.

Varför hände det? Kanske borde fler och tydligare varningsklockor installeras i oss alla för att känna igen när tecknen ljuder.........Den här boken och andra böcker i ämnet kan hjälpa till att klämta.

Läst 2011

  Lundberg, Kristian: Och allt ska vara kärlek ****

Jag läste Yarden och gillade verkligen Lundbergs sätt att skriva. I den här boken gillar jag det ännu mer. Ömsom varm känsla, ömsom brutal uppriktighet. Jag gillar det, ja jag gillar det verkligen.

Jag fick svar på flera av de frågor som fanns kvar efter Yarden. Författaren avslöjar mer i den här boken, som jag ju visserligen inte vet var den är sanning eller fiktion, men det är en text som river tag och inte släpper.

Lundberg skriver själv hur texten ringlar sig fram, utan gängse mönster, men ändå så flödande:

Det finns en föreställning om att en berättelse måste ha en ingång, ett anslag som ljuder genom hela berättelsen. Det är enkelt att tro att berättelsen ska vara som musik. Toner ska följa på varandra och plötsligt skall man vara indragen i en virvlande dans. Det sägs också att texten skall ha en port, en dörr som leder vidare genom svindlande gångar. En början. Ett mittparti. Nu är det inte så. Allt är förändring. Det som verkade vara ett avslut visade sig i bara vara en platå där man för ett ögonblick kunde vila ut. sid 171

"Varför berättar du inte om det som verkligen hände? Varför berättar du inte om henne?" sid 137

Den här boken har visst en ingång, ett anslag, det är titeln: Och allt ska vara kärlek. Det är verkligen en kärleksroman, så sällan förekommande nu för tiden.

Läst 2011

Tutu, Desmond. Om godhet : och varför den gör all skillnad i världen **

Jag lånade den här boken för att jag är intresserad av godhet/ondska. Är människan god eller ond eller vad är det som händer typ.....

På vilket sätt gör godhet skillnad? Godheten förändrar allt. Om vi innerst inne är själviska, grymma, hjärtlösa varelser måste vi kämpa mot de böjelserna i tid och otid och behöver ofta starka kontrollsystem som hindrar oss från att avslöja våra sanna (och relativt frånstötande) jag. Men om vi i grunden är goda behöver vi bara återupptäcka denna sanna natur och handla i enlighet med den. sid 17

Ja, det är Tutus sätt att se och jag kan känna sympati med hans åsikter. Jag önskar verkligen att detta spriddes, särskilt att om vi är goda bör vi handla i enlighet med det också. Nu har jag en känsla av att många tror att de är så goda och i och med det kan de var själviska, grymma osv utan att ens upptäcka det.

Så boken kanske är ett inlägg i god/ond debatten men lika mycket är det en slags biografi, där Tutu förklarar sin glädje och sin tro på godheten.

Det är på nåt sätt uppfriskande att läsa en sån här bok även om den är en slags självhjälpsbok, skriven utifrån Tutus religiösa perspektiv. Alla deckare gör ju att man slutar tro på annat än ondskan. Här finns det i alla fall lite hopp.

[geim] lyssnar jag på just nu. Jag gillade ju att lyssna på Fladdermusmannen och då tänkte jag ok, jag lyssnar på en till deckare direkt. Och den fanns på MP3 på bibblan dessutom. Så det var bara att ladda över i telefonen.

Och med en rivstart kom den igång och jag gillade verkligen uppläsaren Mattias Linderoth. Jag kom på varför efter ett litet tag. Han läser fort! Och inga uppehåll mellan scenerna heller. Precis som jag förmodligen läser själv!

Det kanske är därför jag inte har tyckt att ljudböcker passat mig, de läses så sakta att jag hinner tänka tankar mellan orden.

Vem vet?

Skriver man [geim]  eller Geim......någon som vet.......fast vem bryr sig, jag gillar den ju redan.........

  Söderberg, Hjalmar: Den allvarsamma leken ****

 Av Söderberg har jag tidigare läst Historietter och Doktor Glas som jag skrivit om här.

Nu har jag läst Den allvarsamma leken som så många höjt  till skyarna under årens lopp, århundradets kärleksroman osv. Och visst var den bra, riktigt bra.

Ett intressant tidsdokument, en inlaga mot religion och trångsynthet och för kvinnors rättighet att uppträda som män, dvs ett slags rättvisedokument. "Mig får du älska på hedniskt vis" säger Lydia och det citeras ofta. Priset är dock att Arvid får finna sig i att bli behandlad som han själv behandlar, (hm tänkte inte på dé)!

Vad menar Söderberg egentligen? Att Lydia gör rätt eller att Arvid gör fel?

Skulle jag analysera den här boken skulle ju flera angreppssätt vara möjliga, t.ex att fokusera på barnen, de försmådda kvinnorna/männen, vilka intertexter finns och vad betyder de, hur speglas tidsandan osv?. Eller helt enkelt vad som är rätt och fel i själva kärlekshistorien (som jag tyckte upptog mindre del av boken än jag hade förväntat mig). Dvs det moraliska dilemmat. Eller vad som är kärnpunkten egentligen, kanske det lutherska arvet......?

Väldigt intressant och spännande men jag tror att många gjort det tidigare så jag nöjer mig med att även rikta in mig på att läsa Martin Bircks ungdom och/eller annat som Söderberg skrivit.

Tack till Bonnierpocket för recensionsexemplaret som jag beskrivit här

Läst 2011

   Rudis, Jaroslav: Himmel under Berlin ****

När jag började läsa Rudis bok skrev jag det här:

För den är kul, den är djup, den är samtiden, den är dåtiden, jag gillar illustrationerna, jag gillar språket, jag gillar Beatles (alltid), jag gillar författarens TANKAR!

Boken är som en blandning av nyss läsa Himlen i Bay City och Populärmusik från Vittula, samma slags våldsamhet i ungdomstidens identitetssökning. Där musiken har en så betydelsefull roll. Som den ofta har under ungdomstiden, minns jag själv. Lite kul att min smak står sig ändå ner i Berlins tunnelbanas underhållare. Och Den flygande holländaren, samma slags spökfarkost som fraktar runt de framför tågen döda.......

Och jag gillar illustrationerna, som med sin dova gråskala fångar in stämningen.

Jag tyckte nog bäst om "Bara rockers sprider kärlek" sid 55. Såg att den fanns med i Tjeckien berättar som en novell.

Det enda som gjorde mig lite besviken var ändå att boken utspelade sig i Berlin, författaren är ju faktiskt från Tjeckien. Men som Rudis själv säger:

Tjecker och tyskar förenas av en gemensam historia, där perioder av fredlig samexistens har varvats med tider av ömsesidigt hat. Det rymmer självklart en stor dramatisk potential.

Läst 2011