Dickens, Charles: En julsaga ****

Julstämningen infann sig genast när jag läste En julsaga, något jag konstigt nog inte gjort förut.

Men jag tror att det som gör den här boken till en riktig klassiker är att den förmedlar julens budskap utan att direkt peka på julens vanliga budskap, Jesu födelse. Det kyrkan inte riktigt lyckas med, det gör Dickens. Han tar ner julbudskapet på jorden, rakt i Londons verklighet "vid den tiden". Scoorge konfronteras med sig själv och det är ingen vacker syn.

Spökena är oerhört visa, fast i den här översättningen benämns de andar. De blir språkrör för Dickens tankar:

- Om du verkligen har ett hjärta och inte består alltigenom av sten, så bör du ta dig i akt för att säga sådana ord i framtiden, sade anden. Du måste lära känna dina medmänniskor, innan du talar om att de skulle vara  för många. Vem är du att du vill bestämma över vilka som ska leva och vilka som ska dö? sid 93

Människorna blundar och låtsas att de inte ser dem, sa han. De låser sina dörrar och tröstar sig med att de inte gör varandra något för när. Men de glömmer i sin dåraktighet att slapphet och liknöjdhet är lika förklastliga synder som ondska och grymhet. sid 112

Scoorge hade upptäckt att pengar var till för att göra människor nöjda och glada, inte för att samlas på kistbotten. Scoorge hade upptäckt att julen var en högtid vars budskap man borde bära inom sig året om. baksidestext.

Ja året om borde vi uppmanas att visa omtanke och respekt, både mot andra som behöver det och även mot oss själva.

Julbudskapet är väl egentligen: Du håller måttet, du får vara med.

Läst 2011

Nordisk läsutmaning har läst sin första bok i sitt första land - Finland, se sammanfattning här

Jag läste Löpgravsvägen och den fick ***. Inget mästerverk, trots att den fått Nordiska rådets pris, men ändå läsvärd,

Nu i December läser jag Änglarnas sorg med Island i fokus.

   Mréjen, Valérie: Tre berättelser; tre män ***

En stilistiskt mycket ovanlig bok. Jag brukar ibland skriva att jag anser böcker en aning fragmentariska. Den här boken är fragmentarisk. Det är som att författaren satt sig ner och låtit minnen bara ramla över sig (sina egna och fiktiva) och sen skrivit ner dem, utan inbördes ordning. Intressant men svårläst, jag lyckades inte riktigt koncentrera mig.

Jag tror och hoppas att nästa bok blir mer sammanhållen för här staplas sanningar på varann och man känner liksom ingenting. Bara jaha ytterligare en egoist.

Läst 2011

Sverige i boken:

När jag var student reste vi till Sverige, min vän Gérard Latortue och jag. sid 108

Njursjukdom i boken

Hon går på dialys tre gånger i veckan. Man kopplar henne till en slang som pumpar ut blodet, det passerar genom en maskin med rengöringsfilter och så går det tillbaka till hennes blodådror. sid 110

  Nyman, Anette: Terapeuten ***

Den här boken var riktigt spännande. Jag är ju intresserad av sekter och har läst en del böcker i ämnet men

det här är nog en av de bästa hittills. Dels är den välskriven, Nyman är journalist, dels ger den en inblick i själva verksamheten, från båda håll så att säga.

Naturligtvis finns det mer bakom än det som kommer fram, som i alla själbiografiska böcker, men ändå, Nyman beklagar sig inte och skyller inte ifrån sig direkt. Det gör boken ännu mer skrämmande.

Läst 2011

 Kritikernas favoriter 2011  / sydsvenskanhär

Även Kristianstadsbladet har listat böcker, här

Jag är alltid orolig för att jag ska missa böcker jag vill/bör läsa. Så jag tittade

snabbt igenom den här bokklappslistan över 2011 års böcker hos SvD.

  Adichie, Chimamanda Ngozi: Det där som nästan kväver dig***

Jag fullkomligt älskade En halv gul sol och den här novellsamlingen har några riktigt bra noveller också. Men som helhet lyckades den inte riktigt fånga mig. Formatet är för kort, hon har så mycket att säga. Så kände jag när jag läste. Ibland kändes vissa stycken fragmentariska, komprimerade, beskurna. För att rymmas inom ramen.

Inte det jag tänkt mig alltså men det finns ju fler böcker av Adichie som jag ser fram emot.

Läst 2011

Sverige nämns i boken:

Du åkte till Sverige?

Ja

Mer sa han inte och jag insåg att han inte ville berätta mer för mig, att han inte villeberätta hur han kommit med det där flyget; jag hade hört talas om barnen som senare under kriget flugits till Gabon via luftbron, men definitivt inte om folk som flugits ut med Röda korset-plan.och så tidigt, dessutom. Tystnaden mellan oss var spänd.

Har du varit i Sverige sen dess? frågade jag.

Ja. [...]

sid 69