Direktlänk till inlägg 23 juli 2012
Beck, Inga Maj: Qivittoq ****
En grönländsk flicka flyttar till Danmark. Grönland finns alltid kvar hos henne, vilket titeln också antyder. Romanen har självbiografiska drag och Beck känner sig kanske som en Qivittoq, en person som flyr samhället och beger sig upp på fjället pga skam eller skuld eller främlingsskap. En helt uttömande beskrivning av denna mytologiska gestalt är svår att finna. Men här hittade jag mer om ordet. (se även längre ner i inlägget)
För boken visar sig vara en historia om en flicka som växer upp i rädsla, utsatthet, övergivenhet, utnyttjande och otrygga familjeförhållanden. Fragmentarisk, ja. Tidsmässigt oordnad, ja. Många böcker är ju skrivna på det här sättet, t.ex en som jag nyss läst av Johanna Ekström, här Där fanns det passager som inte gick att förstå.
Men den här var sällsynt välfomulerad, jag hängde hela tiden med i vad som hände flickan som sveks av sina närmaste och till slut lämnades med ett obegripligt ansvar, endast 18 år gammal. Det beskrivs i slutet av boken och känns som en bok i boken. Minnet av handen på dörrhandtaget finns för alltid kvar hos Beck, och får nu beskrivas. Liksom hennes egen sjukdom nämns i en enda mening och sen inte mer.
Det grönländska finns här och var i boken i form av berättelser och antaganden."Kan de döda omvandlas till andra varelser och återta sin ursprungliga skepnad om någon sörjer tillräckligt?" sid 67. Även den grönländska myten att när någon dör föds ett barn som tar över den dödes själ. (hittar tyvärr inte stycket nu).
Jag vill läsa mer av Beck, en för mig helt okänd författare. Tack vare den nordiska utmaningen har jag läst henne, det tackar jag för.
Läst 2012
-------------------------------------
citat hämtat här
Att gå till fjälls kani den gamla grönländska traditionen också ha en tragisk och mytisk sida. Den som kommit på kant med sina medmänniskor på grund av någon förseelse kunde bli "nedsjungen" i en sångkamp och kunde förlora ansiktet så kapitalt att han gick till fjälls för att aldrig återvända. Han blev en "qivittoq". I folktron dog han inte men blev en övermänsklig varelse som kunde komma ner till bygden för att hämnas.
En medresenär på flyget från Kangerlussuaq (Söndre Strömfjord) berättade att det gamla ordet qivittoq har sin rot i ett verb som betyder "att vända sig bort från människor". Det finns nog en del "qivittut" (plural) i alla samhällen. Medmänniskor som inte orkar leva med ansiktet mot omvärlden p g a utanförskapskänslor. En känsla som vi kanske litet till mans har prövat på. Frågan är om vi kan locka qivittoq tillbaka till gemenskapen eller om vi skapar myter kring den som avviker? Intressant frågedställning (min anm)
------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Ravn, Olga: De anställda **** En både mystisk och egendomlig bok. Men jag gillar ju det lite oväntade så jag blev fast efter några sidor. Det är en dystopi som rör vid något inuti en. Kanske för att det känns som att det här skulle kunna...
Widenfjord, Therese: Med bergens andetag **** Vilken bra bok. Jag lyssnade på den och att så många timmar kan upplevas så korta är märkligt. Jag gillar det mesta med den här boken. Ämnet, kärleken till skogen och hundar, det sociala ansl...
Virdborg, Jerker: Cirkelns fyra hörn *** Jag har läst en del böcker av Virdborg, och tyckte så bra om flera stycken att han blev lite av en favoritförfattare. Men hans Mamma i soffan var inte så bra. Och nu har jag läst denna och känner mig rik...
Lagerlöf, Selma: Morbror Ruben *** novell Ur samlingen "Osynliga länkar" läste jag den här novellen. Jag valde den på måfå, men måste säga att den, likt det mesta av Lagerlöf, var lättläst och innehållsrik. Jag kan känna igen den mora...
Lafon, Marie-Héléne: Källorna **** Som vanligt en riktigt bra läsupplevelse. Lafons böcker är föredömligt korta. För trots de få sidorna skildras ett helt liv. Ett våldsamt, tragiskt och sorgligt liv. Men nånstans slår skeendet plötslig...
Citatet
Jag tror att vi enbart bör läsa böcker som biter och sticker oss. Om den bok vi läser inte ruskar oss vakna som ett slag mot huvudet, varför då göra sig besväret att läsa den över huvud taget?
Franz Kafka
Lite väl drastiskt men det ligger nåt i det.
email:
h55n/at/yahoo.se