Nesbø, Jo: Smärtans hus ***   (mp3)

Det här är Nesbøs fjärde bok om Hole. Och måste jag säga, den bästa hittills. Jag lyssnade på den och den var riktigt spännande. Filosofiska tankar blandas med flera spännande mordhistorier och lite kärlek därtill. Uppläsningen är lysande.

Och jag fick ett tips vad man kan göra med lim. Say no more! Det kommer jag att ha nytta av. Not! (det kommer nästan sist i boken så ha tålamod)

Den här Harry Holeserien är ju inte helt ny, och jag känner igen flera detaljer som funnits i nyare deckare, skrivna av andra. Det lånas visst friskt i deckarvärlden.

Lite unikt är väl Nesbøs fäbless för insekter. Äckligt! Men tydligen nödvändigt.

Nåväl, nästa bok är redan beställd, som mp3! De passar helt enkelt att lyssna på de här böckerna.

Fast jag kan inte förstå varför uppläsaren låter barnslig och pratar lite upp i näsan när kvinnorna pratar? Faktiskt log jag lite när jag hörde det. Varje gång....

Läst 2012

    Gyrðir, Elíasson: Bland träden ****

Mästerligt skrivna kortnoveller. Inte mindre än 47 stycken. En del mystiska, andra sorgliga, en del om skrivande, en del om desperation, ensamhet, gräns till vansinnet. Ofta om en pojke och/eller om en pappa. Mest gripande är Vaken sid 123. Där mamman till slut släcker lampan och accepterar som det är.

Att den fick Nordiska rådets pris 2011 är jag inte alls förvånad över. Mitt råd är: Läs den!

Läst 2012

   Lindgren, Barbro: Ingenting hände, två gånger ****

Det jag läst av Lindgren tidigare är bara lite blandade böcker om max och vilda bebin och kanske nån till. Det var mycket länge sen.

Nu har jag läst hennes memento mori, för visst är det det den handlar om? Något som jag tidigare påpekat kommer att dyka upp hos fler och fler författare ju äldre de blir.

Lindgren är ingen glassig författarförebild. Jag så en gång ett tv inslag där hon sa nåt i stil med att jag har alltid varit tant. Och det tycker jag hon är i den här boken, en tant som närmar sig det slutgiltiga tantslutet. Som betraktar ett dött rådjurs förmultningsprosess utan sentimentalitet.

Och tänker de slutgiltiga tanttankarna. Dvs ärliga, inte tillrättalagda tankar. Eller vad sägs om:

Varför kan folk inte få vara medelmåttor även efter döden? sid 54

Jag njuter allt som är vackert och rasande på allt annat, det räcker för mig. sid 55

Och enligt Nietzsche är jag en tänkare. För det betyder att jag förstår mig på att uppfatta tingen enklare än de egentligen är. sid 66

Men det är ju lysande Lindgren! Boken är alltså full av dolda budskap, från en tant till en annan. En bok om ålderdom, accepterad.

Läst 2012

   Märtha Louise: Varför prinsar och prinsessor inte har krona på huvudet ***

Jag tänkte läsa en barnbok i min nordiska utmaning och sökte på Norge. Hittade den här boken och läste den. Lite sann historia, som inte ens jag visste om faktiskt, och så en påhittad, lite krystad historia om Märtha Louises farfar och farfarsfar. Norge är ju rojalistiskt så det kan nog passa att läsa den i alla fall en gång för barnen, om inte annat kring sjuttonde maj.

Det roligaste var porträttlikheten hos gamle kung Håkon. 

Och den här boken innehöll verkligen en hel del Norge, även en karta av landet faktiskt.

Läst 2012

   Jordan, Hillary: Mississippi ****

En mycket bra bok. Från olika synvinklar skildras en oerhörd historia som omfattar rasismens overkliga gränser.

Jag hade inte riktigt förstått vad boken skulle handla om så jag blev lite upprörd i början, men sen förstod jag författarens intentioner med att använda det ordval och språkbruk som hon gjorde.

Eftersom flera får komma till tals i boken, något som gör den ännu mer förståelig, så kan Lauras situation också förstås, den är ju som en kamp för sig själv.

Och allt faller liksom på plats, den som fått veta sitt värde vill inte tro att allt är som förut, men under ytan är inget förändrat. Jag ryser. Och tänker på bilderna som fanns i tidningarna i min barndom. Precis som det faktiskt står först i boken...

Jordan använder romanformen och ger oss bilder, lukter, våndor, känslor mot huden och rashat. Det behövs inga fotografier, allt är skildrat ändå.

Överhuvudtaget är boken så bra skriven. Jag sträckläste den, ville veta, ville tro att nånstans finna nåd. Men visste ju att det inte var så.

Historien är i sig ett tidsdokument att förvalta till kommande generationer.

Boken innehåller även diskussionsfrågor men läs dem inte direkt, de avslöjar för mycket. Det gör också intervjun med Jordan i slutet av boken, fast den ger historien ännu mer värde tycker jag.

Eller gör som du vill, men läs!

Läst 2012

   Marchetta Melina: Jellicoe Road ***

Ibland (verkligen inte ofta) känner jag mig nästan tvingad att läsa en bok. Det här är en sådan. Så tokhyllad av så många, nej min nyfikenhet tog över och nu har jag läst den.

Boken var spännande och lite annorlunda (vilket jag ju gillar). De kursiva avsnitten var ju jättekonstiga i början, men nu när jag i efterhand läser om dem så klarnar det betydligt. Som en film som börjar med slutet och sen arbetar sig framåt.

Jag förvånades över handlingen, den pendlar mellan en slags barnslig fiendeskap som innebär tjafs om stigar och gränser, och sedan inristningar i barken på träd, som en slags gåta, och ett stort allvar med de vilsna tonåringarna som inte känner någon trygghet, mycket därför att vuxenvärlden hemlighåller det den inte kunnat bearbeta. Här påverkar verkligen dåtiden nutiden, den sanning boken förmedlar.

 Det är en blandning av äventyr och svart realistisk skärpa. Som utspelas i en bedrägligt vacker miljö.

Men det där tjafset kom sig ju av nånting man får veta sen. Som det är med allt annat också. Frågetecknen rätas ut.

Gåtorna är det primära i boken, personerna fick tyvärr aldrig liv för mig. Men det är kanske meningen, en bok för geniknölarna helt enkelt.

Att ungdomar kan gilla det förstår jag men vuxna, nja jag vet inte. Den var lite väl mycket ungdomsbok för min smak. Kanske för att jag hade för höga förväntningar, trodde den var något annat. Som så ofta med böcker "alla" gillar.

Kort sagt skulle jag kunna benämna den en intelligent bok, och det är inte illa. Iofs.

Läst 2012

 Webster, Jean: Pappa Långben ***

Så många gånger jag hört namnet på den här boken, i olika sammanhang. Så när Bokcirkelonline skulle läsa brevromaner så tipsade jag om den och nu blir den läst. Det är nog en riktigt klassiker, det står även önskeklassikern på boken, och den har getts ut i nytryck i

Klassikerboxen Repris innehåller fem oförglömliga uppväxtklassiker - Den hemliga trädgården, Agnes-Cecilia, Unga kvinnor, Pappa Långben och Alice i Underlandet. Adlibris

Och javisst, jag läste Pappa Långben med ett visst nöje, en utvecklingsroman med socialt patos, där en flicka utvecklas genom breven hon skriver till sin välgörare. På ett klurigt sätt får hon kontakt med honom, trots att han inte svarar på hennes brev.

Jag hyste så stort hopp om Judy ändå till sidan 214 där hon lägger sig platt inför mannen:

Vi har samma åsikter om allt - d. v. s. jag misstänker att jag anpassar mina efter hans!

Boken kom ut 1952 och är politiskt och religiöst frispråkig. Men den slutade med Harlequin vibbar.

Jag misstänker att Judy var som lyckligast under college tiden när hon planerade sitt eget barnhem. Men jag hoppas att jag har fel...

Boken ger också en inblick i hur det kunde te sig att vara meddelös vid den här tiden. Och allt hållet i en positiv anda. Kändes trots allt uppfriskande på nåt sätt...

Läst 2012

   Gyllenhammar, Cecilia: Stäpplöperskan ***

Gyllenhammars första bok: En spricka i kristallen (under namnet von Krusenstjerna) gillade jag inte alls. Men den här boken var lite bättre skriven känns det som. Testen flyter iofs inte riktigt men känns ändå bearbetad.

Fast vad handlar den i första hand om, dvs vad vill Gyllenhammar med den? Det känns som att i bok ett tar hon avstånd från namnet Gyllenhammar och i bok två från von Krusenstjerna. För jag upplever boken som en slags uppgörelse med maken och deras skilsmässa. Samt att skildra ett utlevande sexliv.

Trots att boken ger sken av ett oerhört utlämnande berör den mig inte. Det som känns mest är hennes strid med makens omognad. Som hon matchar med sin egen. Som får en att tänka: karlar! Där hennes far också ingår...

De bästa partierna tycker jag är hennes möten med modern och hur allt sakta sjunker undan inför döden. Dessutom verkar hon ha lite kontakt med en syster och det kändes liksom bra på något vis.

Men tänker vän av ordning, hallå det här är ju fiktion! Jamen ok då, Suss möte med modern osv. Tyvärr tror jag mycket är helt sant.

Läst 2012