Kurkov, Andrej: Döden och pingvinen ***

Det här var nog den absurdaste bok jag läst på länge. Jag läsete den enbart för att den skulle innehålla en hjärttransplantation (jag har ju ett intresse av hur transplantationer skildras i böcker) men det var ju också absurt så det förslog. Säger inte mer och hoppas att del två kanske ger lite mer besked om och huvurvida det överhuvudtaget genomfördes nån sådan transplantation eller inte.

Nåväl, boken är naturligtvis en svart samhällskritisk ironi, som faktiskt var lustig på ytan men börjar man nysta djupare blir man ju bara nedstämd.

Viktor, huvudpersonen och Misjas, pingvinens husse, ger själv ord åt tankarna, jag citerar samma meningar som Ingrid gör:

" Det är någonting väldigt fel med det här livet, tänkte han där han gick och stirrade i marken. Eller så har själva livet förändrats så att det bara utanpå liknar det förra, enkla och begripliga livet. Inuti är det som om mekanismen har gått sönder, och man vet inte längre vad man ska förvänta sig av gamla, välkända ting som en limpa ukrainskt bröd eller en telefonautomat. Någonting främmande och osynligt gömmer sig under ytan på allt som är välbekant, inuti varje träd och varje människa. Allt bara ser ut som det gjorde när man var liten." sid 244

Jag har även del två, Pingvin försvunnen, hemma men vet inte om jag prioriterar att läsa den nu. Så bra var inte den här boken.

Jag kunde känna att just transplantationen gick lite över min gräns för vilka ämnen man får utnyttja för ett gott syfte,  etik och moral dras till sin yttersta gräns utan några förklaringar. Annat än att skildra ett samhälle där detta förekommer.

Men eftersom jag studerar fenomenet transplantationer i litteraturen var det trots det mycket intressant, är transplantationer nu så vanliga och accepterade att man t.o.m kan använda det i en samhällskritisk text som denna?

Läst 2010

__________________________________________________

Enda chansen för er pingvin är en hjärtoperation. Eller närmare bestämt en hjärttransplantation.

Men  hur ska det gå till? Viktor stirrade bestört på veterinären. Var ska ni få tag i ett pingvinhjärta?

Det är här det principiella kommer in i bilden, sa Ilja Semjonovitj och nickar. Jag har konsulterat kardiologiprofessorn på sjukhuset intill. Vi kom fram till att man skulle kunna ge honom ett hjärta från ett tre- eller fyraårigt barn...

[...]

Om allt går väl skulle en sådan operation kunna förlänga hans liv med några år. Om inte...

[...]

Och för att besvara alla frågor ni kan tänkas ha: själva operationen skulle bara kosta er femton tusen dollar. Det är egentligen inte särskilt mycket. Ett hjärta? Där kan ni försöka med egna kontakter, eller så kan vi leta själva, om ni betror oss med det. I nuläget har jag svårt att säga vad det kan kosta. Det händer faktiskt att vi får in organ helt gratis.

Egna kontakter? upprepade Viktor förbluffad. Vad menar ni?

Jag menar att det finns flera barnsjukhus här i Kiev, och alla har intensivvårdsavdelningar, sa  lugnt. Ni kan bekanta er med läkarna, men tala inte om att det är en pingvin som ska ha organet. Säg bara att ni måste få tag i ett hjärta från en tre- eller fyraåring för transplantation. Utlova en ordentlig belöning. De kommer att hålle er underrättad. sid 243f.

Varför måste det vara ett hjärta från ett barn? tänkte han. Varför inte en hund? Eller ett får? [...] Fast det är ju faktiskt så, fortsatte han sina tankar. En pingvin har mycket mer gemensamt med en människa än med en hund eller ett får. Både människan och pingvinen är tvåbenta djur som står upprätt... Och pinvinen har väl aldrig, till skillnad från människan, haft några fyrbenta förfäder.

Viktor drog sig till minnes Pidpalyjs manuskript  - det enda han någonsin hade läst om pingviner. Han mindes att pingvinfäderna uppfostrade och tog hand om sina barn och dessutom var trogna makar år ut och år in. Han mindes att pingvinerna kan orientera sig med solens hjälp och att de har en medfödd känsla för kollektivism. sid 244f

Även Viktor Zolotarjovs privatliv liknade snarast en litterär konstruktion. Den enda varelse för vilken han hyste uppriktig tillgivenhet var en pingvin. Viktor Zolotarjov värderade sin pingvin så högt, att när djuret blev allvarligt sjukt såg till att det fick ett nytt hjärta, från ett barn. Inför transplantationen köpte han helt sonika ett hjärta av föräldrarna till en pojke med livshotande skador efter en bilolycka - helt utan att reflektera över etik och moral. sid 291

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Indridasson, Arnaldur: Tyst som muren   Deckare. De är sällsynta hos mig nuförtiden, men ibland kan jag behöva lyssna på något lättsamt när jag städar osv. Och då blev det en Indridasson igen. Jag har ju tänkt ge upp honom, men ändå blev det den ...

Galgut, Damon: I ett främmande rum ****   Eftersom jag redan läst två böcker av Galgut Löftet ( Bookerpriset) och Bedragaren, är jag positivt inställd redan innan jag öppnat boken. Det här är tydligen hans debut och jag gillar den, även om både L...

Kawakami, Hiromi: Senseis portfölj ***   En egendomlig bok som jag lyssnat på. Är det en glimt av Japan det här? Eller är det en romantisk historia, som fokuserar på dryckesvanor och hur en relation mellan äldre man - yngre kvinna byggs upp?   ...

  Beskow: Flickornas katt *** novell     En smått absurd berättelse om just två flickors katt. Och eftersom den är skriven 1896 är den såklart riktigt gammaldags. Med meningar som:  Pojkarna hatade dockor . De tålde inte dockor ,  s
ade de...

  2024 Novellresan Ugglan & boken Novellresan      Ugglan skriver: Under 2024 kommer jag att bege mig ut på en novellresa, och du får gärna följa med! Varje månad har sitt eget resmål, och jag tipsar om noveller du kan ...