Strout, Elisabeth: Mitt namn är Lucy Barton ****

Olive Kitteridge  gillade jag förstås. Men den här var faktiskt bättre. Mer sammanhållen, mer fokuserad. Men så är det ju inte en novellsamling utan en roman.

Huvudpersonen tillbringar tid på sjukhus, och dit kommer hennes mamma, som hon knappt haft någon kontakt med tidigare, och sitter vid hennes säng. Det är vackert, det är vemodigt, det är starkt, det är nostalgiskt. Sjukdomen är verkligen nödvändig för att denna mor och dotter relation ska läkas.

Så långt är allt väl. Men det finns en knepig karaktär och det är läkaren som håller sina beskyddande vingar över dessa två, som verkligen lyfter av sjukdomens börda och uppträder, för den som legat svårt sjuk på ett sjukhus, på ett overkligt sätt. Vad vill han? Det får vi inte veta. Men konstigt är det. 

Är hans roll att just dämpa oron så att de båda kvinnorna kan närma sig varann? Kanske.

Det enda som skulle kunna få en läkare att uppträda så ensidigt uppmärksamt är antingen förälskelse eller en sällsynt sjukdom som hen vill skriva en artikel i Medical Journey om. 

Tyvärr är det läkaren jag funderar över nu när jag tänker på boken. Var det meningen?

Läst 2017

   Cross, Mason: Ett långt spår av blod

Det var det värsta vilken hemsk bok! Cross, vem är du som kan tänka ut så äckligt våldsamma sätt att ta död på folk?
Jag borde ha blivit misstänksam när Lee Child berömmer boken på omslaget. Försökte en gång läsa honom men gav upp, av samma skäl som jag kommer att ge upp den här boken. Så mycket blod (titeln varnar ju) som rinner i den här boken står jag bara inte ut med. 

Tack Modernista, men nej tack. Här går min gräns. Med råge.

Men så läste jag på en blogg att den här deckaren var riktigt bra. Och eftersom början, trots sin våldsamhet, väckt min nyfikenhet fortsatte jag läsa. Och läsa. Och läsa.

Ett långt spår av blod visade sig ha flera förtjänster. För det första är mördaren känd från början. Vilket jag uppskattar. Sen var den bitvis väldigt spännande. Kändes skrämmande aktuell. Och det gick bra att hänga med hela tiden. Slutet gör sig bäst på bio om man säger så. 

Men annars, mycket bättre än jag trodde.

Inga fler betyg till deckarna, jag har ändå aldrig gett mer än *** oavsett.

Tack Modernista

   Roos, Anna: Spel

Javisst, den här typen av deckare fyller säkert ett behov för de som vill läsa chicklit, feelgood,Stockholm och universitetsmiljö alltiett. Och dra på munnen emellanåt.

Bara omslagsbilden gör en lyrisk, och lockar säkert boknördar till läsning. Vackraste omslag i år? Tror det.

Men deckaren utspelas bara sporadiskt i ett bibliotek utan mest kring spelbordet, en för mig helt ointressant miljö. (Även om jag absolut skulle spela litegrann om jag ändå var ex vis i Las Vegas.)

Nej, den här boken ska få en fortsättning, för Sol är en utmärkt karaktär. Och sen ska den bli film eller TV serie. 

Tycker jag.

Inga fler betyg till deckarna, jag har ändå aldrig gett mer än *** oavsett.

Tack Louise Bäckelin förlag 

Modernista

  Juul, Pia: I väg, på plats. ***

Juuls deckare Mordet på Halland gillade jag, inte som deckare men som roman. Så namnet lade jag på minnet.

Men den här novellsamlingen var en besvikelse. Jag vet inte riktigt varför men jag tilltalades inte av novellerna, varken de långa eller de ultrakorta. Den enda jag la på minnet var Alla kan ro sid 30. Den satt liksom direkt.

Novellerna skulle ha vunnit på att läsas en per dag, även de korta, fragmentariska. Det skulle ha tagit tid, men säkert varit värt det. Nu läste jag alla rakt av och hann inte smälta dem. 

Läst 2017