Lafon, Marie-Hélène: De sista indianerna ****

Annonsen av Lafon gjorde att jag upptäckte författaren.

Hon finns även representerad i novellsamlingen Frankrike berättar: Där vi står nu

Den här boken är vemodig och kylig på samma gång. Stilen är densamma som tidigare men Lafon går lite över gränsen och närmar sig deckargenren, vilket känns onödigt. Boken står för sig själv ändå.

Genom Lafons personteckningar träder det försvinnande urbana samhället fram en sista gång med sitt strävsamma, plikttrogna och övervakade liv. I skarp kontrast står det nya, representerat av en myriad människor som lystet ska ta över allt så småningom.

Läst 2017

Veckans topplista hos Johannas deckarhörna

Vecka 46: Ryssland – 100 år sedan revolutionen

(fri tolkning, du bestämmer hur din topp fem har anknytning till det ryska)

På 100 år har Ryssland/Sovjetunionen fått fem nobelpris i litteratur. Inte alltid så väl sedda i hemlandet tyvärr.

Och inte så mycket lästa nu för tiden heller. Men några har jag läst och några har jag olästa. En presentation att gå tillbaka till och hämta tips ifrån åstadkommer jag här.

(alla bilder från wikipedia)

Olika stavningar av namnen kan förekomma, varför man bör kontrollera hur ex.vis 

biblioteket eller internetbokhandlare stavar för att hitta böcker man vill läsa.

Julian Barnes talar i slutet av kvällens Babel

https://www.svtplay.se/video/15757947/babel/babel-sasong-26-avsnitt-11

om den albanske författaren Ismail Kadare, ständigt nobelpristippad här hos mig, och hans bok "Den döda arméns general".

Det visar sig att Barnes, liksom jag själv, är mycket förtjust i Kadare i allmänhet och hans bok "Den döda arméns general" i synnerhet. Det var den boken som fick mig att börja läsa Kadare och även låta honom få en egen kategori på min sida, nämligen här.

Tolv verk finns översatta till svenska, de med fetstil har jag läst. Dags att läsa resten kanske?

• Den döda arméns general 1973
• Krönika i sten 1975
• Bröllopet 1976
• Den hårda vintern 1980
• Stäppgudarnas skymning 1983
• Nischen i muren 1986
• Vem förde hem Doruntine? 1988
• Bergens Homeros 1990
• Drömmarnas palats 1992
• Monstret 1994
• Aprils frusna blommor 2003
• Grymma april 2007

Och kanske dags att läsa något ytterligare av Julian Barnes.

Känslan av ett slut fick en av mina sällsynta *****.

   Rynell, Elisabeth: Moll *****

Länge, länge kommer språket i Rynells bok att leva kvar i mig som en mjuk mossa att vila sig i. 

Hennes dystopiska verk har här ett naturromantiskt och nostalgiskt drag. Ja ett längtande drag. För vem vill inte vara som Moll, i alla fall en stund på jorden. En stund av kontroll över sitt öde, ett sätt att överleva en dag till på egna, och likasinnandes, villkor. En möjlighet att återvända till början, till rötterna, till det som är vackert i minnet.

Jag benämner det här som en dystopi. Kanske är det att ta i, det kanske är en glesbygdsdystopi enbart. Eller helt enkelt en framtidsskildring som lika mycket är en framtidsdröm, en grön våg med svärta. Skriven med den största omsorg om språkets förmedlande förmåga.

En bok för omläsning, en bok att äga, en bok att minnas. En fempoängare helt klart.

Läst 2017

Köp: Adlibris, Bokus 

   Riel, Ane: Kåda

Något nytt händer i deckargenren. Det började med Miraklet av Emma Donoghue. Den beskrev ätstörning i en ovanlig kontext. Donoghue tänjde deckargenren.

Och här kommer Riel med samma intentioner. Att beskriva ett psykiskt sjukt beteende vars följder vi förfasat oss över i diverse realitysåpor bland smala gångar i överfulla och skitiga hem. 

Riel ger dysfunktionaliteten ett ansikte, och dess katastofala följder.

Det här är oerhört bra. Spännande så in i nordens, bitvis faktiskt rolig och dessutom makabert intressant. 

Slutet tycker jag sammanfattar våndan inför konsekvenserna på ett kusligt sätt.

Men nu säger jag inte mer.

Det här är ett riktigt bra julklappstips.

Läst 2017

Tack Modernista. 

Kåda blev nominerad till DRs Romanpris 2016, vilket visar att det här är lika mycket en roman som en deckare. Välskrivet alltså.

 Kåda vann Glasnyckeln 2016, vilket nu när jag läst den framstår som helt självklart.

   Virdborg, Jerker: Sommaren, syster ****

Virdborg hör till mina favoritförfattare. Jag gillar hans sätt att skriva, och trots att hans böcker ofta är lite mystiska, det dyker upp overkliga personer som sen försvinner igen, så är de kraftfulla på ett ovanligt sätt.

Den här dystopin är lite annorlunda för här är allt en realitet, från syskonkärleken till de avskyvärda, våldsamma händelser som plötsligt slår ner från vår upplevda nutid till bokens dåtid. 

När jag läste kände jag mer och mer att jag satt fast inom två tecken = en parantes (). För vår nutid visar sig i Virdborgs kommande framtid vara bara en parantes. Det verkliga fanns då, när min och hans generation, 50-talet, var barn och växte upp. Då, innan internet och mobiler, google och självklar elförsörjning. Ja, innan småbrukens död. Innan mjölkkrukorna, fulla av kulhål, rostande på mjölkbryggorna. (Jag talar nu om omslaget). Endast med nostalgiblicken fylld av vägar i en gammal KAK bilatlas kan en räddning skönjas, i alla fall för några få.

Virdborg försöker verkligen sig på att göra nutid till dystopisk framtid. Och genialt nog låter han en av dessa mina minsta berätta. Då slipper läsaren fundera över allt som verkar lite väl märkligt.

En gripande roman som fullkomligt slår en i ansiktet med oroande farhågor gränsande till visshet. 

Vill du fortsätta tro på den rasande snabba härliga framtiden, läs inte den här boken. Men läs den om du vill följa den trend som dykt upp på senare tid med böcker som:

Lästa böcker oktober 2017

 

Lindholm, Margareta: Vi är bara besökare här ****

Keilson, Hans: Komedi i moll ****

Gyllenhammar, Cecilia: Sängkammartjuven ***

Ishiguro, Kazuo: Återstoden av dagen ****

Sivers, Malou von: Mitt hjärtas oro ***

Lerner, Ben: På väg från Atocha ****

Müller, Majvor: Alla resor är en omväg hem ***

 

 

Bäst: Lerner, Ben: På väg från Atocha **** 
Mindre bra: Gyllenhammar, Cecilia: Sängkammartjuven ***