Direktlänk till inlägg 2 juli 2019
Messud, Claire: Den brinnande flickan ****
Hela tiden längtar jag efter att få läsa en riktig roman. Välskriven, innehållsrik, engagerande.
Messud har skrivit den.
Att citera läsvärt innehåll ur böcker är sällan aktuellt nu för tiden, men nu vill jag göra det. För här finns tankegångar om viktiga saker. Som mentalsjukhus. Och vad samhället numera gör med "galningarna".
"Det var här de hade de riktiga dårarna", sa Cassie
"Jag undrar hur galen man var tvungen att vara. Och på vilket sätt."
"Och ifall det fanns tillräckligt många galningar för att fylla alla de här rummen" - det låg omkring femton små celler längs den ödsliga korridoren - "vart tog de då vägen?"
Jag hade ingen aning. Alla kunde inte ha dött på tjugo år - men även om de hade dött hade världen inte blivit mindre galen för det. Så den utdöende generationen galningar ersattes hela tiden av nya, en ständig omsättning av dårar lika konstant som tidvattnet. Såvida det inte var individerna som byttes ut, utan själva samhället: man ändrade lagarna och stängde mentalsjukhusen och helt plötsligt var galningarna inte galna längre. När samhället förändrades kanske man bestämde att de aldrig hade varit galna, att allt bara var ett klassificeringsmisstag.
Hur skulle det vara att sitta inspärrad i en sådan där cell i veckor eller månader eller rentav år, bara för att upptäcka att man egentligen aldrig varit en dåre och att man lika gärna - om världen bara hade varit lite annorlunda - kunde ha varit hemma i sitt sovrum?
Det skulle innebära att man inte kunde vara säker på någonting. Bättre att tänka att mentalt friska människor var friska och att galna var galna, då kunde man placera de två sorterna på varsin sida av en mur och hålla dem åtskilda, nätt och behändigt. Var hamnade dårarna annars? Vart hade de tagit vägen? Fanns de mitt ibland oss? Var de vi? sid 61f.
För i djupet är det den psykiska ohälsan som Messud beskriver med sin bok. Ett tecken på att problemställningen kommit upp över ytan?
Likheter med Ferrante må vara ursäktade. Det här är nästan bättre.
Ravn, Olga: De anställda **** En både mystisk och egendomlig bok. Men jag gillar ju det lite oväntade så jag blev fast efter några sidor. Det är en dystopi som rör vid något inuti en. Kanske för att det känns som att det här skulle kunna...
Widenfjord, Therese: Med bergens andetag **** Vilken bra bok. Jag lyssnade på den och att så många timmar kan upplevas så korta är märkligt. Jag gillar det mesta med den här boken. Ämnet, kärleken till skogen och hundar, det sociala ansl...
Virdborg, Jerker: Cirkelns fyra hörn *** Jag har läst en del böcker av Virdborg, och tyckte så bra om flera stycken att han blev lite av en favoritförfattare. Men hans Mamma i soffan var inte så bra. Och nu har jag läst denna och känner mig rik...
Lagerlöf, Selma: Morbror Ruben *** novell Ur samlingen "Osynliga länkar" läste jag den här novellen. Jag valde den på måfå, men måste säga att den, likt det mesta av Lagerlöf, var lättläst och innehållsrik. Jag kan känna igen den mora...
Lafon, Marie-Héléne: Källorna **** Som vanligt en riktigt bra läsupplevelse. Lafons böcker är föredömligt korta. För trots de få sidorna skildras ett helt liv. Ett våldsamt, tragiskt och sorgligt liv. Men nånstans slår skeendet plötslig...
Citatet
Jag tror att vi enbart bör läsa böcker som biter och sticker oss. Om den bok vi läser inte ruskar oss vakna som ett slag mot huvudet, varför då göra sig besväret att läsa den över huvud taget?
Franz Kafka
Lite väl drastiskt men det ligger nåt i det.
email:
h55n/at/yahoo.se