Kristof, Agota: Analfabeten ****

Det här var den kortaste biografi jag läst faktiskt. Men det är ingen tvekan om att man förstår precis hur Agota Kristofs liv varit. Hon har ju skrivit trilogin Den stora skrivboken, Beviset, Den tredje lögnen här. 

Och detta trots att hon, som lärt sig läsa på ungerska vid fyra års ålder, efter flykten måste bemästra ett nytt språk, franskan, något som gjorde henne till analfabet i flera år. Hon säger att hon skriver franska på sitt sätt, och kanske att det spelar in i trilogin, som jag upplevde helt klart annorlunda.

Juni månads läsning 2019

Starnone, Domenico: Väsen****

Boije af Gennäs, Louise: Verkanseld 

Jessen Ida: Doktor Bagges Anagram **** (Ljudbok)

Ondaatje, Michael: Lyktsken ****

Tokarczuk, Olga: Spel på många små trummor ****

Franz, Eva: Sommarön

Indridason, Arnaldur: Skuggor över Reykjavik

Beckman, Åsa: Vänninekören (Ohj)

Liksom, Rosa: Överstinnan ****

Lihammer, Anna & Hesselbom, Ted: Solitairen

Messud, Claire: Den brinnande flickan ****

Messud, Claire: Den brinnande flickan ****

Hela tiden längtar jag efter att få läsa en riktig roman. Välskriven, innehållsrik, engagerande.

Messud har skrivit den. 

Att citera läsvärt innehåll ur böcker är sällan aktuellt nu för tiden, men nu vill jag göra det. För här finns tankegångar om viktiga saker. Som mentalsjukhus. Och vad samhället numera gör med "galningarna".

"Det var här de hade de riktiga dårarna", sa Cassie

"Jag undrar hur galen man var tvungen att vara. Och på vilket sätt."

"Och ifall det fanns tillräckligt många galningar för att fylla alla de här rummen" - det låg omkring femton små celler längs den ödsliga korridoren - "vart tog de då vägen?"

Jag hade ingen aning. Alla kunde inte ha dött på tjugo år - men även om de hade dött hade världen inte blivit mindre galen för det. Så den utdöende generationen galningar ersattes hela tiden av nya, en ständig omsättning av dårar lika konstant som tidvattnet. Såvida det inte var individerna som byttes ut, utan själva samhället: man ändrade lagarna och stängde mentalsjukhusen och helt plötsligt var galningarna inte galna längre. När samhället förändrades kanske man bestämde att de aldrig hade varit galna, att allt bara var ett klassificeringsmisstag.

Hur skulle det vara att sitta inspärrad i en sådan där cell i veckor eller månader eller rentav år, bara för att upptäcka att man egentligen aldrig varit en dåre och att man lika gärna - om världen bara hade varit lite annorlunda - kunde ha varit hemma i sitt sovrum?

Det skulle innebära att man inte kunde vara säker på någonting. Bättre att tänka att mentalt friska människor var friska och att galna var galna, då kunde man placera de två sorterna på varsin sida av en mur och hålla dem åtskilda, nätt och behändigt. Var hamnade dårarna annars? Vart hade de tagit vägen? Fanns de mitt ibland oss? Var de vi? sid 61f.

För i djupet är det den psykiska ohälsan som Messud beskriver med sin bok. Ett tecken på att problemställningen kommit upp över ytan?

Likheter med Ferrante må vara ursäktade. Det här är nästan bättre.