Deck, Julia: viviane élisabeth fauville ***

Sekwa ger ut pocket, lättlästa men med vibrerande undertoner. Ofta annorlunda och vill man fånga det där lite mystiska får man läsa noga. Vilket den här boken inbjöd till. Alla kan hända och det händer och Julia Deck lyckades med en lurig genreblandning låta en förvirrad hjärna leva sitt eget liv, och göra oväntade tankar accepterade hos tänkaren.

Riktigt bra!

   Tardieu, Laurence: Eftersom ingenting varar ***

Det är en allvarlig bok det här. Den greppar allvarliga saker, döden, att överleva sina egna dagar till dess slut, kärleken. Det vilar ett ett stilla vemod över den här boken, en uppgivenhet inför livets obarmhärtighet.

Den handlar om barnet, javisst, det är alltid barnet, kan aldrig bli något annat. I barnet splittras de och i barnet försonas de.

Tardieu förmedlar en kärlek som gör ont, precis som den ska. Men den är inte statisk utan tar sig olika vägar tills den till slut andas fram ett ansikte, barnets. Alltings upphov, upphovet till att dessa båda människors liv blev som det blev.

En särplägrad roman, som sätter sig i pannan, mellan ögonen.

Läst 2013

   Foenkinos, David : Nathalie: en delikat historia*** (Mp3) 

Det är precis en sån här bok som ska lyssnas på! Inte för komplicerad, mjuk röst som matchar innehållet och lagom lång. Kanske att jag även gillade den bättre eftersom jag lyssnade för om jag läst, tja vem vet....;-)

Lagom lång, ja tillräckligt lång som ljudbok men därmed kunde jag känna att Nathalies tankar och känslor inte riktigt kom fram. Det var som att hon var en oändligt vacker (såklart), kvinna som dessutom bar på en mystik och ett avståndstagande som kom sig av hennes förflutna, ett förflutet som gjorde henne till ensamstående och ett tänkbart byte. Åtråvärda egenskaper, men synd att hon hade sin integritet bara.........(tyckte "stackars" Charles)

Det är utgångspunkterna för resten av boken. Som fortsätter till det snabba slutet i vacker miljö, filmen är säkert sevärd. Och jag blev faktiskt överraskad....förstår inte riktigt varför.

Ett plus är en intervju med författaren på slutet.

Läst 2013

-------------------------------------------------------------------------

Sverige i boken:

Företaget är svenskt, mannen är svensk, Uppsala är svenskt (men varför så illa omtyckt!? Det är ju en trevlig stad.)

   Beauvoir, Simone de: Brigitte Bardot och Lolitasyndromet. Essäer. ****

Essäer av Beauvoir väckte såklart läsintresset. Jag har ju inte ens läst Det andra könet fast den står i bokhyllan, tjock och mäktig. Dessutom är essäer en fascinerande uttrycksform, förmedlar fakta och sanningar (som essäisten ser det) och slutsatser (dito).

Men visst flirtar förlaget med läsaren? Omslagsbilden och namnet, wow, man vill ju bara läsa. Och så - ridå efter några korta sidor om Brigitte och Lolita kommer det en massa annat! Hm. Men det visade sig vara nästan ännu bättre så det var ju aldrig nån fara.

Essäerna är skrivna från 1944-59, men känns konstigt nog moderna. Ja när jag läst alla kändes det som att här finns början till det samhälle vi har idag, mest på ont.

 Efterordet av Anna Petronella Fredlund (som f ö översatt boken) från 2012 ger några nycklar till Beauvoris tänkesätt.

Två meningar sammanfattar:

[...] hon inte ägnade sig åt filosofi på något traditionellt sätt, utan ville utforska den mänskliga existensen i en rad olika genrer: romaner, skådespel, essäer, memoarer. sid 253

Beauvoir såg individen som "ojämförlig och oersättlig". sid 264. Det, tillsammans med hennes önskan till genreöverskridande gör henne så intressant.

Essäerna som sådana kan inte beskrivas, understrykningarna är för många. De behandlar dessutom väldigt olika ämnen (urvalet känns välbetänkt). Litteratur och metafysik är såklart intressantare för mig än Bör vi bränna Sade? som faktiskt ändå var riktigt fascinerande i sin råhet. Dessutom beskriver Beauvoir i stort sett Stockholmssyndromet (sid 246) om än från en annan vinkel än vad vi tänker oss. Intressant!

Öga för öga var till en början svårast att greppa. Med tanke på när den skrevs, 1946, kändes den komplicerad att förstå. Vad menar Beauvoir egentligen? Hon vrider och vänder på begreppen, ställer frågor utan svar, tar Bralliach (wikipedia), i försvar nästan. Men så på sidan 161 skriver hon initierad om Brasillach och hur hon kommer fram till sin ståndpunkt. Här måste man inse att essän skrevs endast kort tid efter Brasillachs arkebusering. Kanske för att förklara Beauvoirs handlande?

De övriga essäerna lämnar jag därhän, du måste i alla fall läsa dem för att förstå vad de vill säga.

Mina insikter i filosofi är sorgligt eftersatta. Men ämnet intresserar mig mycket. Därför ville jag läsa den här boken direkt jag såg att den var aktuell.

Tack Modernista förlag för ett mycket intressant recensionsexemplar.

Läst 2012

 OBS! Lite om boken, mycket om litteraturen i denna reflektion

Cossé, Laurence: Drömbokhandeln ****

Jag kunde bara inte låta bli att älska den här boken. Även om historien, med inslag av deckargenren och med drag av fransk svårmodig romantik, kändes lite väl konstruerad ibland, var det ändå böckerna, litteraturen, bokhandeln och diskussionerna om goda romaner som höll upp det hela och gjorde boken så intressant och tillrättalagd för boknördar.

Jag är litteraturälskare, och som alla älskande lider jag. Jag har enormt höga förväntningar på romaner. Jag har blivit besviken så ofta att jag knappt har vågat öppna en ny bok de senaste tio åren. Jag väntar tills tiden har gallrat klart. Numera läser jag enbart klassiker. sid 71

Förut kände jag lite som citatet ovan. Jag lånade mycket på bibliotek och det störde mig inte att vänta ut att böcker skulle falna i popularitet så att de fanns inne för lån. Fanns de kvar på min läsalista så läste jag dem. Fast det gallrades hårt.

Men i och med hemsida och nu blogg fanns det plötsligt så många boktips och så blev böcker billigare och loppisar uppstod överallt. Och deckarvågen sköljde in på biblioteket och särskilt på mitt. Så jag ändrade inställning och har läst allt möjligt de senaste åren. Varit med i utmaningar och läst nytt och annorlunda och gått utanför mina favoritgenregränser.

Så diskussionen om Drömbokhandeln blev ett litet uppvaknande, är en god roman elitism, storebrorsmentalitet och snobberi? Finns det skäl att tillsätta en slags jury som läst mycket och som har sina favoriter? Som känner när både stil, text och innehåll smälter samman till något bestående? Kanske, jag är ju själv svag för litteraturpriser och läser gärna vinnare, (ibland i förväg visar det sig, angående fjolårets Augustpris Korparna som jag skrev om just idag för ett år sen här och här.) Och är det inte egentligen det som är varulagret i själva bokhandeln i Drömbokhandeln?  Vinnarna.

Nu tycker jag av princip att folk ska få läsa precis det de vill. Jag slukade själv tidigt Kittyböckerna och Sigge Strark jämsides med Tsarens kurir. Och när mina klasskompisar i nian recenserade just Kitty så fläskade jag till med Dostojevskijs Anteckningar från ett källarhål. En av killarnatyckte att det var det sämsta han hört och de flesta andra höll nog med. Brydde jag mig? Inte då heller. Men jag gillade de andras Kittyrecensioner kan jag säga.

Men, jag har senaste tiden börjat känna nånting nytt, ett sug efter god litteratur (?hmm!) där meningar kan läsas som inte lästs förut. Och då inte enbart klassiker utan nutidens intressanta litteratur. Kanske lägger jag om min läsning framöver, fördjupar mig mer, läser mer facklitteratur. Jag vet inte, men Drömbokhandeln fick mig att tänka om. Märkligt!

Jag vill blanda högt och lågt och folkligt och festligt och De Stora Författarna med sträckläsningsdeckare. Något för alla hela tiden. Men vad vill just jag ha? Det blir höstens fråga....

Läst 2012

Köpt med vinst från Ingrid

   Mréjen, Valérie: Tre berättelser; tre män ***

En stilistiskt mycket ovanlig bok. Jag brukar ibland skriva att jag anser böcker en aning fragmentariska. Den här boken är fragmentarisk. Det är som att författaren satt sig ner och låtit minnen bara ramla över sig (sina egna och fiktiva) och sen skrivit ner dem, utan inbördes ordning. Intressant men svårläst, jag lyckades inte riktigt koncentrera mig.

Jag tror och hoppas att nästa bok blir mer sammanhållen för här staplas sanningar på varann och man känner liksom ingenting. Bara jaha ytterligare en egoist.

Läst 2011

Sverige i boken:

När jag var student reste vi till Sverige, min vän Gérard Latortue och jag. sid 108

Njursjukdom i boken

Hon går på dialys tre gånger i veckan. Man kopplar henne till en slang som pumpar ut blodet, det passerar genom en maskin med rengöringsfilter och så går det tillbaka till hennes blodådror. sid 110

  Vigan, Delphine de: Underjordiska timmar ****

Omtalad författare, vars ungdomsbok No och jag jag tyckte var sådär, ganska bra. Jag gillade språket i den och det gillar jag verkligen i Underjordiska timmar också.

Men ännu mer gillar jag innehållet. Vuxenmobbing är mycket mer utbrett än man kan tro och här visar Vigan stora insikter.

Jag gillar slutet som var överraskande och logiskt. Det blev sträckläsning mellan lunch och middag i skuggan under rönnen för min del. Så boken var verkligen snabbläst, vilket inte alltid är fallet med de böcker jag läser nu för tiden.

Den var riktigt, riktigt bra. Men så är jag också mycket intresserad av ämnet mobbing, och vet dessutom att det ses med mycket större allvar i Frankrike än i Sverige. Det kan ju få förödande konsekvenser för de som utsätts för mobingen så jag hoppas verkligen att det ska uppmärksammas mer. Många insiktsfulla meningar fanns det i boken, läs den och ta till dig den. Här finns inga ursäkter för det som händer som det alltid finns här i Sverige, bara det känns befriande. 

Läst 2011

 Ndiaye, Marie: Tre starka kvinnor ***

Jag hade sparat den här boken länge för att jag så gärna ville läsa den. Men jag blev lite besviken. Det är tre historier, först Norah som på bokens sidor gör en slags resa och hittar sig själv genom att besöka sin far och kanske få en slags livslögn uppenbarad. Låter intressant men jag kunde inte låta bli att störa mig på detta upprepande av flamboyanter, ett träd som heter Delonix regia. och ser ut såhär

Det hade visserligen en viss roll i historien och vackert ser det ut men ändå..... 

Historia två handlar om Fanta som ses ur sin mans berättelse. Han får också en slags livslögn uppenbarad. Men Fanta är i bakgrunden.

Historia tre handlar om Khady Demba som lämnats ensam i världen och går ett vidrigt öde till mötes. Den historien skilde sig väsentligt från de andra och grep mig djupt. Även om den ibland kändes lite overklig. Hur var den egentligen möjlig? Kan en kropp fara så illa och ändå ha någon styrka kvar att leva?

Tre starka kvinnor heter boken. Styrkan var annorlunda än jag hade förväntat mig, det verkade mer vara att härda ut och inte förlora sin identitet än att "lyckas" och jag fick inte riktigt grepp om boken. Särskilt del två som jag tyckte handlade mest om mannen.

På ett djupare plan sätter sig ändå kvinnorna upp mot männen, avslöjar faderns hemlighet, otrohet och nekar till sex. Men det har inte någon framträdande roll i berättelsen, det bara finns där som en markering.

Symboler i boken är träd och fåglar. De bemästras eller släpps fria på olika sätt.

Både språket, symboliken och de tre olika berättelserna bildar en ohelig allians. Orden är många men meningen måste man som läsare hitta själv.

Jag kom fram till en hel del medan jag skrev den här reflektionen känner jag.

Läst 2011