Inlägg publicerade under kategorin *****

Av violen - 23 maj 2012 15:30

   Barnes, Julian: Känslan av ett slut *****


Är den här boken bra för att den är bra eller för att det här är den sorts böcker som jag tycker är bra? Jag gillar nämligen en bra historia, berättad på ett skenbart lättsamt sätt. Den här innehöll dessutom filosofiska resonemang som jag faktiskt har svårt att hitta i böcker nuförtiden. Antingen läser jag fel böcker eller så saknas den biten.


Nåväl, Barnes fick ju Bookerpriset 2011 och det borgar ju för kvalité. För första gången på ett längre tag vill jag citera:


Det fanns förstås litterära verka av annat slag - teoretiska, självbespeglande, gråtmilt självbiografiska - men de var stendöda. Den riktiga litteraturen handlade om en psykologisk, emotionell och social verklighet som den framstod genom huvudpersonernas handlingar och tankar. Romanen handlade om en karaktär som danades och utvecklades. [...] Och den ende - med undantag av Robson - vars liv dittills kunde erbjuda något av avlägset intresse för en romanförfattare var Adrian.  sid 24


Jag blev såklart intresserad redan från början av de orden, boken är spännande och gåtan är Adrian.


Nåväl, Adrian läser Camus som jag nyss läst, Myten om Sisyfos. Och blev tydligen inspirerad. (Vilket jag tänkte på när jag läste Camus, hm den här boken av Camus som jag inte förstår så mycket av kanske träffar någon grubblande person med full kraft och det kändes inte bra.) Inspirerad att känna kraften i sitt eget val, att begår självmord eller inte, ja det nästan upphöjda i handlingen.

Precis som Tony tänker om Adrian:

[...] men Adrian tog också hand om sitt liv, tog befälet över det, höll det i sina händer - och släppte det. sid 115 


Jag avundas inte Adrian hans död, men jag avundas honom klarheten i hans liv. sid 136


Självmordet som innefattar modet, som gör en evig. Utan förståelse för att det inte handlar om mod utan om förtvivlan och ingen utväg. Ingen medkänsla med de som blir kvar.


När jag fortsätter läsa inser jag att det här är verkligen Memento Mori, det här är en uppgörelse med livet, en uppgörelse med ansvaret, förlåtelsen och oron.


För precis som varje politisk och historisk förändring förr eller senare leder till besvikelse, så gör den mogna åldern det. Och livet. Ibland tror jag att meningen med livet är att försona oss med med dess slutliga förlust genom att slita ner oss, genom att bevisa, hur lång tid det nu än tar, att livet inte är så gott som folk påstår.


Flera skribenter har sagt att de vill läsa om boken direkt, därför att det fanns så mycket under ytan som författaren skriver om, eftersom han är medveten om att ett liv är så mycket mer än bara en huvudperson. Det är en konsekvens av de handlingar man gör för att hämnas, manipulera, leva ut sina besvikelser på andra. men vi som läsare vet ju inte! Förrän efteråt. Och då börjar vi fundera, aha det var det, det var så. Eller hur var det?

Och det gör den här boken så suveränt bra, jag som undviker baksidestexter och ofta läser recensionerna efteråt, tyckte ju att det här var toppen! Och långa stycken är ju filosofiska djupdykningar.


Skulle jag skriva mer om Känslan av ett slut blev jag tvungen att citera många fler och längre stycken. Jag avslutar här, lämnar tillbaka boken på biblioteket och väntar på pocketupplagan. Konstigt nog vill även jag läsa om!



Läst 2012








Av violen - 17 juli 2011 14:45


 Bannerhed, Tomas: Korparna *****


En strålande debut! Jag bara svepte boken med stigande engagemang. Ja, jag blev verkligen engagerad. Kände igen mig i en hel del då jag ju själv är uppväxt på ett småbruk. Men boken är så mycket mer än det den ger sig ut för. Visst finns det ofta tankar på att nästa generation ska ta över, men på så små ställen var den tiden nog ändå över. Längre fram skulle det mest troligt ha visat sig att Klas hade sluppit eftersom arrendet verkligen skulle ha sagts upp och en av de få bönder som skulle ta över byn fått det istället.

Nej styrkan i boken ligger framförallt i språket, så otroligt bra skrivet. Varje mening känns som en eftertanke så välformulerad.

Sommaren, tänkte man. Den ofrånkomliga, förhatliga, evinnerliga sommaren - som en straffkommendering till det som kallas hemma. En internering för latoxar med läshuvud. Snart är den här på riktigt.

Om två veckor finns det inte en människa kvar.

Skolgården passade över huvud taget inte ihop med prunkande tulpanrabatter och kastanjer i full blom. Skolgården skulle ligga lerig och blöt under tjocka höstlövsdrivor, [...] Det skulle lukta äpplen och svamp, då visste man att man hade nästan hela läsåret kvar. sid 46


Har jag fel när jag tror att många, många bokläsare känner igen sin skoltid i de orden?


Sidorna flyter lätt, långa korta kursiva normala. Och bilden bygger sig fram, bilden av vad som egentligen ger den fasansfulla rädslan för arvet, inte gården men själen.

Vad pappan än arbetat med skulle hans rädslor funnits men i annan skepnad. Nu är det regnet, torkan, ohyran, åskan. Och det som fascinerar mig är tanken på hur många av våra förfäder som hade det på detta sätt under många generationer. Så många småbrukare ( en stor del försöjde sig ju på detta vis innan industrierna kom), så många slag på barometern, krossade korn att smaka på för att känna av fukten, blickar mot skyn, lyssnande på väderleksrapporten, och ännu tidigare, så många rep som drogs över åkrarna för att lura frosten.


Jag ger en eloge till Bannerhed, för förmågan att föreviga ett kulturlandskap som numera är borta: småbrukarens eller småbondens som det kanske sägs söderut.

Dessutom skildrar han en familj under press och hur den långsamt går mot sin undergång. Till slut händer det oundvikliga. Men kommer Klas att klara sig? Jag hoppas det för under läsningens gång lär jag mig verkligen att tycka om den här familjen. Jag gillar Klas och hans tillflykt, fåglarna. Jag beundrar mamman som gör sitt allra bästa. Jag tror att Göran, trots sitt antydda handikapp (?), är en rar pojke. Och pappan är ett offer, både för arv och miljö och kanske även tiden som inte hade rätta mediciner för att hjälpa honom. Trots allt var han också en gång full av tillförsikt och ristade i stenen för att bli odödlig.

Boken rör och berör och fascinerar mig. Manar fram barndomsminnen och gör mig trots allt glad på ett sätt.


En författare till som vågar närma sig det onämnbara, självmordet. Och dess omgivning.


PS: Jag tänkte hela tiden jag läste, den här boken har tagit lång tid att skriva. Varje ord kändes präntat. Och så läste jag här på babbelbloggen att den tagit 10 år! Jag visste det! Och ta gärna tid på dig till nästa bok Bannerhed, en sådan här upplevelse får man bara en gång per decennium så den är värd att vänta på......!


Dessutom: omslagsbilden är perfekt!

Läst 2011

Senaste inläggen

Presentation


Violens boksida -
reflektioner

Citatet

 Citatet

 

Jag tror att vi enbart bör läsa böcker som biter och sticker oss. Om den bok vi läser inte ruskar oss vakna som ett slag mot huvudet, varför då göra sig besväret att läsa den över huvud taget?

 

Franz Kafka

 

Lite väl drastiskt men det ligger nåt i det. 

Kontakta mig

email:

h55n/at/yahoo.se

Följ

Sök i bloggen

Kultursidor

Länkar

Länkar2.0

Poddar

Länksamling/Förlag

Kategorier

LITTERÄRA PRISER

Läser - ska läsa - med mera

Redan läst sju böcker i Min egen litteraturprisutmaning!

Senaste kommentarerna

Följ bloggen

Följ  violensboksida, reflektioner.... med Blogkeen
Följ  violensboksida, reflektioner.... med Bloglovin'

Arkiv

RSS

Tidigare år

statistik

Kvinnolänkar/föreningar/osv

JUL

Medicinskt

Min gästbok

Ätbart


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se