Kadefors, Sara: Fågelbovägen 32 **** (ljudbok)

Den andra boken jag lyssnat på. Den var ett väldigt bra försök att beskriva utbrändhet. Jag kände väldigt med kvinnan i boken, särskilt när hon upptäckte att barnen vände sig till den moldaviska kvinnan, och mannen dessutom.......Att inte riktigt våga tro på sig själv är något som många kvinnor känner.

   Lindgren, Torgny: Klingsor **** (mp3)

För att riktigt njuta av den här pärlan till bok ska man a: lyssna på författaruppläsningen. b: känna till något av mentaliteten i nni*. För det här är en tålamodsprövande läsning. Eftersom jag lyssnade på den hade jag inte möjlighet att markera sidor (en stor brist med ljuböcker vilket gör att jag helst håller mig till enbart deckare där) men kanske att det uppvägdes av författarens sätt att läsa vilket verkligen var suveränt. Gillar man konst och målningstekniker njuter man nog också av innehållet. Annars var det lite trögt utimellan och det där glaset, visst, men det kändes lite sökt, förlåt.
Även om det används som en väckarklocka.

Det finns ju meningar och uttryck och egendomliga människor, vilket nni* var fullt av vid den här tiden, som jag skulle vilja citera för att själv ha kvar, men tyvärr försvann de med ljudets hastighet. Funderar på att köpa boken framöver och då återkommer jag. Och det är just där, i människornas egensinnighet som Lindgren fångar något om nni* som det var då, då släkten följa släktens gång. Själv flyttade Lindgren som ung från dessa släkten, men de har hela tiden levt kvar inom honom, omodifierade. Nu erkänner Lindgren också ett hemma**, där han kanske t.o.m vill samsas med förfäderna i grundvattnet**, vem vet.

*norra norrlands inland

** – Det här är ”hem” för mig. Det kan hända att man av misstag benämner andra ställen för ”hem”, men det är fel. Allt här berör mig. Norran 201407019,

*** citat från Lindgrens bok Minnen: Så småningom ska vi alla mötas nere i grundvattnet. sid 207

Läst 2014

   Galbraith, Robert: Gökens rop ***+

Pseudonym för J.K Rowlings första deckare. Och den var mycket bättre än jag hoppats på. Det måste även ha varit en riktigt bra uppläsare (Niklas Falk) för jag hängde med hela tiden. För första gången tror jag inte att det skulle ha varit bättre att läsa den som pappersbok.

Konstigt nog hade jag kommit på mördaren innan jag fick det serverat. Så det häpnadsväckande slutet fick mig bara att tänka "aha". Kanske för att den påminde lite om Agatha Christies böcker som jag slukade tills jag kom på hur hon gjorde!

Det var många personer inblandade men jag lyckades nästan hålla isär dem allihop. Ibland var det skojigt, jag skrattade litegrann, och det var intressant men inte riktigt spännande. Det var textens driv som fick mig att vilja lyssna hela tiden, och det är ju en god egenskap hos en bok, särskilt en deckare.

Nu gillar ju jag det lite överlägset tonårsaktiga rikemansspråket som florerar, alla vansinnesutbrott och förnäma damfnysningar. Kanske föll jag för uppläsaren lika mycket som för författaren....

Ge oss en tv-serie baserad på boken, först då vet jag varför författaren har ett behov av att ständigt kategorisera alla mörkhyade personer med svart, karibisk, asiatisk osv. Det var en iakttagelse jag gjorde nämligen.

Det kommer flera böcker sägs det. Ja, varför inte.

Läst 2014

Adoption i boken:

Lola, som dör i början av boken, är adopterad.

   Mortimer, Michael: Jungfrustenen ***

Med en ylande cliffhanger slutar den, Jungfrustenen. Men jag måste säga att jag inte alls är intresserad av hur allt slutar, så nästa del förblir oläst.

Efter ett tag avslöjades det ju att det är Sjölin/Virdborg som skrivit den här boken under synonymen Mortimer. Om jag inte vetat det skulle jag nog inte ha kunnat gissa vem som skrivit. Men, och med det menar jag allvar, jag skulle nog ha förstått att det varit två författare, särskilt om jag läst pappersboken och inte lyssnat som jag gjorde nu.

Jag känner inte till Sjölins sätt att skriva men det finns med intertexter till allt möjligt som går att finna i andra deckare, ja annan litteratur också. Och dramaturgin är deckaraktig, men inte hela tiden.

 Den oerhört vackra kvinnan avslöjas som just sådan först i slutet. Kul, jag hade ingen särskild bild av henne innan, utom att hon lidit utseendemässigt under uppväxten. Och Sollander och Linné, kul grabbar att läsa om, för att inte tala om grottfolket som slår Pans labyrints frossare med hästlängder. Selma Lagerlöfs vargar dyker upp även om skotern bytt ut hästen. Och såklart, Liza Marklunds askunge som åter besöker Nobelfesten. Och Jakten på stenen pågår hela tiden. Eller är det stenarna? Är lite osäker där om jag inte hörde nåt om det?

Dessutom mystiska källarvalv där Virdborg återvinner en del av sina knepigheter från sina böcker. Och naturen som strävar och drar, gåtfull och skrämmande.  (Jag är ett fan av Virdborg).

Äventyrsroman snappade jag upp nånstans. Och hade Michael Mortimer varit nån utan Sjölins intertextuellfyllda hjärna och Virdborgs vidunderliga mystikfyllda dito, så skulle jag inte ha mäktat med. Men nu fann jag den riktigt underhållande, ja snudd på intelligent. Jag insåg allt eftersom att jag borde ha läst den själv med mina egna ögon, den var inte ämnad att lyssna på. Men nu är det försent.

Läst 2014

Spänningsutmaning 2014

   Persson, Leif G W: Den sanna historien om Pinocchios näsa ** (mp3bok)

Tyvärr, tyvärr. Jag har ett längre tag försökt uppbåda sammanhang och entusiasm för denna bok. Hittade varken det ena eller det andra. Ärligt talat hängde jag inte alls med. Och från bok 1 har jag ogillat Bäckström och var helt klart inte ett dugg road av honom i den här boken heller, där han dessutom tar så mycket plats.

Varför skrev Persson den här boken, speldosor och papegojor och djurvänner. Och de fyra mäktiga männen gled mig förbi. Pinocchios näsa, jaha?

Nej, tacka vet jag att lyssna när Persson svarar på frågor och reder ut begrepp i Veckans brott. Tacka vet jag det.

Läst 2013

   Nesbø Jo: Polis *** (mp3)

Javisst. Det här var bra, det här var något för oss fans att bita i, för man bör ha läst en del eller varför inte alla för att riktigt hänga med i den här boken. Jag kan tycka att den gick till en fasansfull ytterlighet i åtminstone ett fall, men såhär är det, livet är ingen lek. Allt kan man mista och allt kan man erövra. Om man är Harry Høle. Särskilt om man är den mannen.

Den här boken var tätare än de andra på något sätt, säkert beroende på att den höll sig inom en i stort sett sluten krets. En TVserie på alla böckerna i fler avsnitt och tårarna kunde ha trillat vid den här delen. Flera olika sorts tårar då såklart.

För även om han är en riktig suris så är han ändå mångbottnad och hjärtat har visst fått mer färg allt eftersom.

Läst 2013

   Peace, David: 1974 **  (mp3)

Så hemskt! Jag lyssnade på den här boken och det var riktigt otäckt. Inte spännande, inte intressant, bara.....usch!

Meningen "jag tittade på farsans klocka" som förekom med ojämn regelbundenhet (ca 30 gånger eller vad säger ni som vet?) lättade inte upp texten ett dugg. Jag blev mest bara arg, finns det inget annat att skriva?

Och jo visst fanns det, men det var så obehagligt att jag vill inte citera nånting annat.

Det enda försonande draget var tidsmarkörerna, 1974 känns nära för mig men det är ju väldigt länge sen ändå.....

Mer läsning av Peace går bort för lång tid, för att inte säga som det är: aldrig mer.

Läst 2013

   Enquist, P-O: Liknelseboken **** (mp3)

Det är en njutning att höra Enquist läsa sin bok. Även om jag inte riktigt förstår varför boken har skrivits. Kanske hade jag gjort det om jag läst hans memoarer, som stått på läsalistan sen den kom, före. För det verkar ha kommit fram ännu mer om barndomen, ungdomen och Enquists liv (?).

Är allt sant, är det fifty-fifty eller är det här en av de större skrönor Enquist muntert skrivit? För jag drog på munnen ganska ofta.

Jag kom osökt att tänka på en novell ur Torgny Lindgrens bok Merabs skönhet; Störstorden. Där är det en predikant som förför en kvinna med ord, precis som kvinnan i Larsgården gör med den unge pojken (Enquist?). Jag tror att en jämförelse mellan de två berättelserna skulle ge ett intressant resultat. Vänd på perspektivet men skriv samma story.

Nåväl, jag vet inte om det här är Enquist eget Memento mori, de döende vännerna nämns frekvent, eller om det verkligen är ett försök att skriva en kärleksroman. I vart fall var boken verkligen värd att lyssna på. Jag gillar de lokala uttrycken och det saktmodiga talet. Ibland är det lite väl mycket upprepningar, högerhanna, vänsterhanna osv. Men det gör ingenting. Det är bra!

Läs eller hellre, lyssna!

Läst 2013