Strindberg, August: En dåres försvarstal ****

Jag läste boken och lyssnade på SR:s bokcirkel. Det var bara så bra.

För han skriver väldigt bra Strindberg, det måste jag verkligen säga. Otroligt lätt att läsa. Och antingen otroligt fantasifullt eller otroligt ärligt. Boken är ju i vart fall verkligen tidlös, visst skulle den kunna vara skriven idag av en ärlig man: så här ser jag på min kvinna, hon ska lyda mig annars...Har hon en passion i livet ska hon ge upp den, men jag behöver inte alls göra samma sak, ljuga får hon inte göra men att jag gör det är ju en annan sak. Otrohet är endast för män dvs den halva av mänskligheten som är som jag. Osv, osv. (fast Strindberg lyckas ju degradera kvinnorna att egentligen inte vara hälften, se nedan)

Tyvärr tror jag att det är precis såhär Strindberg tänker om kvinnor, om sin kvinna. Att anse honom som feminist är ju helt befängt. En man som benämner kvinnor som:

dessa människoapor, halvapor, denna hord skadedjur komma till makten [...] och jag rustar mig för kampen genom att arbeta på en volym avsedd att bli en stridshandske slungad mitt i synen på de emanciperade kvinnorna som begär frigörelse till priset av mannens förslavande! sid 264

Kvinnan, ett nödvändigt bihang till mannen, hans andliga skapelse, har inte rätt till den äkta mannens rättigheter, därför att hon inte alls utgör "den andra hälften" av mänskligheten annat än numeriskt; proportionellt omfattar hon endast den sjätte sjättedelen. sid 265

Kan en sådan man verkligen se kvinnan som sin jämlike?

(Dessutom gav han hösten 1894 även ut en lång essä om kvinnan underlägsenhet.)

Men det finns också mycket intressant i Strindbergs ambivalens inför kvinnan, madonnan eller horan, djuret eller människan, jämlik eller ojämlik? Han älskar hennes kropp men hatar hennes själ. Det är så himla sorgligt och skulle kunna gå att överse med att säga, det är ju bara en bok och vem vet om den är sann?, om inte tankegångarna är så uppenbart aktuella. De gäller både inom antifeminismen och rasismen än idag. Och jag, som tidigare undrat varför Strindberg inte läses, önskar verkligen att han fått vara kvar i glömskan. Han är urtypen för mannen som inte vill va stor, annat än i samhällets ögon där han ska få briljera med sin begåvning och ägna sig åt sig själv som värsta ungkarlen.

Spiken i kistan för mig är ändå när jag läser om när Strindberg slår henne, sid 300f. En slagen kvinna är en lycklig kvinna skulle kunna stå som rubrik. Visst, hämnden är personlig och boken är en hämnd. Men feminist är Strindberg verkligen inte.

Jag läser vidare för att se om jag får något skäl att ompröva min ståndpunkt.

Läst 2012

   Fägerskiöld, Katarina: Åsen ***

Den här boken var intressant, även om det var ganska svårt att förstå författarens intentioner med den i början.

 Jag menar, livet på landet är sällan livat på landet. Själv uppväxt på ett småbruk känner jag igen mig till stora delar, bundenheten, slitet, lukterna, farorna. Ansvaret för alla dessa levande varelser, från katten till tjurarna. Det var inte roligare än så här på landet för 90-100 år sen när att födas var att gå ett liv i jordens tjänst till mötes. Vare sig man ville eller inte. Eller för den skull passade.

På det sättet har Fägerskiöld lyckats med den här boken. Sofi kunde ha varit född 1912 och känt på samma sätt, samma rädsla, samma meningslöshet. Men nu har hon möjlighet att tänka tanken, jag slösar bort mitt liv. Och försöka förändra det. Hur, undrar jag verkligen för boken slutar i ett stort frågetecken. Kanske blir det lika samma där hon till slut hamnar eller?

Jag läser boken som ett tidsdokument över jorden, djuren, en yrkeskategori där man inte kan förhandla bort slitet ens med stora maskiner. Det är samma idag men med en enorm skillnad, de som vill kan själva välja det yrket, förr var det vad som stods till buds. Sofi sätts in i sammanhanget utan val, på det sätt som människor gjorde för 100 år sen. Och därmed kan landet skildras helt utan romantisering. Så läser jag boken. Och tänker på generationerna före. Och då växer boken kraftigt.

Läst 2012

      Lundberg, Ulla-Lena: Kungens Anna ***

Direkt jag började läsa den här boken kände jag, nej, inte en bok om fiske! Det ämnet gillar jag nämligen inte. Endast hos Jon Kalman Stefanson är det acceptabelt.

Fast det borde jag ha förstått när det handlar om Åland, en ö.

Fullkomligt vansinnga båtfärder där havet iskallt kastar sig i kaskader över skyddslösa människor, jovisst finns det här. Och det skildras, liksom livet på ön, med inlevelse och närhet. Såklart.

Den  senare halvan lyfte boken! Frispråkigt skildrar Lundberg det provinsiellas möte med staden, oskuldens möte med erfarenheten, känslors möte (och då inte enbart fysisk i bermärkelse utan även själslig) med själviskhetens. Ärlighet och omtanke är inte något att skryta med i Stockholm.

Anna griper verkligen tag om läsaren. En huvudperson är ju alltid speciell men här finns det mycket att hämta:

I alla sina sysslor hörde hon återklangen från andra människor och deras civilisationer. Också hennes tankar och känslor var delar av ett större mänskligt sammanhang, uttryck inte bara för hennes person utan för hennes art.

I lärarinnans böcker kände Anna igen världen och sej själv. Hon hade förutsättningar att förstå ord som hängivelse och fröjd därför att hon var bekant med dess motsatser.[...] Anna var duktig och ansvarsfull. Hon var slagfärdig och ganska munter.  sid 35 (pocketuppl)

Staffan, konstnären har andra erfarenheter.

Nu hade han verkligen behövt pläden: det hade varit ett sannskyldigt offer att ge den åt Anna. Han kunde inte påminna sej när han senast hade offrat någor för en kvinna, och tanken roade honom. sid 81 (pocketuppl)

Kan detta gå väl? Ja, det måste man få veta och senare delen av boken är en annorlunda beskrivning av vibrerande kärlek och människor som pga olika kulturer inte kan mötas, någonstans nuddar mina tankar vid makt och underlägsenhet, gryende feminism och det urbanas (självpåtagna) överlägsenhet.

Jag vill veta mer om Anna, för mig framstår hon som stark, med integritet men ändå så full av känslor. Jag läser snart  fortsättningen, Ingens Anna.

Läst 2012

Perkins Gilman, Charlotte: Den gula tapeten ****

Någonstans hittade jag tips på den här boken. Och den fanns på ett bibliotek nära mig! Det är dags att den ges ut igen tycker jag, mitt ex är från 1990 med stor stil och betecknad entimmesbok, men den skrevs för mer än 100 år sen.

Ett feministiskt verk, absolut. Och det bekräftas också av sidan om författaren på Wikipedia

Gilman såg ojämlikheten mellan könen som ett resultat av den institutionella strukturen, inte något som berodde på biologiska faktorer. Förändringar av institutionerna kunde därför förbättra kvinnans ställning, samtidigt som de också gynnade samhället i stort. Hon föreslog i sina böcker mer jämlika äktenskap. Hon förutspådde också att barnuppfostrand och annat oavlönat arbete i hemmen skulle utvecklas till marknadsbaserad tjänster. På grund av denna inriktningen i hennes ekonomiska böcker betraktas hon idag av många som den feministiska nationalekonomins moder.

Den gula tapeten skildrar på en minimalt antal sidor ett kvinnligt fängelse med en kvinna som går mot ett psykiskt sönderfall. Dessutom är det, enligt den inklistrade lappen från BTJ (?) som så sällsynt sitter på pärmens insida, ett stycke fulländad novellkonst samt att den verkar ha rötter i egna upplevelser.

Jag önskar att det fanns mer översatt av Perkins Gilman, verkar vara ett intressant författarskap.

Läst 2012

Ps hittade en till bok på bibblan, beställer genast! Jungfrukällan heter den.

Malmsten, Bodil: Och en månad går fortare nu än ett hjärtslag ****

Redan samma dag jag fick boken som rec.ex började jag läsa den, några sidor per kväll.

Jag tillhör de få som sällan läser Malmstens blogg så därför var det mesta nytt för mig. Men jag tycker mig känna ett allvar som inte funnits i de senaste böckerna jag läst.

Det persiska ordet har bara ett ord för gråt.

Det uzbekiska har hundra - ett ord för att vilja gråta och inte kunna, ett för att snyfta, för att gråta som åska i molnen, för flämtande gråt, hemlig inåtvänd gråt, för oupphörlig gäll gråt, hickande gråt o.s.v

Att det ska vara så svårt att leva!

   Jämfört med vad då?   sid 129

Och den skrivande kampen som nått en ny dimension, kanske för att Sverige kräver....

Jag vid bordet, vid skärmen, med hamnen utanför, Edvard i datorn, där han måste bli till. Få sin form, sin rytm, sin ton, sin början, sitt eget slut, sitt eget språk och mitt språk att binda ihop honom med. sid 156

Jag gör ingenting, jag sitter med Edvard. sid 174

Och ett politiskt patos, ett svenskt politiskt patos.

Så det känns lite som att den berömda gränsen mellan personligt och privat darrar och har sig. Även om texten står lika stadigt som förut. Det är det där franska exotiska som inte finns mer.

Så läser jag för en gångs skull bloggen:

 Vi är nöjda med boken, till och med jag - gränsbevakningen mellan personligt och privat fungerar.
20120312

Hm, tänker vi lika eller olika Malmsten och jag? Huvudsaken det fungerar...

Läst 2012

Tack Modernista för rec ex.

   Bauer, Belinda: Skuggsida ***+

Jag tyckte verkligen om Mörk jord som var Bauers debut. Men den här var faktiskt snäppet bättre. Så spännande!

Jag hyste vissa misstankar efter ett tag och mina funderingar gick fram och tillbaka hela tiden. Jag som brukar fokusera på människorna och miljön och inte bry mig om mördaren, ja jag gillade ju Mörk jord för att mördaren var uppenbar, så slapp jag fundera. Men här, jag ville veta mer och mer.

Medan jag läste tänkte jag gång på gång, men det här är ju en riktig deckare! Med riktigt polisarbete och riktig miljö och jag fick lite Agatha Christie vibbar faktiskt Och England var nära i små korta glimtar, en slags Heathcliff på heden, en kvinna från blitzen, en rävjakt i vardande.

Och plötsligt, ett igenkännandets glädje när Steven från Mörk jord dyker upp.

Ingenstans hakade texten upp sig men det är inte samhällskritik, inte romanisering, ingen dold agenda. En nyskapande tillbakagång till Kriminalromanen där det fokuseras på mördaren som rör sig ensam bland sina offer. Mycket bra.

Tack Modernista för recensionsexemplar!

Läst 2012

   Bergvall, Karin: En njure flyttar hemifrån ****  (Vp)

En njure flyttar hemifrån är inte bara en dagbok om organdonation från START till MÅL utan även ett inlägg i den allmänna debatten om bemötande i många olika sammanhang och hur vi slösar med både mänskliga resurser och våra skattepengar - i onödan! text från Adlibris

En intressant bok skriven av en njurdonator. Den innehåller inte så mycket om varför författaren donerar en njure till sin bror. Men desto mer om hur det egentligen går till för just donatorn. Väldigt lite om den sjukes vedermödor alltså, men väl om donatorns. Väntan, undersökningar, väntan, nya undersökningar, väntan. För lite information. Så, transplantationen. Och sen. Helt klart ett dåligt omhändertagande och en helt oacceptabelt lång väntan på ersättning.

Bokens författare är verkar befriad från tidigare sjukhuserfarenhet, vilket ju kan vara fallet när det är någon som inte står den sjuke nära i det vardagliga livet. Och därmed kan se allt helt objektivt utifrån. Att samla urin ett dygn kan kännas jättebesvärligt om man aldrig gjort det, medan en njursjuk oftast ser det som ett mindre problem. Förstoppning efter operation är en pina för alla opererade, men för en transplanterad är bra värden allt. Bara njuren funkar är det nya mantrat.

För donatorn är det inte så och det måste sjukvården förstå. Därför är boken i sin ärlighet så bra.

Som en donation skildras här ska det naturligtvis inte få gå till. Den som donerar gör något i hög grad unikt. Den ger en annan människa en möjlighet att få leva. Och eftersom sjukvården därmed även gör en besparing ska donatorn hållas åtminstone skadeslös. Det måste tillsättas personer som håller koll på det praktiska angående arbete, ersättning osv. vilket inte var fallet den här gången. En donator gör en mycket speciell insats och ska behandlas därefter.

Kanske att man som blivande donator ska läsa den här boken i informativt syfte, och ta lärdom och kolla upp vad som gäller på sitt sjukhus, ställa krav. För den kan ju annars stjälpa mer än hjälpa.

Boken är främst till för vården tycker jag. Men även andra som kommer i kontakt med njursjuka och transplantationer bör ha stor behållning av den. Ett mycket bra inlägg i debatten.

Läst 2012

   Walsh, Mikey: Slagskämpen **

BOATS är inte min favoritgenre direkt. Jag har såklart läst ett antal men gillar det generellt inte. De innehåller så ofta ett sådant elände att sannolikheten att huvudpersonen överlevt är minimal. Så och denna bok. Kan nån överleva detta helvete som romern Mikey genomgår? Svårt att förstå.

Inblicken i resandefolkets kultur är väl behållningen eftersom den är chockartat uppriktigt beskriven. Fördomarna om romerna fullkomligt kastar sig över en. Sorgligt känns det när jag läser. Det finns alltså sanning i ryktena.

Slutet är plötsligt fragmentariskt och kortfattat.

Men Mikey avslutar ändå med att han är stolt över sitt folk och över den han är.   

Läst 2012