OBS! Lite om boken, mycket om litteraturen i denna reflektion

Cossé, Laurence: Drömbokhandeln ****

Jag kunde bara inte låta bli att älska den här boken. Även om historien, med inslag av deckargenren och med drag av fransk svårmodig romantik, kändes lite väl konstruerad ibland, var det ändå böckerna, litteraturen, bokhandeln och diskussionerna om goda romaner som höll upp det hela och gjorde boken så intressant och tillrättalagd för boknördar.

Jag är litteraturälskare, och som alla älskande lider jag. Jag har enormt höga förväntningar på romaner. Jag har blivit besviken så ofta att jag knappt har vågat öppna en ny bok de senaste tio åren. Jag väntar tills tiden har gallrat klart. Numera läser jag enbart klassiker. sid 71

Förut kände jag lite som citatet ovan. Jag lånade mycket på bibliotek och det störde mig inte att vänta ut att böcker skulle falna i popularitet så att de fanns inne för lån. Fanns de kvar på min läsalista så läste jag dem. Fast det gallrades hårt.

Men i och med hemsida och nu blogg fanns det plötsligt så många boktips och så blev böcker billigare och loppisar uppstod överallt. Och deckarvågen sköljde in på biblioteket och särskilt på mitt. Så jag ändrade inställning och har läst allt möjligt de senaste åren. Varit med i utmaningar och läst nytt och annorlunda och gått utanför mina favoritgenregränser.

Så diskussionen om Drömbokhandeln blev ett litet uppvaknande, är en god roman elitism, storebrorsmentalitet och snobberi? Finns det skäl att tillsätta en slags jury som läst mycket och som har sina favoriter? Som känner när både stil, text och innehåll smälter samman till något bestående? Kanske, jag är ju själv svag för litteraturpriser och läser gärna vinnare, (ibland i förväg visar det sig, angående fjolårets Augustpris Korparna som jag skrev om just idag för ett år sen här och här.) Och är det inte egentligen det som är varulagret i själva bokhandeln i Drömbokhandeln?  Vinnarna.

Nu tycker jag av princip att folk ska få läsa precis det de vill. Jag slukade själv tidigt Kittyböckerna och Sigge Strark jämsides med Tsarens kurir. Och när mina klasskompisar i nian recenserade just Kitty så fläskade jag till med Dostojevskijs Anteckningar från ett källarhål. En av killarnatyckte att det var det sämsta han hört och de flesta andra höll nog med. Brydde jag mig? Inte då heller. Men jag gillade de andras Kittyrecensioner kan jag säga.

Men, jag har senaste tiden börjat känna nånting nytt, ett sug efter god litteratur (?hmm!) där meningar kan läsas som inte lästs förut. Och då inte enbart klassiker utan nutidens intressanta litteratur. Kanske lägger jag om min läsning framöver, fördjupar mig mer, läser mer facklitteratur. Jag vet inte, men Drömbokhandeln fick mig att tänka om. Märkligt!

Jag vill blanda högt och lågt och folkligt och festligt och De Stora Författarna med sträckläsningsdeckare. Något för alla hela tiden. Men vad vill just jag ha? Det blir höstens fråga....

Läst 2012

Köpt med vinst från Ingrid

   Murgia, Michela: Själamakerskan ****

Ändå sedan jag läste Den döda arméns general har jag varit fascinerad av böcker som skildrar dåtiden, en dåtid som säkert har efterverkningar i nutiden och som kan förklara nuets subtila signaler på ett intressant sätt.

Den här boken om accabadoran, själamakerskan som ändå in på 1960-talet fanns på Sardinien och utförde en slags dödshjälp, kan läsas i dödshjälpsdebatten. Aldrig har jag läst något liknande, aldrig har jag vetat om något liknande. Att lägga ett sådant ansvar på en enskild person känns hårt och Bonaria Urrai, som hon heter, är både medmänsklig och svag. Maria, fosterdottern hålls utanför, men får sen välja sida.

Boken väcker frågor, tankar om skuld, försoning, val. Mycket intressant och helt oväntad läsning...

Någonstans finns säkert detta kvar i Sardiniens minne, men hur går inte att säga. Jag vet väldigt lite om just den ön som brutit sig ut ur Italiens stövel. Men här hittade jag en artikel som bekräftar något av det jag känner. Läs den och känn efter om du håller med mig. Ord som rationalism, djuriska, sardisk hämnd får en att förstå den mentalitet som kan prägla ett samhälle, nu men framförallt då.

Rekommenderas verkligen!

Läst 2012

   Hedman, Annalena: Recept för en flygtur ***

Abbe och hennes gäng är tillbaka och har blivit lite äldre. Smart för det är säkert samma barn som vill fortsätta läsa om henne. Den här boken var också bra, speglade ett barns upptäckt av musiken på ett bra sätt.

Jag efterlyste ett slut på mobbingen och Hedman gör ett försök. Det blev lite overkligt det hela, men som sagt, kommer det en fortsättning kanske det utvecklas mer. Intressant försök i alla fall.

Det jag gillar bäst är ändå den här kopplingen till stororden, samlandet av ord och tankar om vad ord betyder. Det skulle helt klart kunna utvecklas i klassrummet!

Läst 2012

Övriga böcker av Annalena Hedmansom jag läst

Min första världsensation här

Den skräckslagne stekelsamlaren här

   Griffiths, Elly: Känslan av död ***

Javisst, den här boken är lika bra som de övriga. Kanske att den förra, Huset vid havets slut var en aning bättre  vilket kan bero på att Griffiths plötsligt beslutat sig för att berätta allt som hänt tidigare i Ruths liv i en slags förkortad form. Och nu är det tre böcker som ska refereras, så det tar en stund.

Men sen drog historien igång och det var lite väl mycket fantasy/vidskepelse/riter kan jag tycka och mord* var lite krysta* men annars var det så kul. Jag gillar dottern som säger pappa till alla (inklusive Flint, katten (?)), Catbath som "kommer ut" som en liten och obetydlig man utan sin mantel (där ser man) och diverse kul intertextuella referenser åt olika håll. (Påven Johanna, Necromanser). Och sen, att rättvisan hade sin gång även på ett annat plan gillade jag mycket. Respekt handlade det om.

Kort sagt, en utmärkt bok för hängmattan, solstolen eller stranden. Sträckläsningsvarning dock.

Och sen omslaget, snyggt så in i nordens.

Tack för exemplaret Forum  / Minotaur

Läst 2012

   Jensen, Simon: Fingret **

Hm, jag benämnde Ahlfors, Fredrik: Arne Ljunghed och de små röda jävlarna, här,  som aningen pubertal. Det är absolut ingenting mot för vad den här boken är. Vem ska den läsas av? Män tydligen.

Jag tycker att Simon Jensen borde slappna av i underlivet som det står på sidan XXVII. Det politiska budskap som han tydligen vill förmedla går helt om intet i den otroligt grabbiga attityd som han har till sina texter.

Idén är inte helt fel, den är tvärtom riktigt kul, två ord blir ett tredje med ny betydelse: dvs välta + älska blir välska, sid X.

Finger + dikt blir fingerdikt. Saknar konstnärligt syfte och omformar verkligheten. Osv, osv.

Varför känner jag mig som kvinna utesluten när jag läser det här? Jo för att det här är fingerdikter (se ovan) och de inte bara saknar konstnärligt syfte, de omformar verkligheten till att inte gälla den halva (eller den sjättedel som Strindberg ansåg) som betecknas kvinnor.

Rätta mig om jag har fel men så kändes det när jag läste. Så Jensen lyckades provocera mig! grattis! ;-)

Läst 2012

Tack Trombone för rec ex.

   Ahlfors, Fredrik: Arne Ljunghed och de små röda jävlarna ***

Jag har redan läst en bok av denne...underfundige författare, Daniil Charms och jag  här. Den var riktigt bra.

Den här boken var märklig på ett annat sätt. Det är korta texter ur en längre tids produktion. Och hade jag läst den här boken först skulle jag nog ha varit ännu mer nyfiken på Daniil Charms och jag.

Ibland när jag läser böcker av män känner jag av ett slags pubertalt uttryck. Det sägs att män inte blir äldre än 12 år och den där tolvåringen som ritar en viss sorts gubbar och tänker konstigt skämtsamma tankar dyker ibland upp hos icke-pompösa författare. Jag tror inte att någon kvinna skulle han kunnat skriva Blindskrift t.ex (en av texterna i boken)  (Men jag erkänner att jag skrattade.) Ändå finns det skarpa uttryck av stor klarsyn, t.ex i Vetenskapen där man kan säga att "tolvåringen ställs mot det andra könet". Ingen tvekan om vem av dem man vill vara i den stunden. (Här skrattade jag inte). Ett klockrent inlägg.

Kort sagt en blandning mellan skämt och allvar, där det oväntade hela tiden finns om hörnet.

Dessutom finns flera berättelser om det litterära skapandet, inspirationen och våndan att tämja den. De texterna var absolut bäst. För jag tror att Trombone förlag har lyckats hitta ovanliga författare så till vida att de skriver som de vill, och de får upperbarligen lov att göra det också. Så författandet är inte en mall utan ett uttryck från den fria tanken och det oväntade. Synd bara att det inte är fler kvinnor knutna till förlaget.

På Trombones sida finns en intervju (eller vad det är) mellan Ahlfors och journalisten Böll, här. Förutom att den var kul att läsa så finns det ett hopp bland raderna, ett hopp om en ny bok! Ah, det gillas!

Tack till Trombone förlag för rec ex.

Läst 2012

Från Trombone förlag har jag tidigare läst

Silversnöret

Daniil Charms och jag

Så mycket stolthet man har råd med

   Griffiths, Elly: Huset vid havets slut ***

Vilken tur att jag lyssnade på alla lovord om Griffith 2010 och började läsa henne! Alla böckerna hittills har varit riktigt spännande. Jag gillar hennes sätt att skriva också. Hon beskriver hur människorna är sig själva helt enkelt. Lite stereotyper finns det, men det är kul att Nelson som är en he-mansarketyp med ovanlig smidighet för sin kroppshydda, lite sexistiska tankegångar ibland och som aldrig fryser (?), dvs aldrig mössa vantar eller stängd rock. (och definitvt inga långklasonger skulle jag tro), att det är han som är den han är! Mannen i boken. Dessutom gillar han hjärnor. Kvinnliga.

Den här boken var lika bra som de övriga, ja kanske t.o.m bättre. Trots att den innehöll andra världskriget (less!) och en våldsam (fast jag läst värre) upplösning (less). Men redan i början blev jag glad, en karta! Gillar kartor i böcker. Och det gjorde ingenting att tornet var ritat fyrkantigt trots att det faktiskt var runt. Dessutom, Balkan. En bihistoria så god som någon.

Och det gjorde heller ingenting att det var konstiga ordgåtor och gömda skrin och brev som plötsligt dök upp. Lite ungdomsmysterier typ. Många trådar att knyta ihop. Jag förlåter allt, för jag gillade verkligen boken!

Dessutom älskar jag omslagen!

Läst 2012

  Elam, Ingrid: Jag, en fiktion *****

Det här är den typ av facklitteratur som jag gillar allra mest, de finns under G och innehåller citat ur böcker som jag läst eller vill läsa eller borde ha läst. De analyserar och värderar och njuter av sin uppgift, att ge läsaren ännu mer kött på benen. Innehållet är (nästan) alltid bra och hur bra beror på författaren.

Den här gången är innehållet sällsynt bra, så intressant att jag bara vill äga den här boken! Elam öser på med analyser om jaget från då till nu. Är jaget en fiktion eller är det självbiografiskt?

Min egen åsikt är att jaget förut oftast var mer självbiografiskt än nu. Om jag läser en bok som beskrivs som en roman och handlar om någon som verkar likna författaren, tar jag den som en roman helt enkelt. Jag vande mig av med att se författaren (jag) som sitt verk när jag läste Ulf Lundells båda böcker Jack och Friheten för ett antal år sen. Jag trodde att jag skulle analysera Ulf Lundell, en gubbsjuk, desillusionerad man, men insåg att jag analyserade en man som Ulf Lundell skrivit om, helt enkelt. Som var gubbsjuk och desillusionerad. Men vem Ulf Lundell är framkommer egentligen inte i böckerna.

Men om jag läser Ben Watts bok Patient, då kan jag efteråt tänka att Ben Watt var verkligen sjuk, och tålmodig för det mesta. Vilket han skildrat, i jagform. Och ibland undrar jag, Lz. Är det alltid lätt att klassificera med Lz? Vad kräver det av den som placerar böcker i sitt fack. (se t.ex Knausgård, nedan)

Att Strindberg är antifeminist kan man citera men inte belägga i En dåres försvarstal. Men lägg ihop allt annat han sagt och hans antifeministiska skrifter t.e.x, så kan åtminstone jag dra den slutsatsen. Utan att se En dåres... som självbiografiskt.

Elam vrider och vänder och citerar och skriver genomtänkt om detta Jag, som fiktion eller som sanning. Som könsbestämt eller mänskligt. Som sjukt eller mänskligt. (Sjukt om en kvinna går över avslöjandets gräns). Ja, det finns hur mycket som helst att hitta i den här boken. En sak är säker, jag måste läsa Knivkastarens kvinna.

Och slutsatser om hur olika författare ser på sina texter:

[...] när Rosseau sent i bekännelserna kommenterar sina egna litterära verk ser han plötsligt att han i dem helt omedvetet har skrivit om sig själv, allt skönlitterärt skapande är med andra ord självbiografiskt för honom. sid 40

Tänk om Knausgård, i motsats till Rosseau, till slut finner att han skrivit om någon helt annan än sig själv?( Hans romaner beskrivs ju som självbiografiska men klassificeras inte med Lz. ) Vad förvånad han ska bli!

Visst hör ni själva att det här är intressant, mycket intressant.

Och det mest intressanta är att jag på slutet slås av tanken, är den här boken också en slags jag-bok, med författarens ( Elams) möjlighet att skriva in en slags bekännelse, och avslöjande, om hur en i boken citerad författare kan gå över gränsen i sin rätt att använda jag och därmed namnge levande personer och beskriva dem på ett lögnaktigt vis? (sid 191)

Har jaget den rätten? Det är en mycket intressant fråga det också.

G.096z Jaget

Läst 2012