Norðdahl, Eiríkur Örn: Gift för nybörjare ***

OBS! Kan innehålla spoiler om jag fattat boken rätt!

Jag blev inte klok på den här boken. Visst, den gick bra att läsa, jag menar språket var det väl inget fel på. Men innehållet! Konstigt! Och en hel massa kursiverat om en massa folk döda av gift på nåt skepp nånstans nångång. Förstod inte vitsen.

Jaja. Men sen på slutet, se sid 149, är det bara jag som drar den här slutsatsen att allt handlar om skuld och otillåten kärlek...Och att giftet bara är den malörtsbägare som Halldor måste inta och att Disa omedvetet ger honom det?

Och då faller allt på plats.

Men jag kan ha fattat helt fel också.

Läst 2012

   Watt, Ben: Patient ****

Äntligen har den boken kommit i pocket. och jag fick ett exemplar i brevlådan, just som jag tänkt köpa den. Och nu har jag läst den.

Igenkänningsfaktorn är hög. Som den blir hos den som tyvärr vet vad många av fackuttrycken betyder, som varit yngst i salarna och som känner igen dagrummens och besökarnas nervositet.

Men den här boken är liksom mycket mer, den vill inte hämnas på sjukvården eller frånta den sjuke skulden för nånting. Det är en kärleksroman, en non-memento-mori, en hyllning till människans inneboende kraft och sjukvårdens strävan att inte ge upp. En osminkad sanning, kanske med fiktiva drag men dock en sanning.

Dessutom är den utan de vanliga frågorna, varför just jag? Den är accepterande helt enkelt.

En bok att läsa, som frisk, som sjuk, som intresserad av sin omvärld helt enkelt. Intresserad av detta hörn av verkligheten sett ur Watts temperament.

Läst 2012

Tack Modernista för exemplaret

   Helgesson, Emma: Så mycket stolthet man har råd med ***

Den här boken är skriven i form av innehållet. Jag menar såhär, korta kapitel, ännu kortare kapitel, dialogkapitel. Det är ju det som är Rebeckas liv. Egentligen. Ingen långsiktighet, inga djupa andetag, bara flämtningar för att överleva.

På något vis är stripteasdansösen mindre drabbad och mer tillåten än en prostituerad, så har jag uppfattat det. Deras jobb skildras helt öppet i TV t.ex.,

Eftersom jag alltid är upprörd när jag läser om prostitution, så tänkte jag att nu blir jag inte så arg när jag läser den här boken, och jag blev inte arg, men så vansinnigt berörd. Rebecka försöker hålla ihop och hålla undan sina smärtsamma minnen. Hon vill inte det hon gör, hon vill något annat. Bli hel igen antagligen.

Stoltheten sitter inte hur man blir berörd, utan att man blir det. Objektifieringen är densamma, inte människa utan bara en kropp. Vare sig hud möter hur eller inte.

Drömmen är inte att ha mycket eller litet stolthet, utan att få tillbaka Stoltheten självt.

Läst 2012

Tack Trombone förlag.

   Stenberg, Birgitta: Alla vilda ***

Min roll var avgjord, jag ansåg mig placerad på detta klot för att betrakta allt som hände och använda det. Utan att engagera mig, utan att ingripa och vända utveckligen åt andra håll och möjligheter. sid 87 pocketuppl

Och det stämmer, precis så skriver Stenberg. När jag läste det jag citerat kände jag sanningshalten i det.

Stenberg skriver på ett annat sätt än många andra. Språket har en klarhet, och då menar jag klart som vatten i ett glas, som gör att man känner sig...vederkvickt!

 Trots att innehållet, som visserligen är intressant men dock dekadent, inte tilltalar mig sådär enormt, hade jag stor behållning av boken. Jag har dock känsla av att jag börjat i fel ände med att läsa henne...

Vid en sökning på google häpnar jag, så många böcker hon skrivit! Är det frispråkighet+kvinna som gjort att de inte är särskilt kända? Undrar jag.

Läst 2012

   Nilsson, Ola: Kärleken gömmer minnet ***     

Tredje boken i Nilssons trilogi om byn i norrlands inland. Nu är det allvar, nu ryker det ur sophögarna och likbålen. Det var så här det blev, livet. Det blev inte bättre än så här. Allt för konsten, fyllan, skrivkrampen. Inget är vackert, allt är vackert. Längtan bort från byn kanske bara var en längtan från sig själv, trots allt.

Det är dystert, inga årsringar räknas på stolta stubbar men däremot grusringarna i snart fyllda diken. Det är den där sidan av norrlands inland, avigsidan som visade sig vara rätan för många, många. När tiden fått gå.

Snabba besök för att stilla den hunger man inte förstår sig på, att se ett hus, en plats, en gammal människa.

Slutet på historien ska det här vara. Men gick det att skriva slutet? Det känns som att Nilsson mest vill ha det överstökat, orden flyter visserligen på men det känns som att en nerv saknas.

Trots det, min egen uppväxt i inlandets by är det som förenar mig med boken.

Läst 2012                      

De böcker jag läst av Ola Nilsson finns här

   Tikkanen, Märta: Män kan inte våldtas ***

En klassiker eller hur? Jag läste faktiskt precis den avbildade upplagan från Trevi. Köpt på loppis för länge sen och äntligen läst.

 Men jag blev lite besviken. Visserligen innehöll den en hel del som jag nog skulle kunna citera om jag gjorde en analys av våldtäkt skildrad i böcker, men ändå. Den kändes liksom...gammaldags.

Samtidigt kändes den otroligt modern för hur mycket har egentligen hänt sen den skrevs?

Slutet var också märkligt, som ett slags streck över alltihop? Nej, det var inte vad jag förväntat mig.

Jag tror nämligen att våldtäkt handlar om makt och inte så mycket annat.

Läst 2012

   Barnes, Julian: Känslan av ett slut *****

Är den här boken bra för att den är bra eller för att det här är den sorts böcker som jag tycker är bra? Jag gillar nämligen en bra historia, berättad på ett skenbart lättsamt sätt. Den här innehöll dessutom filosofiska resonemang som jag faktiskt har svårt att hitta i böcker nuförtiden. Antingen läser jag fel böcker eller så saknas den biten.

Nåväl, Barnes fick ju Bookerpriset 2011 och det borgar ju för kvalité. För första gången på ett längre tag vill jag citera:

Det fanns förstås litterära verka av annat slag - teoretiska, självbespeglande, gråtmilt självbiografiska - men de var stendöda. Den riktiga litteraturen handlade om en psykologisk, emotionell och social verklighet som den framstod genom huvudpersonernas handlingar och tankar. Romanen handlade om en karaktär som danades och utvecklades. [...] Och den ende - med undantag av Robson - vars liv dittills kunde erbjuda något av avlägset intresse för en romanförfattare var Adrian.  sid 24

Jag blev såklart intresserad redan från början av de orden, boken är spännande och gåtan är Adrian.

Nåväl, Adrian läser Camus som jag nyss läst, Myten om Sisyfos. Och blev tydligen inspirerad. (Vilket jag tänkte på när jag läste Camus, hm den här boken av Camus som jag inte förstår så mycket av kanske träffar någon grubblande person med full kraft och det kändes inte bra.) Inspirerad att känna kraften i sitt eget val, att begår självmord eller inte, ja det nästan upphöjda i handlingen.

Precis som Tony tänker om Adrian:

[...] men Adrian tog också hand om sitt liv, tog befälet över det, höll det i sina händer - och släppte det. sid 115 

Jag avundas inte Adrian hans död, men jag avundas honom klarheten i hans liv. sid 136

Självmordet som innefattar modet, som gör en evig. Utan förståelse för att det inte handlar om mod utan om förtvivlan och ingen utväg. Ingen medkänsla med de som blir kvar.

När jag fortsätter läsa inser jag att det här är verkligen Memento Mori, det här är en uppgörelse med livet, en uppgörelse med ansvaret, förlåtelsen och oron.

För precis som varje politisk och historisk förändring förr eller senare leder till besvikelse, så gör den mogna åldern det. Och livet. Ibland tror jag att meningen med livet är att försona oss med med dess slutliga förlust genom att slita ner oss, genom att bevisa, hur lång tid det nu än tar, att livet inte är så gott som folk påstår.

Flera skribenter har sagt att de vill läsa om boken direkt, därför att det fanns så mycket under ytan som författaren skriver om, eftersom han är medveten om att ett liv är så mycket mer än bara en huvudperson. Det är en konsekvens av de handlingar man gör för att hämnas, manipulera, leva ut sina besvikelser på andra. men vi som läsare vet ju inte! Förrän efteråt. Och då börjar vi fundera, aha det var det, det var så. Eller hur var det?

Och det gör den här boken så suveränt bra, jag som undviker baksidestexter och ofta läser recensionerna efteråt, tyckte ju att det här var toppen! Och långa stycken är ju filosofiska djupdykningar.

Skulle jag skriva mer om Känslan av ett slut blev jag tvungen att citera många fler och längre stycken. Jag avslutar här, lämnar tillbaka boken på biblioteket och väntar på pocketupplagan. Konstigt nog vill även jag läsa om!

Läst 2012

   Li, Yiyun: Be för mig i tusen år ***

Den här boken visade sig innehålla noveller. Inget fel med det men jag blev lite snopen när första novellen plötsligt slutade. Och det visade sig bli likadant med alla de andra. Och kanske är det Lis syfte, för novellerna i sig är enkelt skrivna och insprängt finns det gamla och det nya Kina. Men det är liksom inte intressant, utan det är personerna jag vill åt. Vad händer efter sista punkt? Gång på gång. Det står för mycket och samtidigt för lite. Det som jag faktiskt ogillar med noveller.

Li har även skrivit en roman, De hemlösa och jag är ganska säker på att den ger mer att läsa. Djupare personporträtt om inte annat. Mer Kina kanske. Så det kan bli den senare.