Gunnarsson, Hans: Februari ***

Ja men visst kändes det att den här boken är 15 år gammal? Eller skildrar en ännu mer avlägsen tid. Jag menar, min första dammsugare var en hugin och de dammsugarförsäljare som besökte mig var precis som han här i boken.

Två berättelser som knappast skulle ha lämnat något avtryck om det inte varit för tidsmarkörerna. Ja ibland kändes det som att jag läst allt förut.

Februari var dock intressant eftersom den berättartekniskt placerade folk i ett område och lät dem mötas på olika sidor (i boken) men på samma plats. Tyvärr kunde jag inte hålla isär dem tillräckligt, de var för många och för lösa i kanterna, de utförde behov och drack och hade sjuka intressen som att lyssna på gamlingar från kassettband. Det blev för mycket för en berättelse.

Jag gillade inte riktigt Februari, de som var med i Februari gillade inte den månaden och eftersom jag läste den bara pga namnet i utmaningen Läs ett år kanske det inte var så underligt.

Jag tror däremot att formen borde vara intressant, människor i ett hus/område. Men alla kan inte vara så vrickade, lite för overkligt kändes det som.

Läst 2014

Utmaning:läs ett år 2014

   Cahalan, Susannah: Blackout, när min hjärna blev min fiende **** (Lz)

Det här är en Lz bok, dvs en självbiografi. Men jag tycker att den handlar mest om sjukdom och då i hjärnan.

Jag läste den med stort intresse och även om jag inte på rak arm skulle kunna förklara vad som hände Cahalan fanns det ändå en hel del begrepp och information som intresserade mig. Hon beskriver väldigt initierat hur två lusbett (?) blir början till hennes Blackout, något som, tack vare ett stort intresse från skickliga läkare som inte gav upp direkt och gav henne fel diagnos och sen lämnade henne åt sitt öde, till slut gick att lösa.

Det är framförallt kapitel 51 som gör mig intresserad. Jag vet inte så mycket om hjärnan egentligen och här kom flera intressanta nya avslöjanden som plötsligt får benämningar som går att googla på. Och framförallt lära sig av.

 Eftersom Cahalan hade hallucinationer fick hon under en tid diagnosen schizofreni, vilket hon inte hade. Så även om hon uppvisade schizofrena drag fick hon annan medicinering och därmed hjälp.

Här dyker många nya ord upp, som NDMA-receptorer i hjärnan, narkotiskt preparat vid namn ketamin som blockerar dessa NDMA-receptorer. Och när de injiceras kan de bidra till att bryta ner försökspersoners verklighetsuppfattning och få saker som för en rationell hjärna skulle framstå som omöjliga att verka fullt plausibla.

Självmonitoreringsteorin, oförmåga att skilja mellan interna/externa sinnesintryck.

Genereringseffekt, egenproducerade hallucinationer.

Hippocampus och Amygdala. Den första knyter an minnet till en kontext och den senare till en känsla. När amygdala tilldelar upplevelsen ett starkt emotionellt värde, en process som kalla för kodning, är sannolikheten att den ska bevaras större och ett minne skapas, sk konsolidering. Hippocampus och amygdala hjälper till att koda och konsolidera upplevelsen, alltså göra den till ett minne som senare kan plockas fram. När någon del av denna komplicerade process klickar kan det hända att minnet aldrig bildas.

Rekonsolidering: Minnen omformas varje gång vi återkallar dem. Det kan skapa falska minnen.

Är du ett frågetecken efter att ha läst detta är det fullt förståeligt. Men tycker du att det här är en brist i din allmänbildning och/eller blir intresserad av hjärnan och minnet osv. Läs gärna boken eller slå upp de fetstilta orden. Du lär dig en hel del.

Läst 2014

   Green, John: Förr eller senare exploderar jag ****

"Det är så med smärta", sa Augustus [...] "Den kräver att få upplevas." sid 68

Augustus och Hazel har cancer och det är smärta såklart. Jag gråter inte när jag läser boken och jag tycker den är bra skriven och lite lik andra cancerböcker jag läst där ungdomar är drabbade och allt är hemskt. Här är det inslag av litteratur, intertexter, lite filosofi, sex och svenska rapband. Dvs det är en bok som tilltalar ungdomar och vuxna som är vana läsare.

(skrev såhär där bloggen kan visas här på bloggplatsen: Förr eller senare exploderar jag av John Green. Hård smärtsam bok med smarta ljusglimtar, för både ung och mindre ung.)

Lägg till lite overklighet, ex vis trappor som forceras trots kroppslig svaghet (vill man nåt så gör man det eller?) Och mycket insiktsfulla ord:

"Och vilket krig sedan då", sade han avfärdande. "Vad krigar jag mot? Min cancer. Och vad är min cancer. Min cancer är jag. Tumörerna är gjorda av mig. De är gjorda av mig lika mycket som min hjärna och mitt hjärta är gjorda av mig. Det är inbördeskrig, Hazel Grace, och vinnaren är redan given."

"Gus", sa jag. Jag kunde inte säga något annat. Han var för smart för den sortens tröst jag hade att erbjuda. sid 215

Även smarta blir sjuka, kärlek finns men även svek, lev i nuet men fundera som f*n på framtiden. Ja, vad allt står det inte i den här boken.

Och så här är det:

[...] det är inget ärofullt med sjukdom, Det finns ingen mening med det. Det är ingen ära att dö av någonting." sid 215

Precis så, just fu*k it! Och inse att ingen vet vem som kommer att känna den, smärtan.

..................................................



.........................................

Sverige i boken
Rapband sid 187, 279.

   Schulman, Ninni: Flickan med snö i håret ***+

Bra recensioner har den här boken fått. Och eftersom den stod i hyllan, och det finns två till i serien beslöt jag mig hastigt att läsa den som januari månads spänningsutmaning. Och den var riktigt bra. Felfritt språk som i och med det flöt fram över sidorna. Den kom ut 2010 och om jag läst den då skulle jag nog tyckt att den var riktigt uptodate, med inte bara SMS utan även FB.

På bara några rader skildras samtidsföreteelser, även brotte* bygger på en aktuell vidrighet,  och den påminner om en roman eftersom en del känslor skildras, utan att förklaras. Men som läsare gick de att uppleva. Bygger dessutom upp ett persongalleri som, låt mig gissa, finns med i nästa bok och nästa osv. Och Schulman litar på sina läsare, avgränsade stycken som kastar sig mellan personerna och det gick ändå att hänga med. Dessutom, spänningen. Flera gånger kom jag på mig själv med att hålla andan och läsa fort fort. Väldigt ovanligt det också.

Jag kommer snart att läsa del två, det känner jag på mig. Det är bara att inse, jag verkar ha hittat en ny deckarserie att följa.....

Läst 2014

Läsutmaning Spänning

   Nilsson, Per: Extra. En morgon stod hon bara där, januari ***

En bok som jag garanterat inte skulle ha läst om det inte varit för utmaningen Läs ett år.

Mycket märklig bok som blandar realism med fantasy. Bra skriven iofs men innehållet, nja.

Däremot tyckte jag att frökens mammaledighet beskrevs helt otvunget, hon adopterade och

inte så märkvärdigt var det. Fast sen blev det värre iofs.

Det finns fler böcker i serien och boken ser nött ut så den är nog populär att läsa. Det var trots allt kul att läsa en ungdomsbok igen, länge sen sist.

Läst 2014

 Cole, Teju: Öppen stad *****

2014 års första bok formade sig till att bli en riktig roman. En riktigt fullödig roman. Äntligen!

Jag gillar ju essäer och Coles debut är som en samling essäer med små noveller emellan. Men, och det är viktigt, den här boken är ingen novellsamling eller essäsamling, den här boken hänger ihop från början till slut. Tyvärr läste jag den i två omgångar eftersom lånetiden gick ut, och det innebar att början försvann i en slags minneslucka, men redan där fanns det meningar som stack ut.

När jag var barn i Laos fanns det en blind, kringströvande child, en man som vördades djupt för sina andliga förmågor. När han sjöng sina sånger ingav han alla åhörare en känsla av att de, genom att lyssna till honom, på något sätt hade rört vid det överjordiska, eller själva blivit vidrörda av det. sid 49

Jag var inte på humör för folk som försökte ta mig i anspråk. sid 53

Jag brukar ibland uppleva böcker som ett hörn av verkligheten sett genom ett temperament.  Men här är det verkligheten, den stora verkligheten som ses, inte bara ett hörn. Och Julius har inget direkt temperament, han är en betraktare som ofta bara blickar ut över staden, nästan likgiltigt. Han ser och berättar om det, men jag upplevde en kyla i betraktandet som jag inte förstod till att börja med. Upptäckten av slavkyrkogården, hastigt berättat. Samma om Ground Zero, han betraktar gropen och går sen vidare.

Det hindrar inte att jag bara njöt av Öppen stad. Det är så mycket som är just öppet i den och som jag kan sakna i modern litteratur som bara vidrör världen som hastigast. Men här diskuteras allt möjligt. Resonemanget mellan Farouq och Julius på sidan 122-128 t.ex Mötet med rwandierna, och en sanning, enkelt berättat:

De var som vilka unga människor som helst. Och jag kände lite av den där mentala sammandragningen - stundtals omärklig, men alltid där - som inträffade så fort jag introducerades för unga män från Serbien eller Kroatien, från Sierra Leone eller Liberia. Det där tvivlet som sa att också de kunde ha dödat och dödat och först senare lärt sig hur man såg oskyldig ut. sid 165

Det jag funderade över, en ung man skriver sin debutbok, visserligen en bok om världens konflikthärdar men även om sitt liv, och inte en enda samlagsskildring. Kvinnorna är till största delen osynliga och lämnar honom. Varför? Det faller också på plats. Rasande skickligt gjort måste jag säga. För det är ju också en del av den här bokens budskap. Den verklighet som finns för oss som lever nu. Och det är ju trots allt det som världen uppmärksammar, män. Och en och annan äldre vis kvinna som inte hotar dessa män. De andra är bara en kvinnosyn att leva ut.

Dessutom har Cole lagt in, kanske "with a little help" från förlaget, den där scenen som kommer att göra sig så bra på film, där i parken, mot den blå himlen, helt oväntat.

Kort sagt: vill du verkligen känna på världens tankar, läs det här! Och inse att, om Cole lyckas behålla sitt enorma, vidöppna skrivande, kan Nobelpriset vara hans inom ett antal decennier.

Läst 2014