Einhorn, Stefan: Konsten att vara snäll ***

Den här boken har mycket ofta varit nämnd i olika sammanhang. Efter att ha hört Einhorn gång på gång hävda att alla ljuger och dessutom inte verkat speciellt snäll själv, kände jag att ok då, jag läser den väl.

Att citera allt intressant är omöjligt men jag försöker fånga det som verkligen fått mig att fundera.

Äkta snällhet är att ha modet att stå upp för det som är rätt. Och att säga emot när något är fel eller ont. Att verka för det som vi långsiktigt vet är bäst för en annan människa.

Snällhet är en egenskap som måste förvaltas med gott omdöme. Att vara snäll på ett äkta, positivt och gott sätt är verkligen en konst.

Och det är ingen dålig anledning att vara snäll - för att vi vinner på det själva. Faktiskt är detta en riktigt bra anledning.

I min värld är snällheten osjälvisk, men i den här boken är anledning att vara snäll dels att den lönar sig för en själv (?) och att man till slut ändå bara kan göra sitt bästa. (?)

En kvinnlig släkting till mig, som blivit ordentligt tilltufsad av livet, utsatt för skvaller och förakt både av sin man och släktingar, (skulle ha fyllt hundra år i år) benämnde ofta människor som snälla eller inte snälla. (Jag måste säga att hennes iakttagelser ofta stämde med mina) Och det handlade främst om just det som citeras om Desmond Tutu:

Ubuntu är ett begrepp som betyder: "Då är man generös, gästvänlig, vänlig, omtänksam och medlidsam...sid 201.

Den som är mycket stark måste också vara mycket snäll, säger Bamse.

Kanske är det så enkelt, de som är starka i vårt samhälle har möjlighet att välja att vara snälla, vilket per min definition måste innebära mindre själviska, dvs snällhet är för mig mod att praktisera Ubuntu. Men istället känner jag efter att ha läst boken att de som får denna snällhet, vilket ju är de som verkligen behöver den, kanske inte kan bjuda tillbaka så vinsten blir för liten. Var tar snällheten vägen då? Förvandlas den till hämnd kanske? Eller förakt för svaghet?

Var snäll mot dig själv och andra är mitt råd, och snällhet parad med respekt är framgångsrik. Tycker jag....

Läst 2014

--------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Den här boken bör jag läsa fler gånger och verkligen fundera ännu mer över. Jag är nämligen intresserad av vart vårt samhälle är på väg. Varför allt är en trasa...*

* "Varför är den goda dum - varför är den kloka ond - varför är allt en trasa." skrev en gång Carl Johan Love Amqvist"

   Kelly, Erin: Grenar av gift ***

Ibland längtar jag efter en bok som koncentrerar sig på ett språk och använder det för att människorna som finns med ska kunna gå runt på sidorna likaväl som i ens eget huvud. De ska helt enkelt få liv. Dessutom ska de börja leva, fortsätta leva och till slut börja dö eller dö. Men de ska finnas, om ni förstår hur jag menar.

Erin Kelly är en helt ny författare för mig. Var jag snappade upp det här tipset har jag ingen aning om, men Kellys sätt att skriva stämmer in på det jag skrev ovan. Det var ett tag sen jag läste den och fortfarande tänker jag på personerna och hur början ledde fram till slutet.

Jag gillade nämligen Kellys sätt att skriva, och beskriva:

Med den första riktiga solstrålen letade sig en ny våg av hetta genom den täta murgrönan utanför fönstret. Löven trycktes mot glaset, giftgröna, i samma storlek och form som människohjärtan. sid 219

Kelly jämförs med Donna Tartt och det kan stämma. Därför kan jag också känna att denna debutroman kanske är lite väl...ungdomlig (trodde aldrig att jag ens skulle  tänka tanken att nånsin skriva detta uråldriga ord) för mig (?)  så historiens plötsliga slut var lite väl...oväntat. Det moraliska dilemmat kanske är att omgivningen kan påverka en mer än man tror och att kärlek och hat är två sidor av samma mynt och om myntet plötsligt vänder på sig, tja då får en intressant och välskriven bok ett slut som bara sådär sätter punkt. Ett thrillerslut. Vilket jag inte var beredd på, läser sällan baksidestexter nämligen.

Jag tror jag kommer att läsa fler av Kelly, det var som sagt nåt med språket...

Läst 2014

 -------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Sverige i böckerna:

Det var broschyrer från ställen över hela Storbritannien, ett universitet i Philadelphia, ett annat i Missouri och Uppsala universitet i Sverige. sid 223

Jag kände igen Uppsalasigillet på det översta sid 227.

Falkenland, Christine: Spjärna mot udden ***

Jag har läst en del av Falkenland och har ofta ryst över innehållet, som har varit minst sagt svart av svärta. Men i Sfinx hände något. Den boken ville jag inte glömma.

Och nu har det hänt igen.

Här beskriver Falkenland en kvinna som kanske är starkskör, eller har levt ett dränerande liv som till slut resulterar i något som börjar med utmattning- och fortsätter med valfri symtombenämning.

Vilken befrielse jag hade trott att det skulle bli att få en diagnos, efter alla år...[...] Jag ska aldrig mer nå de höjder jag en gång gjorde. Jag var så pådrivande, påstår man. Då är det nog skönt för alla andra med denna nya kvinna som är lite slö och utjämnad och inte vill så förtvivlat.

Men vilken sorg det är att mista själva sin essens. sid 60f

Ja, Falkenland har spårat och hittat bytet. Där sitter de, kvinnorna, som likt bokens jag kvästs till liknöjdhetens rand. Om de inte lever ut sig och sitt, utan sitter tyst och stilla, kanske de klarar sig från att bli uppätna. Annars får de ta en medicincocktail (sid60) så att de lugnar sig.

Det hopp som inte alltid brukar finnas hos Falkenland skymtar jag i dessa meningar...

Lika hett som jag älskat andra, lika hett måste jag då lära mig att älska detta stycke - som är jag. [..] Kan man låtsas allt annat, kan jag låtsas också detta - att jag omsluter mig med allt som jag är och inte är och slutar upp att skämmas för att vara för lite och för mycket, för djup men inte djup nog. sid93

Falkenland är gränslös i det intima, hon skriver kanske, med ett populärt intryck, för mycket information. För att kunna läsa hennes klara vackra språk måste man vara bekväm med grovheterna, hennes gudslängtan och hennes tvära kast i berättandet. Känna efter, vill jag läsa detta fast det är modiga ord i ett sällsamt flöde. Svaret är ja för hon har en insikt om kvinnors villkor och växande svårigheter blandat med ytterligheter som berör.  

Läst 2014

Flynn, Gillian: Vassa föremål ***

Det här är alltså Flynns debutroman. Och den liknar de andra på så sätt att den var genreöverskridande. Kunde ju mycket hellre ha handlat om det vassa föremålet som fanns på omslaget, rakbladet. Där gjorde Flynn ett riktigt ärligt försök att skildra någonting förskräckligt som allt för många drabbas av. Eller om familjen som var utom räddning på alla sätt och vis kändes det som. Eller om återvändandets vånda.

Morde* kändes overkligt sjuk* och var det också. Så de kunde lika gärna gått bort. Mer av det andra istället, titeln kunde varit densamma.

Eftersom jag nu läst alla tre böckerna av Flynn så vet jag ju att även i de senare är morde* uppblandade med realismer av olika slag: Mörka platser xxx, och genreöverskridande: Gone girl xxx.

Flynn skriver enkelt men med vissa nedslag av riktigt träffande beskrivningsmeningar. Det brukar kanske kallas metaforer men här är det mer kroppskänslor som dyker upp, särskilt när alkoholen röjt runt ett tag och sömnen gett med sig. Det piggar upp.

Klockan var över två när jag vaknade, magen hade rullat in sig i sig själv, käken värkte av att jag gnisslat tänder fem timmar i sträck. sid 213 (min understykning)

[...] vaknade till en ilsken sol vid sjutiden nästa morgon sid 134.

Sammantaget en bra debut. Mörka platser var dock bättre och som trea Gone girl.

Kommer det en fjärde läser jag den också.

Tack modernista!

Läst 2014

   Schulman, Ninni: Svara om du hör mig ***

Tredje boken om Hagfors. Och som de övriga var den spännande. Jag kände igen mig till en del eftersom det handlade om älgjakt, något som jag är uppväxt med även om jag inte varit speciellt intresserad. (Fast jag gillar köttet, i måttliga mängder.)

Men jag vet inte, jag börjar bli less på paren som florerar och liksom inte kommer nån vart. Och män som inte hjälper till med barnen, fast ibland inser saker och ting och agerar innan det är för sent. Passionen blommar här och var såklart, fast sällan inom familjen förstås.

Är det för att jag läst alla tre böckerna inom drygt ett halvår som gör att jag känner lite leda. Konstigt i så fall för då borde det ju vara intressant att känna till alla personer och följa dem. Men så är det inte, kanske det inte riktigt håller med den lilla orten, de ovissa jobben och de svajiga relationerna? Synd.

För morden är trots allt bara en bihistoria, det har blivit uppenbart allteftersom. Det är därför jag känner återigen, skriv en roman istället.

Läst 2014

-----------------------------------------------------------------------------------------------

adoption i boken:

Trots att Magdalena höll med blev hon kränkt när andra föräldrar började diskutera adoption. Någonstans anade hon alltid en känsla av att de inte trodde att det gick att älska ett adopterat barn lika mycket som ett biologiskt. Och ofta även ett omsorgsfullt dolt stråk av självbelåtenhet över att de själva minsann klarat av att få barn helt naturligt. sid 333f

------------------------------------------------------------------------------------------------

Flickan med snö i håret

Pojken som slutade gråta

Köpt med vinstpengar från Västmanländskans utmaning Läsettår

   Barbara, Vanessa: Salladsnätter ***

En liten behändig bok med en lite annorlunda stil och ett lite annorlunda innehåll. ( som jag ju gillar). Många människor tränger ihop sig både geografiskt och på sidorna. Det borde inte behöva vara så komplicerat, en text att njuta av, människor med knepiga men intressanta intressen, ex.vis biverkningsstudier av läkemedel.( För många är det nog något som inte känns aktuellt men faktiskt, här passade det.)

Men det är komplicerat, varför måste någon dö? Är det här helt enkelt en deckare som förvandlat sig själv till en skröna, befolkad av alla dessa i grunden vanliga människor? Började allt med författarens önskan att skriva krim, och så tog det andra över? Jag vet inte men som deckare är den inte bra, som skröna lovande.

Lästa böcker 2014

_____________________________________________________________________

Sverige i boken:

Teresa hade hand om utskriften av dokument på främmande språk, hon renskrev bland annat formulär redigerade på franska, engelska, spanska, holländska, svenska och bulgariska, sid 104.

Den kvällen, medan maken läste de sista sidorna i romanen om bloddrypande skandinavier, sid 180

   Galbraith, Robert: Gökens rop ***+

Pseudonym för J.K Rowlings första deckare. Och den var mycket bättre än jag hoppats på. Det måste även ha varit en riktigt bra uppläsare (Niklas Falk) för jag hängde med hela tiden. För första gången tror jag inte att det skulle ha varit bättre att läsa den som pappersbok.

Konstigt nog hade jag kommit på mördaren innan jag fick det serverat. Så det häpnadsväckande slutet fick mig bara att tänka "aha". Kanske för att den påminde lite om Agatha Christies böcker som jag slukade tills jag kom på hur hon gjorde!

Det var många personer inblandade men jag lyckades nästan hålla isär dem allihop. Ibland var det skojigt, jag skrattade litegrann, och det var intressant men inte riktigt spännande. Det var textens driv som fick mig att vilja lyssna hela tiden, och det är ju en god egenskap hos en bok, särskilt en deckare.

Nu gillar ju jag det lite överlägset tonårsaktiga rikemansspråket som florerar, alla vansinnesutbrott och förnäma damfnysningar. Kanske föll jag för uppläsaren lika mycket som för författaren....

Ge oss en tv-serie baserad på boken, först då vet jag varför författaren har ett behov av att ständigt kategorisera alla mörkhyade personer med svart, karibisk, asiatisk osv. Det var en iakttagelse jag gjorde nämligen.

Det kommer flera böcker sägs det. Ja, varför inte.

Läst 2014

Adoption i boken:

Lola, som dör i början av boken, är adopterad.

   Fredriksson, Anna: Augustiresan***

OBS! Kan innehålla spoilers så se upp om du tänkt läsa boken!)

Vilken stäckläsningsbok! Den var spännande som en thriller, i vart fall vartannat kapitel. Den handlar nämligen dels om en tjejresa, (en ovanligt ansträngande sådan, de cyklar! ) och dels om hur det är att vara kvinna och mellanchef på en uselt skött arbetsplats, där den psykosociala arbetsmiljön gör att man tänker, men kalla då in skyddsombudet!

Det jag kände inför boken var att delarna om cykelveckan mest var Fredrikssons önskan att skriva om sitt älskade Österlen och att med arbetsdelarna har hon gjort noggrann research men har ingen egen upplevelse av den mobbing som händer.

För det är mobbing. Visst, Fredrikssons böcker (Sommarhuset och Lyckostigen) är ju en blandning av feelgood och allt-har-två-sidor mentalitet. Så även den här boken. Den har ju varit så hyllad att jag var tvungen googla den när jag läst klart för jag kände att slutet var...knepigt och förtog helt det allvarliga försök att skildra en konfliktfylld och illa styrd arbetsplats som den kunde ha gjort. Sen skulle det ju också ha kunnat vara ett inlägg i hur människor som blivit trakasserade egentligen mår när det sker och lång tid efteråt, men det tycker jag inte riktigt kom fram även om försöket var vällovligt.

Nåväl, vid googlingen stötte jag på olika infallsvinklar, många älskade österlensavsnitten (vilka jag tyckte iofs var intressanta men där jag faktiskt hoppade en del på slutet) en del blev illa berörda av jobbavsnitten (vilket jag också blev) det fanns de som tyckte att Jenny skyllde sig själv, dvs hon hade själv sett till att hon blev mobbad (klarade inte av hetluften direkt när hon oförberedd skulle tala om inskränkningar i förmåner osv) att hennes man var otrogen (hon tänkte bara på jobbet och karriären) att hennes vänner svek (= förra parantesen) osv osv.

Nu var det väl så att hennes konkurrent och medlem i fikagänget blev arg för att hon inte fick jobbet och hämnades å det grövsta med hjälp av sina kompisar, genom utfrysning, hot, förtal och lögner. Och högsta chefens nyckfulla manipulationer ska vi inte tala om. En människa som blivit så trakasserad och nedtryckt från alla håll orkar knappast ta strid med företaget och fem dagar med problemfyllda väninnor ( som var för sig sög energi och dessutom alla tillsammans under 3mot1 perioderna) läkte förvånansvärt fort såren. Ganska overkligt. 

Eller så var det ständigt denne man som gjorde det där på slutet, vem vet? Även om han fegt smet undan tidigare.

Läst 2014

Läst i Läs ett år 2014