Griffiths, Elly: En kvinna i blått ***

Som alltid bra tyckte jag. Men, jag var lite skeptisk eftersom jag läst recensioner som varit lite sådär. 

Det är ju mycket religion med i den här boken, eftersom den utspelar sig under påsken vid en landsortskyrka. Jag har inget problem med det, precis som när Cathbad och hans druidtankar skildras. 

:

"Jag använder alltid rökelse på min gudstjänster. Röken som stiger uppåt, precis som våra böner stiger upp till Gud." sid 278

Men bara en bit längre ner på sidan visar sig Griffiths osvikliga humor:

Han sms:ar till Clough: Eru på plats? Han får svar efter bara några sekunder: Ja. Känner mig hemlig. Nelson hoppas att detta är en autokorrigering av "helig". sid 278

Jag :-) ofta åt Griffiths humor, som Ruth oftast står för.

Så det här var en bra åttonde deckare av Griffiths. Även om arkeologin fick stryka på foten en hel del, så fanns det desto mer plats för hundar, katter, präster, otrohet, en vresig Nelson och ett Shakespearecitat: 

"En skugga blott, som går och går, är lifvet; En stackars skådespelare, som larmar och gör sig till, en timmas tid, på scenen och sedan ej hörs af. Det är en saga berättad af en dåre; låter stort, betyder intet." sid 256

Det är tydligen något som heter "imorgon-talet" ur Macbeth. Och varför inte lite bildning när det passar? Även om den är svart och negativ.

För mig har morde* aldrig varit det väsentliga i Griffiths böcker. Nej det är allt det andra jag vill åt, och det fick jag här!

Titeln får mig för övrigt att tänka på En kvinna i grönt av Indridasson. En mycket bra deckare från Island. 

Läst 2016

   Krook, Therese; Tala är silver ***

Tack till Lava förlag. Jag gillade den här boken nämligen. Den var skriven med driv och riktigt spännande.

Dessutom genreöverskridande så till vida att den snuddade vid 50 shades of greygenren, relationsgenren, stockholmsgenren (vilken jag namngett för mig själv på senare tid, såtillvida att den utspelar sig mest i Storstaden, gator, torg samt caféer som kanske finns i verkligheten de också, namnges.) Ja, även aldrigtidigareskildradarbetsplatsgenren. Allt i den ordningen. Spänningsromangenren inte att förglömma, fast själva brottet var inte så lätt att hänga med i, men utan det hade de olika överskridande genrerna blivit för tjatiga.

(Men var det inte en lite oförklarad gåta där när snälla norrmannen ställer upp? Säger inte mer om det, men om jag tänker rätt var den gåtan lite kul.)

 Försäkringsbranchen har aldrig lockat mig. Och tur det, den verkar livsfarlig!

Läst 2016

   Bohman, Therese: Den andra kvinnan ****

En mycket uppmärksammad bok, vald av Oprah dessutom. 

Ett vanligt ämne (se titeln) skildrat på ett aningen annorlunda sätt. Men ändå likadant. 

Någonstans är initiativet hos henne och han hakar på. Eller så är det tvärtom. Jag vet inte riktigt. Osannolika tillfälligheter hindrar detta från en vanlig simpel dumpning eller evighetsväntan på det för det mesta osannolika scenariot, skilsmässan. 

Men det är uppfriskande att läsa om att något går kvinnors väg. Allt är inte skrivet i sten tydligen. 

Språket flyter och det är spännande faktiskt. Jag läser tills boken tar slut.

Påminner lite om Lollo.

Läst 2016

-------------------------------------------------------------------------------------
Läst tidigare av Therese Bohman:

Den drunknade

   Thúy Kim: Vi ****

Författarens tidigare böcker har haft ett så vackert språk att berättelsen kommit i skymundan. Ändå har jag hittat tänkvärda meningar som jag citerat.

När jag nu läser Vi, som jag upplever som en slags biografi (?) är även historien intressant och jag slås av hur Kims självklara språk aldrig hakar upp sig eller ger tveksamheter i nästa mening. Ändå tyckte jag att de två tidigare böckerna berörde mig mer. Den här gången fanns inga markerade sidor.

Är det för lätt att bara följa med språkets ström och inte reflektera så mycket? Är det lite för negativa saker som tas upp, är det diskrepansen mellan det och enkelheten i orden som gör mig villrådig? Krävs det kanske en omläsning?

Jag vet inte, men jag ser fram emot nästa bok lika mycket som förut ändå!

Läst 2016

 ----------------------------------------------------------------------------------------

 Tidigare läst av Kim Thúy:

 Ru

Mãn

   Paldanius, Annika: Jag vet allt det här ****

En riktigt bra debut. Riktigt bra. 

Osentimentalt skildras sjukdomar, de studeras och upplevs. Egentligen ska de bara studeras, för de tre kvinnliga läkarstudenterna är ju amasoner, de är forsar fram i sina liv som de borde kunna och vill uppleva här och nu. Men det kommer ikapp dem, är dem i hasorna: livet.

Jag är förtjust i den här boken för att den innehåller flera genrer. Det tillför alltid en roman så mycket mera. Det här är:

Studentroman, relationsroman, vänskapsroman, läkarroman, utvecklingsroman, psykiskohälsaroman, svartsjukeroman, internmedicinskroman.

I ingen av genrerna brister det, ingen svaghet i texten, erfarenheterna känns genuint skildrade genom de olika personerna. Hanna är stark och kommer att bli ännu starkare när allt är över. Hon har förmågan att bli det därför att hon går vid det första hårda mentala slaget. Som så många borde ha gjort, som så många borde göra. Så hon kan leva sig själv i fortsättningen.

Jag gillar Hanna, hon är ärlig mot sig själv, vet att hon kan sitt ämne. Vågar känna, trycka:

upptäcka knölar som ingen vill ha, modig nog att berätta. Hanna blir en bra läkare.

Paldanius blir en bra författare. Hon har språket, viljan, tilltalet. 

Jag visste direkt jag såg boken att jag ville läsa den. Jag vet nu att jag vill läsa mer av Paldanius. Gärna i internmedicins miljö.

Läst 2016

  Toscana, David: Klagosång över Miguel Pruneda **

Jag känner mig liksom förstörd när jag läst klart Toscanas bok. Ok, jag kan till viss del förstå att det finns ett politiskt budskap invävt i vansinnigheterna. Det som hände när flygplanskraschen hände. (spoiler? kanske men allt är overkligt i den här boken, och meningen finns där bland alla konstiga händelser och elakheter. Fast jag orkade inte fördjupa mig i den)

Jag minns än med saknad när jag läste Toscanas senaste översatta bok Den siste läsaren och som jag längtar att få se hans namn igen bland kommande böcker. Kanske var det på grund av abstinens som jag ändå till slut lånade denna klagosångsbok, fast jag ärligt ska säga att särskilt omtalad har den inte varit.

Och jag talar inte mer om den heller. Ok, jag nämner formalinlik, rullstolsåkande galning, kvinnoförakt och färska sår från gamla brott på högsta nivå. Så får du välja själv.

Läst 2016

-----------------------------------------------------------------------------------

Toscana David: Den siste läsaren

   Sjón: Máni Steinn ***

 Den första bok jag läste av Sjón var den prisbelönade Skugga Baldur. Den var fascinerande bra. 

Men den här, Máni Steinn, var liksom grå och sorglig. . Missförstå mig inte, stilsäkerhet och flytande språk färgar boken men det gör overkligheten större. 

Jag inser att huvudsyftet är att beskriva en homosexuell ung mans möte med det förbjudna. Han är prostituerad eller torsk, eller båda delarna. Så skildras ofta homosexuella mäns utlevelse, var de än lever sitt liv. De är inga våldtagna offer som kvinnor ofta framställs som, de tar kontroll över sin sexualitet. 

Pesten spelar en biroll, men allt har ändå betydelse, och liksom hos Fosse blir slutet en förklaring om en framtid som slår bakut till slut. 

Läst 2016

Skugga Baldur

   Marwood, Alex: Den mörkaste hemligheten ***

En riktigt intressant deckare. Lite svårt att hålla reda på alla i början så jag gjorde helt enkelt ett schema över allihop. Sen visade det sig att personteckningen var så bra att det gick att hålla isär alla ändå, nästan. Lite nytta hade jag av schemat i alla fall.

Boken var tidvis som en roman, men det spännande inslaget, gåtan; vem gjorde det, varför och hur var faktiskt väldigt pådrivande vid läsningen. Som film måste den bara ses, alla dessa karaktärer som hatar föraktar och tror sig älska måste ju vara sevärda. Och Sean, vem ska spela honom? Finns det förslag bland er som läst....?

Jag blir väldigt sugen att läsa fler av Marwood, men det är nog inte att tänka på. Jag menar, i mina bokhyllor vinkar så många böcker, ta mig! För att inte tala om förlagens utgivning....

Tack modernista!

Läst 2016