Oswald, James: Bödelns sång ***

Inte så tokig var den här tredje boken i serien om Mclean. Den förra, Själarnas bok, hade lite väl mycket ockulta inslag
Det fanns här också men det tog inte över lika mycket. Själva beskrivningen av självmorden var lite väl detaljerat, men psykologin bakom det hela var behållningen i boken.

Personerna är fortfarande ytliga, utom möjligtvis då katten som stryker omkring. Så Mclean måste sluta vara som en vit fläck om jag riktigt ska gilla honom. Fast det var riktigt spännande där ett tag och jag koncentrerade mig verkligen för att hålla isär personerna.

Tack modernista

Läst 2016

   Witt-Brattström, Ebba: Århundradets kärlekskrig ***

Övermänniska kräver undermänniska sid 115

Det här är inte Horace och Ebba, sägs det. Det här är en man och en kvinna, kanske inte vem som helst, kanske lite väl intellektuella, men trots det räcker inte orden utan det blir även fysiskt. Det är väldigt sorgligt det hela. Mannen inte bara tar ifrån kvinnan rätten att vara människa och reducerar henne till en undermänniska, han tar också ifrån henne den kärlek hon vill hysa för honom. Hon vill ha tillbaka den man vars skämt hon kunde skratta åt, den man som hon absolut inte trodde kunde bli det han blev; en man som hatar kvinnor och särskilt henne.

Varje dag finns det förhållanden i olika stadier av förfall, varför tror män sig vara övermänniskor, varför vet de inte att om man är mycket stark måste man också vara mycket snäll. Men svaret på det är såklart att dessa män är inte starka, de är fega och vågar inte känna. De missar livet och dess mening. Varför? Boken ger många svar på vad konsekvenserna blir, men hur förändring ska uppnås, det är bara möjligt om alla har samma värde. Och vem förkunnar det i dessa dagar?

Läst 2015

   Ferrante, Elena: Min fantastiska väninna *****

Ja ja ja, Den är verkligen bra, den mystiska Ferrantes (psed) bok, den första av 4.

Just det som boken innehåller, det sätt den är skriven på, alla detaljerna, allt som kommer fram i resonemangen mellan flickorna, konsekvenserna av det patrialkala och underströmmarna av osläckbara kulturer mitt i fattigdomen och misären. Allt det uppdagas på ett sätt som gör att man häpnar.

Lila är vän med Pasquale, kommunistens son, som beskriver begreppen, svarar på Linas frågor:

Vad är nazifascisterna för några, Pascà? Vad är monarkisterna för några? Vad är svarta börsen? sid151

Lina [...] kompletterade den knapphändiga informationen hon fått från Pasquale med böcker som hon fick tag i på biblioteket  På så vis hittade hon konkreta motiv till de abstrakta konflikter vi som barn hade känt i luften i kvarteret, och kunde sätta verkliga ansikten på dem. Fascismen, nazismen, kriget, de allierade, monarkin och republiken förvandlade hon till gator, hus, ansikten, don Achille och svarta börsen...[...] sid152

Här har Ferrante tagit till ett knep, hela Italien ryms i den lilla byn. Elena lär sig att allt inte är som det ser ut att vara, jämnåriga är inte för den skull jämlika. Rykten kan vara lögn eller sanning. Men den här´första boken lägger en bred bas för det som komma skall. Därför är den mycket betydelsefull för fortsättningen.

Italien är ett okänt land med vackert språk och många hemligheter gömda inom sig. Nu öppnar det sig inför mina ögon. Och ja, jag längtar redan till nästa bok. Jag vill helt enkelt veta mer, mycket mer.

Läst 2016

   Adichie, Chimanda Ngozi: Alla borde vara feminister *****

Full pott för feminism i förståelig form. Adichie har verkligen många kloka ord att förmedla. Att bara lära sig uppslagsbokens förklaring utantill gör det lättare att förklara vad man står för eller hur?

Adichie tar upp exempel på exempel, och för att upptäcka vad bör du läsa boken. Tro mig, läs boken!

Sen skriver hon också utifrån en intressant, faktiskt ny synvinkel för mig:

[...]Genus spelar en viktig roll i hela världen.Och jag skulle vilja att vi börjar drömma om ett annorlunda samhälle. En rättvisare värld.En värld med lyckligare män och lyckigare kvinnor som är ärligare mot sig själva. Och det är såhär vi ska börja: vi måste uppfostra våra döttrar annorlunda. Vi måste även uppfostra våra söner annorlunda. s33

Det här har jag däremot alltid hävdat:

Jag hade tänkt säga att kvinnor kanske ändå föds med något slags matlagningsgen tills jag kom på att majoriteten av alla berömda kockar i världen är män. sid 42

Alla, både kvinnor och män, måste bättra sig sid 55.

 Langvald, Maja Lee. Hon är arg ****

En bok med det svåraste av ämnen, skriven på ett närgånget, ilsket, så uppriktigt sätt. Langvald ger svar på svar om i stort sett allt som drabbar/drabbat henne såsom varande adopterad till Danmark från Korea. Och här ges ingen nåd, för någon. Alla är skurkar, själv kommer hon heller inte undan. Man befinner sig i en domstol där förmildrande omständigheter kunde stå som spön i backen, men inte gör det.

Hon bryter ner sin ilska till den innersta delen, känslan av ilska ändå in i märgen får en att rysa och jubla samtidigt. Och hon skildrar sin vänner med en öppenhet och låter dem ge ett slags mot eller medbild.

Adoptionerna från Sydkorea har länge debatterats av de adopterade. Och innehållet i den här boken kan nog till vissa delar stämma in på alla från utlandet adopterade. Men det finns en sanning i just dessa adoptioner som river och drar i den som läser. Särskilt om man har en egen erfarenhet av ämnet. Langvald är en författare som lyckas förmedla sin ilska om ett land som förråder dessa sina minsta, både mödrar och barn.En intressant och välskriven och sorglig bok.

Intervju med författaren
http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/718853?programid=767

Läst 2016

  Bulawayo, NoViolet: Vi behöver nya namn ****

Första delen om barndomen i afrika är helt klart mest intressant. Tiden i amerika ger inte de där nya insikterna utan är bara den verklighet som ljugit om hur det skulle bli.

Jag citerar här från det Amerika som de drömt så mycket om och offrat så mycket för. Dessutom, såhär skriver Bulawayo, mättat med meningar för att få fram hur det verkligen känns.

Eftersom vi inte var i vårt eget land kunde vi inte använda våra språk, så när vi talade föll orden blåslagna ur våra munnar. När vi pratade plaskade tungorna vilt omkring i våra munnar, de raglade runt som fyllon. Eftersom vi inte använde våra språk sa vi saker vi inte menade, det vi egentligen ville säga låg hopvikt, fångat, inuti. i Amerika hade vi inte ord för allting. Det var bara när vi var för oss själva som vi pratade med våra riktiga röster. När vi var ensamma kallade vi på språkets hästar och satt upp på deras ryggar och galopperade förbi skyskraporna. Vi satt alltid lika motvilligt av igen. sid 219

Men barndomen då? Det är hungern, det är kompisarna som heter Horungen, Chipo, Gudvet, Sbho, Stinez och jag. (Tänk titeln och dess betydelse) De försöker sysselsätta sig, stjäl guava och får  vedervärdiga erfarenheter från kyrkan där Profeten Uppenbararen Surpuppa Mborro tar sig sexuella friheter (såklart) och öppnar så ögonen på Chipo som är med barn men slutat tala eftersom hon uppenbarligen inte vet vad som hänt. Men när hon får se just det som hänt henne tidigare, helt offentligt (?) vet hon vem som gjorde det och säger det. Och man förstår att det här är vardagsmat i dessa kretsar.

Och de dödade binLadin långt innan det hände.

Det här är helt klart läsvärt, mycket läsvärt. Jag gillar Bulawayos sätt att skriva, lite egensinnigt, lite sorgligt, men ändå livsbejakande på något sätt.

Läst 2016

   Naseh, Negar: De fördrivna ****

Nasehs debut Under all denna vinter var en mycket ovanlig bok, som jag läste med stigande förvåning. De fördrivna är mer lättläst men saknar debutens aha-upplevese. Dock tror jag att den lagt sig där i minnet och stannar kvar.

Paret lever det moderna livet, (där det kanske ingår att tillbringa en tid utomlands, kanske i samband med första barnet. Man passar på.....) han konstnär i stigande, hon mammaledig narkosläkare.

Redan när soporna blir en strid är loppet kört, men de lever på i sin bubbla där de stänger ute omvärden som de aldrig skulle ha kunnat gjort om de befunnit sig i Sverige bland flyktingkatastrofens visshet. Och där de kunnat få stöd och hjälp med mammans oro för dottern, en så stor oro att omdömet sviktar.

Slutet drabbar en med frågan, fortsätter det här i en bok till? Jag tror inte det. Stämningen däremot lämnar en inte.

Läst 2016

   Rankin, Ian: Näbbar och klor ***

Nyutgiven upplaga av Rankins tredje bok i serien om kommissarie Rebus. Från 1992!

Oväntat bra måste jag säga. Det här är ju riktigt polisarbete ju. Och jag har märkt att jag gillar när mördaren är synlig på så sätt att hen tänker och kommenterar lite här och var. Kanske jag ändå är en vän av äldre deckare för det här var spännande. Och tragiskt och hemskt också.

En bok utan mobiltelefoner, den kändes liksom lugn och ringfri. Men kanske att biltelefonen var fräck och ny vid den här tiden, och därför intressant när den dök upp i handlingen.

Ja, en riktigt läsvärd deckare som gav den stund av avkoppling som jag eftersöker när jag läser dylikt.

tack Modernista!