Strout, Elisabeth: Mitt namn är Lucy Barton ****

Olive Kitteridge  gillade jag förstås. Men den här var faktiskt bättre. Mer sammanhållen, mer fokuserad. Men så är det ju inte en novellsamling utan en roman.

Huvudpersonen tillbringar tid på sjukhus, och dit kommer hennes mamma, som hon knappt haft någon kontakt med tidigare, och sitter vid hennes säng. Det är vackert, det är vemodigt, det är starkt, det är nostalgiskt. Sjukdomen är verkligen nödvändig för att denna mor och dotter relation ska läkas.

Så långt är allt väl. Men det finns en knepig karaktär och det är läkaren som håller sina beskyddande vingar över dessa två, som verkligen lyfter av sjukdomens börda och uppträder, för den som legat svårt sjuk på ett sjukhus, på ett overkligt sätt. Vad vill han? Det får vi inte veta. Men konstigt är det. 

Är hans roll att just dämpa oron så att de båda kvinnorna kan närma sig varann? Kanske.

Det enda som skulle kunna få en läkare att uppträda så ensidigt uppmärksamt är antingen förälskelse eller en sällsynt sjukdom som hen vill skriva en artikel i Medical Journey om. 

Tyvärr är det läkaren jag funderar över nu när jag tänker på boken. Var det meningen?

Läst 2017

   Strout, Elizabeth: Olive Kitteridge ****

Hur kan den här boken ha gått mig helt förbi, tills nu? Vadå TV serie? nej inte det heller...

Fast jag är glad att jag läste boken först, inget filmat kan rimligtvis beröra en både stilmässigt, oväntat innehållsmässigt eller så sparsmakat beskriva ett kvinnoöde. Jag fick verkligen tänka ordentligt genom nästan hela boken, eftersom jag inte ens visste vad den handlade om (läser sällan baksidestexter osv. så jag tror den måste ha dykt upp från ett boktips). Greppet att låta Olive träda fram genom flera olika berättelser var så bra, särskilt som det fick en att se allt uppifrån och sen dyka ner här och där, där nya personer fick färg och liv. Det handlade liksom inte bara om henne, trodde jag. Sista kapitlen intensifierade dock bilden av Olive, och förståelsen av henne uppdagades.

Ibland får man en känsla när man läser en bok att sista kapitlet skrivs först. Så kändes det här tyvärr. Något stämde inte där, varför får hon inte leva sig ut ur livet med sin autencititet i behåll?*

Och jag kan inte se att det här nån spegelbild av världen (baksidestext)? Det är en romantiserad bild av en slags civilisationsvärld som 40-talisterna nu är på väg att lämna, villigt bedövade av alla anpassade slut där frid slutligen råder.

* Här tänker jag på Hausfrau som jag läste tidigare i år och benämde nostalginoir.

Är det här då beforehappyendingnoir? Jag bara känner mig för här.

PS Ser att Strout vann Pulitzerpriset 2009 för denna roman. Och den var ju verkligen bra, utom, ja du vet varför, slutet.

Simonson, Nisse: Varför mår vi så dåligt när vi har det så bra? *** (Dod)

   Länge har den här boken stått i min bokhylla för att bli läst och därmed ändra mitt liv genom att svara på titelns fråga (nåja!). Men, jag blev besviken eftersom jag hört allt redan. En del är vettigt, t.ex att positiva tankar kan cementeras i hjärnan likväl som negativa, men en del är lite väl enkelt, skriv ut motion istället för antidepressiva medel. Hm. Ingen förståelse där inte. Och att rada upp en massa biverkningar gör ju knappast någon med psykiska problem lycklig. Dessutom tar han hela tiden sin egen övervikt i försvar, där borde väl någon också skriva ut motion kan man tycka. Men det är väl en annan sak.

Nåja nu är den läst i alla fall.

Läst 2011

Shakib, Siba: Till Afghanistan kommer Gud bara för att gråta***

Den här boken började inte så bra tyckte jag, men den tog sig eftersom. Den är ganska omfångsrik, och det mycket pga långa listliknande upprepningar av allt som händer.Alla dessa upprepningar gjorde mig så less. Språket kändes enkelt på gränsen till banalt, gav inget tuggmotstånd alls. Så vad det anbelangar var boken inte så läsvärd. 

Men den hade såklart andra kvalitéer, den är skildrad utifrån en kvinnas perspektiv och bara det är ju en intressant aspekt. Att det överhuvudtaget går att överleva under sådana förhållanden är ju helt otroligt. Och tänk så många som inte gjorde det. Jag blev väldigt upprörd men inte så berörd faktiskt.

Författaren har utgått från en kvinna som hon träffade i ett flyktingläger och det är hennes historia som berättas. Den är 10 år gammal och mycket har hänt och händer i Afghanistan. Hur är det nu? Jag måste erkänna att jag inte vet säkert.....

Hade jag läst den 2002 när den kom på svenska skulle jag säkert ha reagerat så mycket starkare, inte bara på själva berättelsen utan även på situationen som sådan.

Men om man bortser från det dokumentära inslaget och ser det som en skildring av kvinnor i krig växer genast historien. Och då känner jag ännu mer att det är så synd att den är skriven på ett så.....egendomligt sätt. Jag har läst den i omgångar och la in en stöt på slutet för att läsa ut den och fann mig själv hoppandes vid alla dessa långa upprepningar. Det kändes inte bra eftersom jag ofta läser varje ord, men här kändes det inte riktigt nödvändigt eftersom det var så många ord, och om samma sak liksom.....

Det finns många böcker om Afghanistan, I väntan på talibanerna är en sådan som kanske mer behandlar  nutiden. Nu för tiden ändras allt så snabbt så jag kanske läser den också. Och Den förspillda vakan....osv osv

Har försökt googla och se om det finns något om vad som hände med Shirin-Gol men hittar inget.

Men det här hittade jag 

- Utbildning, säger Siba Shakib, är nyckeln. Det är det absolut viktigaste, inte bara i Afghanistan, utan i hela världen.

Jag kan bara hålla med........

Läst 2010

Läst Enbokcirkelonline

Shute, Nevil: På stranden****

En dystopi från 1957 där atommolnet rör sig runt jorden och dödar allt i sin väg. Än har det inte nått Australien och där finns amerikanska flottans män varav chefen är Mannen och en ung australiensiska är Kvinnan i denna romantiserade skildring av världens undergång. Han är ett under av paragrafrytteri och allt trogen intill döden. Hon är en drickande "eskortliknande" flicka. Runt dessa två vävs en väv som i första halvan av boken tar andan ur en.

Livet går vidare trots att tiden rinner ut och Shutes bild av det livet är sorglöst, bonden planerar för nästa skörd och Mannens underställde officer planterar likt Candide sin trädgård för att underlätta för sin naiva hustru (liksom andra kvinnor som skildras helt utan förmåga att ta hand om sig själv) som inte vill tro på det som komma skall. Fascinerande läsning faktiskt, skulle det kunna gå så lugnt tillväga? Så helt olika andra dystopier jag läst.

Men Shute är tekniker och det som i första halvan är andlöst spännande, ubåtsresorna  till de "strålningssjuka" områdena, så långt som till Seattle, för att utforska mystiska meddelanden, förvandlas i den senare delen till ett långt, detaljerat våldsamt Grand Prix och tidigarelagda fisketurer. På slutet väcks intresset igen men då är det verkligen slut. Men berörande slut.  

Trots allt, en bok att läsa, särskilt om man gillar dystopier och vill läsa en romantiserad bild som faktiskt ändå ger en rysningar.

Shelley, Mary: Frankenstein***

Den här boken läser jag för andra gången, nu i Bokcirkelonline.

Förra gången läste jag den under Littvet studierna och jag såg tydligen även filmen i samband med det. Min funderingar då finns att läsa längst ner för den som vill. OBS att filmen hade ett annat slut och var även i andra stycken väldigt olik boken, så jag har dragit många annorlunda slutsatser där.

Jag tyckte att Frankenstein var jobbig att läsa, alla naturskildringar osv. Det jag minns mest från förra gången var tiden hos familjen, men jag mindes det som att han blev accepterad av dem (?) vilket ju inte alls var fallet. Jag hade också stor sympati för monstret vad jag kan minnas men nu kände jag det inte direkt så. Allt var så flummigt och overkligt att det förtog det filosofiska resonemang som trots allt finns.

Här kan man utläsa att människan inte ska leka Gud, Shelley är klart inspirerad av skapelseberättelsen. Och jag tror att många känner sig som att de skapats som ett monster, utan att vara det. Alla som mobbas och utnyttjas på något sätt kan säkert känna samma tankar som monstret, de vill vara en del av gemenskapen, de har inget ont gjort men ändå väcker de avsky och det kan leda till hat och förstörelse.

Jag vet inte hur väl Shelley tänkte igenom den här boken, dvs om hon hade några tankar kring att monstret kände välvilja inför människorna och sen förvandlades till det han sedan var resten av boken pga att de stötte bort honom? Eller var det bara ett grepp för han skulle få undervisning i språket och sen kunna få till en skräckhistoria där han kunde förmedla sina tankar längre fram? Annars hade han ju inte varit mer än ett djur i människogestalt?

I vart fall tyckte jag inte riktigt om boken när jag läste den nu. Vad jag kan förstå finns det en nyare översättning och kanske det skulle ha hjälpt och nej, jag blev inte rädd men tycker att som 1800-tals skildring är den fortfarande betydande. Och skulle jag analysera den utifrån det tankesättet skulle det krävas helt andra utgångspunkter än bara skräckgenren.

-----------------------------------------------------------------------------------------------

När jag läste boken tidigare, 2001 eller när det var tänkte jag så här: 

När jag läste boken var mina tankar:

• Är detta verkligen en skräckhistoria? Inga vidare detaljer ges om hur monstret skapas, ska människorna ha haft en sådan fantasi att det kunnat föreställa sig F rotande bland lik och kadaver, utan att några detaljer anges? Och när monstret dödar offren likaså. Kan några märken på en hals försätta folk i stämning av fasa?  Och dessutom fick jag en sådan sympati för monstret i början att det var svårt att skaka av sig den känslan senare.
• De fina och djupt romantiska naturskildringarna har säkert någon uppgift, vilken? Ska de invagga läsaren i en slags ro, så att monstrets uppdykande ska bli desto mer oväntat, ett berättartekniskt grepp? Eller var det Mary Shellys kvinnliga sida som kom fram i detta? Eller var det bara tidsandan som krävde ett visst mått av sådant i allt som skrevs?
• Att en kvinna kunde skriva detta i början på 1800 talet verkar märkligt. Men mest troligt hade hon blivit inspirerad av sina författarkollegor, sin man och Byron. Var hon på något sätt tvungen att, precis som ofta dagens kvinnor i manliga sammanhang, vara dubbelt så bra ( i detta fall, dubbelt så hemsk) för att komma i fråga. Hon skulle ju alltså mäta sig med dessa män i spökhistorietävlingen. Även om den kom av sig kunde man ju aldrig veta om den skulle komma igång igen, och därför gällde det att se till att vara värst!
• Monologerna i boken, monstrets till Frankenstein, och Frankensteins till kaptenen, syftar till att låta båda komma till tals. Ett slags försvarstal, där monstret vinner, även det sista talet på båten.
• Det är fascinerande att läsa om hur monstret, som en historisk Terminator 2, försöker lära sig språket ( så viktigt för kommunikationen) och sedan även känslorna, först alla dessa goda känslor som världen behövt mer av i alla tider, och sen dessa onda, som alltid har funnits i övermått.
  Och sedan denna vädjan om att åtminstone få uppleva kärlek, och även att få en historia framåt genom att få barn, eftersom ingen historia finns bakåt, en önskan som moderna tiders adoptivbarn också ofta vittnar om.

När jag såg filmen var mina tankar:

• längtan efter evig kärlek, evigt umgänge, människan är inte utbytbar, den är en individ (arv från renässansen?)
• nyfikenheten, experimentlustan, tron på sig själv (inga begränsningar i tanken om vad som var möjligt att göra)
• cynismen: ingenting var heligt, den döda kroppen kunde man handskas med hur som helst, tom den älskades kropp kunde man hantera hur som helst ( högg huvudet av sin hustru)
• empirismen tydlig
• sublima - överskrider - hur långt hade F kunnat nå om han fått fortsätta?
• gränsöverskridande: fick detta ske egentligen?
• spegelbild av inre själsligt djup - lika som nu - leva för evigt - utbyte av organ - förebild för transplantation - uttryck i filmen - om du kunde få ett nytt hjärta - skulle du inte ta det då? Fråga i sydafrika av Christian Barnard?
• Vad menade producenten med filmen:
• Det han ville ha fram var, enligt mitt sätt att se det, att varken Frankenstein eller hans monster var några monster, vilket jag alltid haft en svag känsla av. De var på något sätt båda offer för den tidsanda som rådde. Några måste offra sig för vetenskapen, F offrade sin själ och m fick aldrig någon själ, även om han kunde gråta över ”sin fars” döda kropp. På något sätt var m mer mänsklig än sin skapare, på slutet lät han sig uppslukas av det kalla vattnet, kämpande in idet sista för att hålla facklan brinnande, så att han kunde överlämna sin skapares döda kropp till eldens förgängelse, för att förenas med sin hustrus tillika eldfängda kropp. Han valde att låta sig offras för att skona världen från sin makabra ondska. (Kristus gestalt - eller människan skapat sin egen Kristus?)

 Stasiuk, Andrzej: Världen bortom Dukla**

Hm, den här boken var helt klart skum. I början fick jag läsa alla meningar flera gånger och ändå hängde jag inte med. Tills jag började tänka att jag läste meningar för att de innehöll ord, dvs för språkets skull och inte för att de direkt innehöll någon handling. Och då blev det genast mycket mer läsvärt. Men ändå.

Jag tänkte tillbaka och kom fram till att precis så här trodde jag att nobelpristagare skrev förut, fullkomligt obegripligt. Bara ord som staplades på ord. För så är den här boken faktiskt. Jag försöker verkligen gilla den, men nej. Ibland glimtar språket till men det är så fragmentariskt att det bara blir en gnista. Kanske att alla upprepningar av allt möjligt betyder nåt men vad? Ja inte vet jag.

Den sista delen med kortkorta novellaktiga texter var aningen lättare att förstå och där glimtar språket oftare. Men det var ju inte de texterna som var boken.

Nu har jag läst så många nobelpristagare att jag vet att såhär skriver de inte. Får Stasiuk nån gång nobelpriset blir jag bestört men inte förvånad. Besviken men inte uppgiven. För det kommer ju mera. Så många bra böcker som jag läst sista åren kan jag tänka mig minst tio kandidater........Och höstarna har blivit mer spännande sista åren......:-)