Strout, Elisabeth: Mitt namn är Lucy Barton ****

Olive Kitteridge  gillade jag förstås. Men den här var faktiskt bättre. Mer sammanhållen, mer fokuserad. Men så är det ju inte en novellsamling utan en roman.

Huvudpersonen tillbringar tid på sjukhus, och dit kommer hennes mamma, som hon knappt haft någon kontakt med tidigare, och sitter vid hennes säng. Det är vackert, det är vemodigt, det är starkt, det är nostalgiskt. Sjukdomen är verkligen nödvändig för att denna mor och dotter relation ska läkas.

Så långt är allt väl. Men det finns en knepig karaktär och det är läkaren som håller sina beskyddande vingar över dessa två, som verkligen lyfter av sjukdomens börda och uppträder, för den som legat svårt sjuk på ett sjukhus, på ett overkligt sätt. Vad vill han? Det får vi inte veta. Men konstigt är det. 

Är hans roll att just dämpa oron så att de båda kvinnorna kan närma sig varann? Kanske.

Det enda som skulle kunna få en läkare att uppträda så ensidigt uppmärksamt är antingen förälskelse eller en sällsynt sjukdom som hen vill skriva en artikel i Medical Journey om. 

Tyvärr är det läkaren jag funderar över nu när jag tänker på boken. Var det meningen?

Läst 2017

  Juul, Pia: I väg, på plats. ***

Juuls deckare Mordet på Halland gillade jag, inte som deckare men som roman. Så namnet lade jag på minnet.

Men den här novellsamlingen var en besvikelse. Jag vet inte riktigt varför men jag tilltalades inte av novellerna, varken de långa eller de ultrakorta. Den enda jag la på minnet var Alla kan ro sid 30. Den satt liksom direkt.

Novellerna skulle ha vunnit på att läsas en per dag, även de korta, fragmentariska. Det skulle ha tagit tid, men säkert varit värt det. Nu läste jag alla rakt av och hann inte smälta dem. 

Läst 2017

  Juul, Pia: I väg, på plats. ***

Juuls deckare Mordet på Halland gillade jag, inte som deckare men som roman. Så namnet lade jag på minnet.

Men den här novellsamlingen var en besvikelse. Jag vet inte riktigt varför men jag tilltalades inte av novellerna, varken de långa eller de ultrakorta. Den enda jag la på minnet var Alla kan ro sid 30. Den satt liksom direkt.

Novellerna skulle ha vunnit på att läsas en per dag, även de korta, fragmentariska. Det skulle ha tagit tid, men säkert varit värt det. Nu läste jag alla rakt av och hann inte smälta dem. 

Läst 2017

   Vinterhed, Kerstin: Sorgen i Palestina ***

Konflikten mellan Israel och Palestina är minst sagt komplicerad. 

Vill man få svar på vad som är rätt och fel är inte det här boken som svarar på det. Men den ser

saker och ting från olika sidor, för frågan är som alla vet ytterst komplicerad. 

Att sammanfatta eller ens citera något ur boken låter sig inte göras. Och är man för eller emot det ena eller det

andra blir man kanske bara upprörd och arg. Men jag fick lära mig så pass mycket att jag allvarligt funderar på att köpa boken. 

Dessutom upptäckte jag ett nytt pris, Jerusalempriset. Det var inte sämst.

Läst 2017

   Axelsson, Majgull: Ditt liv och mitt ***

För idioterna ansågs till och med mer lågstående och underlägsna än invaliderna och alkoholister och lapparna och zigenarna, eftersom de inte arbetade och därmed inte moraliskt kunde försvara sina liv, som Alva Myrdal uttryckte saken. sid 165

Många böcker just nu handlar om detta, och Myrdal citeras flitigt. I denna av Axelsson beskrivs mentalsjukhuset vidrighet och omänskliga betraktelse och bemötande av de intagna. Det är sorgligt, det är oförsvarligt, det är skrämmande. 

Ändå tycker jag inte Axelsson riktigt lyckas med sin text. Den lever inte upp till avslöjandet av de anstalter för sinnesslöa som den sägs ska handla om. Huvudpersonen är inte Lars, brodern som med sitt funktionshinder måste omhändertas. Huvudpersonen är istället Märit och hennes alter ego Den Andra som befinner sig i hennes huvud. Det är helt enkelt komplicerat när Märit ser tillbaka på sitt liv och möter sina spöken från förr. Persongalleriet är stort och elakt, familjen dysfunktionel och allt drabbar Märit. Är hon också elak? Och framförallt, får hon i så fall vara det?

Jag har en känsla av att det är bokens stora fråga, inte huruvida mentalsjukhusen hade kunnat vara på ett annat sätt. 

Missförstå mig inte, boken är intressant men tyvärr kommer den inte riktigt i gång förrän efter att nästan halva boken har gått. Jag var ytterst nära att ge upp då det vände.

Läst 2017

   Boardy, Elin: Tiden är inte än *****

Vad jag tyckte bra om den här boken! Den påminner om Boardys första bok Allt som återstår, en bok som jag verkligen uppskattade. Sen dess har jag längtat efter att Boardy ska finna tillbaka till den stilen.

Handlingen i Tiden är inte än får mig att tänka på Påven Johanna, en kvinna som vandrar och klär ut sig till man för att överleva. Men där slutar likheten, för här är det är pesten och framförallt sorgen som driver kvinnan till vandring. Men vet vi det? Nej. Det är det som är gåtan; varför?

Och det är det som gör denna bok så magisk inom sina pärmar. Själva historien, den kan vi väl redan? Europas städer på 1350-talet, skrik, skrän, våld, fylla, skitlukt och kullerstensklädda gator, hästskit, vrål. Dessutom vid den här tiden, döda kroppar i pestens spår. Vandraren orädd att konfronteras med smittan. Varför? Lever ur hand i mun. 

Ändå lyckas Boardy med konststycket att disponera skeendet på ett sätt som driver handlingen framåt (och de plötsliga dystopiska framtida ögonblicken känns så rätt och berörande) och jag vill bara läsa mer och mer. Ja, tills boken är slut. Då bränner det bakom ögonlocken ett ögonblick. Nu förstår jag.

- Ja så var det förstås med namnen och flykten.

- Ja så blir det förstås med hens framtida liv. Jag är lättad.

Språket rinner som en av Europas floder, lätt på ytan men under, djupt. Och vandraren, hen glömmer jag inte. Vem skulle inte vilja finna det hon finner? (En för mig helt ny gemenskap för övrigt)

Talar jag i gåtor här? Du som läser boken kommer att förstå vad jag menar. Om inte, bara njut av språkets melodi och flow.

Läst 2017

Allt som återstår

Mot ljuset

Mary Jones Historia 

   Dahlgren, Eva F: Vad hände med barnen? ***

Ännu en fascinerande och sorglig bok av Dahlgren, som tidigare skrivit de utmärkta Farfar var rasbiolog och

Fallna kvinnor. Denna gång om de oäkta barnen till de fallna kvinnorna. 

I debatten vid förra sekelskiftet används ibland liknelsen kantstött. "Oäkta" barn betraktas som sekunda, kantstött porslin.

    Snarare än kantstött kommer ordet bortstött för mig. sid 30

Dahlgren berättar om de barn som blev omhändertagna av samhället. Som auktionerades ut till lägstbjudande, för budets pris var vad fosterföräldrarna krävde som betalning för att sköta om barnen. Många barn blev utnyttjade till hårt arbete. De hade det svårt och längtan efter föräldrarna (i alla fall modern, fadern var ofta okänd=tog inte på sig faderskapet) var inte lätt att bära. De blev vilsna i livet.

Det här är inte länge sen och Dahlgren beskriver barnens öde i korta fragmentariska ögonblicksbilder. En tidsanda med fosterbarn och "handeln" med dem, de som senare skulle placeras på barnhem tills de också avvecklades. 

Och överalltihopa vilar makarna Myrdals befolkningsfråga, och gjorde så länge. Tvångssterilisering beodrad av myndigheterna förbjöds t.ex inte förrän 1975.

Jag kan ändå känna när jag läser den här boken att det trots allt fanns en vilja i samhället att ta hand om dessa barn, även om det väl inte alltid blev rätt. 

Ännu en väl dokumenterad samling öden från 1900-talets början. Dahlgren gör ett gediget jobb som lyfter fram dessa omständigheter. 

 Läst 2017

Farfar var rasbiolog

Fallna kvinnor

Hiekkapelto, Kati: Kolibri

Spännande, intressant, samtida, välskriven. Vill läsa nästa i serien

När brukar jag skriva det? 

I vart fall var det sträckläsning och ett ovanligt sätt att skildra invandring som kändes äkta, även om det kanske inte är PK direkt. Men jag har alltid med förskräckelse läst om balkongflickor, som jag tycker samhället sviker. Att lyfta den problematiken är inte r-ordet utan bejakande av människovärde.   

Trots att Bäckström från G.W Persons deckare verkar ha flyttat till Finland, omvändes händer på ett sätt som jag verkligen inte brukar tro på, men här accepterade jag det! Kanske bara för att jag verkligen ville. 

Ibland känns mord* onödiga, och författaren kunde lika gärna skrivit något skönlitterärt. Här stämmer det. Det det här är mycket mer än en deckare bland många andra. Läs den gärna!

Tack Modernista

Inga fler betyg till deckarna, jag har ändå inte gett mer än *** oavsett.