Inlägg publicerade under kategorin Lästa böcker 2017

Av violen - 4 maj 2017 16:15

  Montelius, Martina: Ibland är man lessen ibland är man glad ****

Hoppsan, vilken käftsmäll jag fick av den här boken. Och en helt oväntad sådan. Gapande följer jag textens ocensurerade språkanfall.

Jag skrattar inte, jag ler inte, jag vämjs inte, jag upprörs inte. Jag bara gapar och imponeras. Till en början. 

Sen blir jag lessen, så lessen. För Montelius låter Rakel förkroppsliga det som inte borde få hända, en människas sönderfall som bara kommer att sluta på ett sätt. Jag lider med rädda, ensamma, otillräckliga, okunniga (framförallt om sitt barns behov) Rakel 32. 

Rakel besitter förmågor att se igenom lögnen, att veta att människorna inte är goda, att hon inte är god utan borde ha fått den celltillväxt som Maurisz fick, att hon bara vill att allt ska vara annorlunda. 

Men Livet är att lida och den som lider kan gärna lida ännu mer, tycker omgivningen självbelåtet. 


Det är sanna ord Montelius delar med läsaren, hon vidrör något som samhället blundat för under lång tid. Vi behöver tydligen bytesdjur för att de starkaste ska slippa undan och aldrig behöva ta itu med sitt inre frustrerade barn, utan kan leva ut det på de som finns till hands. Vi tillåts sparka på den som svajar till och blottar sin svaghet, och fortsätta när den ligger ner. 


Jag vill läsa både Leguanen och Oscar Levertins vänner.

Modiga författare finns det så få av att alla deras ord måste begrundas.

Av violen - 4 maj 2017 14:45

   Romand, Anny: Min mormor från Armenien ***


En intressant bok. Tunn, lättläst men absolut full av fasor, skildrade på ett flyhänt sätt, nästan dokumentärt.


Armeniernas öde har varit väl fördolt, jag undrar varför? Men inte desto mindre är det angeläget att det skildras i läsvänligt skick.

För den här boken är läsvänlig och kan läsas av den som vill ha något att bita i och lära sig lite historia. Och de flesta står säkert ut ändå till slutets halsband. (vidrigt)


Läst 2017

Av violen - 1 maj 2017 18:21

   Nyman, David: Nerverna ****

 


En angelägen bok, lättläst och med viss nerv, även om det inte är vad som åsyftas i rubriken. Kanske skulle den vunnit på att vissa avsnitt strukits. Tänkte jag. Men när jag nu reflekterar inser jag att just berättelsen om Överläkare Allan Renck behövs för att belysa det synsätt som fanns, även hos människor med välvillig syn.


Boken är djupt tragisk och speglar en tid som inte alls är så avlägsen. Den fiktiva berättelsen som bygger på författarens farmors öde är krasst skildrad men känns därmed djupt trovärdig i all sin fiktion. Därmed kan jag inte låta bli att rysa under läsningens gång. Min medkänsla med både fadern, modern och pojken i denna berättelse är gränslös. Och att synen på den psykiska ohälsan tillåtits vara så oförstående ändå fram till våra dagar känns rent ut sagt skamlig. 


Det här är 40-tal och Myrdals har yttrat [...] vi måste förbättra folkmaterialet. sid 134. Rashygienska tankar som paras med en fördomsfullhet som tyvärr smugit sig in i dagens hårda klimat. 

[...] de flesta patienter är skitiga eller efterblivna, oftast från små byar på landet och sällan belästa. sid 134


Det var viktigt att alla medborgare mådde bra. [...]för om man inte mådde bra kunde man inte arbeta och producera fler kvalitativa svenska, och kunde man inte arbeta och producera fler kvalitativa svenskar så bidrog man inte på ett adekvat sätt. 134f

 


Har jag inte nyss hör nåt liknande? Tal om lantisar, att alla ska jobba, särskilt ska sjuka jobba, annars. Annars vadå? Om man inte kan bidra på ett adekvat sätt, vad händer? 


Nyman lyfter frågan genom att bidra med ett stycke historia. Det är angeläget. Boken får mig att lägga till en ny kategori, psykisk ohälsa. För här måste både historien, nuet och framtiden samsas för att få till en förändring.


Läst 2017


PS Efter min reflektion läser jag nu recensioner och slås av deras motstridigheter. En del vill ha mer Ida, en del mindre badstrand, en del fokuserar på slutets möte som det väsentliga. Få upplever samma rysningar som jag gör. Få kopplar till samtiden. Jag känner att här finns en skygghet i mötet med innehållet, och kan inte annat än känna mig styrkt i uppfattningen; den här boken är riktigt angelägen och synen på människor med "nerver" är långt ifrån accepterad.

Av violen - 30 april 2017 16:45

   Berglund, Mikael: Smekmånader ****

 


Ett föremåls berättelse om obesvar, reflektion här, var en av 2015 års bästa böcker enligt mig. Det där unika, annorlunda som jag så ofta faller för fanns där i rikt mått.


Och Smekmånader är också, språkligt sett, intressant. Meningar som:

Bara mycket litet dimma slank in med henne och gömde sig i en vrå och försvann sid 26

och 

Sedan klädde de sig ordentligt och gick ut för att bilda uppfattningar. sid 99

och

Vågbrytaren förnekar vädret, den står emot strömmen och låtsas som att det inte regnar sid 61

finns det många av. 

 

Innehållet spretar och berör, så många olika händelser från alla håll och kanter. En dystopisk verklighet, med beröringspunkter från Anyuru, Johannes senaste bok: De kommer att drunkna i sina mödrars tårar. Naturligtvis helt ofrivilliga likheter från både Anyuru och Berglund.  Men det är intressant att dessa strömningar, främlingsfientlighet, rädsla, skräck, avgränsningar, omänsklighet, så öppet skildras på olika sätt i två nyutgivna romaner som blickar in i framtiden. 

 

Berglund vill mycket med sin bok, för mycket kanske. Vill han blanda genrer lyckas han, ibland är boken en kriminalroman, det pågår brott både i nutiden och i dåtiden. Murens byggande och skuldens påbyggnad inom Viktor pågår parallellt. Den borde kunna vara en kärleksroman, eftersom stor del handlar om Viktor och Maija, men Maijas kyla hindrar själarna att mötas, om än kropparna gör det. Ungdomsroman? Bildningsroman? Feministisk roman? Visst, delen om gymnasiefesten kunde analyseras utifrån de kriterierna. Det som gör just den här delen spännande är att det visar att boken verkligen har lager på lager. Kärnan är muren, men därifrån utgår så mycket annat. Medan jag reflekterar över Smekmånader, med en titel lika ointressant som Berglunds första boks titel var oerhört originell, så går omdömet från medioker till nästan omläsningspotential. 

 

Sen finns även en intertext som jag faktiskt inte förstod själv men som jag fick klarhet i när jag läste att de två mystiska varelser som Viktor släpper in liknar två av Tove Janssons figurer.

Frågan är då, varför låter Berglund barnet dö, låter det osynliga bli synligt i döden? Dör mystiken, litteraturen, konsten, sagan, hoppet i denna nya grymma murs skugga? Såklart, vad trodde vi läsare? Men en viss mumrik går sin väg och tar med sig sina tankar och dyker kanske upp nångång? Med sin visdom för nya, friare släkten.

 

Litteraturen finns ju redan, Kalevala, Iliaden, nyare klassiker, Pappan och havet. Med i packningen. Det är klart att symbolerna hopar sig. 

Och pseudonymen AHTI* som likt ett nättroll (i myndigheternas ögon) sprider sina tankar och/eller alternativa sanningar tills det är dags att, som i en deckare, väva ihop allt. 

 

Genomtänkt Berglund, spretigt, rörigt och för mycket kissande men genomtänkt. Och modigt att skriva utan rädsla att något lager inte förstås. 

Jag känner mig, för en stund, tillfreds i min litterära själ. Jakten på det oförutsedda har än en gång gett mig en läsupplevelse utöver det vanliga.

 

Läst 2017.


 

*Ahti eller Ahto är i finsk mytologi havets eller i allmänhet vattnets gud, som ett slags motsvarighet till Poseidon. I Kalevala förekommer ordet Ahti som binamn på Lemminkäinen. Ahti skildras som en gammal man med skägg av sjögräs, höljd i en mantel av skum. 
https://sv.wikipedia.org/wiki/Ahti

 

 PS Hittade detta klipp sen jag skrivit reflektionen, brukar inte läsa något innan för att hålla mitt sinne rent.

https://www.youtube.com/watch?v=fVmMeRv8Zh8

Lyssnar snart!

Av violen - 29 april 2017 17:00

   Douglas, Claire: Ung kvinna saknad 


Det är främst språket som jag inte gillar i den här deckaren. Kändes som jag läste en tonårsbok. En bok för den som inte läst deckare förut och känner igen allt möjligt från annan spänningslitteratur. För det fanns gott om sådant här. Vad är inte så lätt att beskriva eftersom det förtar slutet när allt liksom plötsligt förändras. Twisten var ganska skickligt konstruerad och skulle som vanligt göra sig bra på film, och greppet med nutid i nuet och dåtid i dagboksform gjorde det lätt att hålla isär tiderna.


Lite väl klyschigt för min smak, inte så spännande och oorginellt språk. Nej, inget för mig.


Läst 2017


TTack Louise Bäckelin förlag


PS Jag slutar ge betyg på deckare från och med nu. Antingen är de spännande eller inte. Så får det bli.

 



Av violen - 19 april 2017 12:15

   Gyasi, Yaa: Vända hem ****

 


Jag har som sagt väntat på att det här ämnet ska börja speglas i litteraturen. Och det här är ett mycket bra försök. Det följer ett upplägg, gjort för att spegla början och ett slut som knyter ihop densamma.

Gyasi har inte fastnat i ett rättvisetänk, eller så är boken kraftigt nedskuren, för allt eftersom tunnas sidorna ut, och koncentrerar sig mer på arvet i form av minnena från förfäderna än på svartas situation i amerika.


Jag blev en aning förvånad över att skulden inte lades tung enbart över landet amerika utan lika mycket hade fäste hos afrikanerna själva som deltog i det smutsiga hantverket. Jag fick en känsla av att hatet mot den vite mannen riktades mest mot missionären (vilket nästan alltid varit fallet och inte är något nytt iofs) och slavhandlarna framställdes som relativt humana (?) De gifte sig med svarta kvinnor och fick barn med dessa, samtidigt som de hade ett jobb där de inte behandlade samma folk som människor. Det fann jag förvånande och inget som framkommit just i slaveriets historia tidigare.


Eftersom boken omfattar en så lång tid görs egentligen bara nedslag här och där. Men Gyasi lyckas ändå hålla ihop det hela. Släktträdet i början underlättar mycket, jag återvände dit hela tiden.



Utanför denna reflektion har jag numera börjat upptäcka intertexter hämtade ganska omaskerade från andra böcker i särskilt debutanters litteratur. Jag har inte antecknat sidor men här har författaren hämtat både från Miano Leonora och Rötter från 1976 av Alex Haley. Jag har ingen synpunkt på förfarandet som sådant, tycker bara att det är intressant.


 Läst 2017

Av violen - 18 april 2017 16:30

   Raabe, Melanie: Fällan ***


Även om Magnus Utvik gav Fällan en fyra i morse i Gomorron Sverige, här, så har jag som vanligt en trea. Men det här var ändå en deckare med ett lite annorlunda upplägg. Tänk Gasljuslight.* 

Spännande bitvis men ibland ändå lite rörig, och det känns att Raabe ger ett intressant porträtt av en kvinnas trauma, men eftersom det är en deckare måste det ju finnas mördare och kriminalpersoner osv. Kanske just det störde lite väl mycket, det var lite framstressat kändes det som.


Sammantaget har Utvik rätt i sin reflektion. 

Jag gillar Linda Conrads och fattar hur syrran betett sig.

Jag gillar slutet. Och den var bitivis spännande.


Ser att den blir film, det är helt ok för mig. Tänkte faktiskt det medan jag läste.


Läst 2017

Re


Tack Louise Bäckelin förlag

-------------------------------------------

Sverige i böckerna

han har tråkat ihjäl sin son och svärdotter med en tre timmar lång fotovisning från sin senaste Sverigesemester. sid 173


Jag har till och med räddat livet på en människa, för f*n! Ett barn! I Sverige, i en älv. sid 286


-------------------------------------------------------------------------------------------------------------


*https://sv.wikipedia.org/wiki/Gasljus_(film,_1944)

Av violen - 29 mars 2017 20:45

   Lessing, Doris: Till rum nitton ****

 


Lessing är sorgligt eftersatt i min litteraturläsning. Men ska jag döma efter den här novellen måste det bli ändring på det.

Den här historien,Till rum nitton, dyker upp i olika skepnader lite nu och då. 

Essbaum: Hausfrau

Wolf: Ett eget rum (läst men inte dokumenterad)

Boardy: Allt som återstår


Perkins Gilman: Den gula tapeten 

 Eller som det beskrivs här

Mycket fängslande berättelse om en kvinna som känner sig fången i sitt äktenskap och i sin roll som kvinna. Förtrycket av detta fångenskap leder sedan till att hon blir galen.


(Jag är faktiskt intresserad av fler tips på liknande böcker. Den utmattning och depression som breder ut sig hos kvinnor idag känns faktiskt igen även i dessa böcker, eller hur? Resultatet blir ju dessutom helt förödande.)


Nåväl, Susan i Lessings novell gör ju verkligen försök att rädda sig själv, men när Mors rum också invaderas (av brist på respekt) måste hon söka sig vidare. Slutet är verkligen inte bra.

Helt klart bäst av novellerna som alla var intressanta. 





Senaste inläggen

Presentation

Violens boksida
reflektioner

Citatet

 Citatet

 

Jag tror att vi enbart bör läsa böcker som biter och sticker oss. Om den bok vi läser inte ruskar oss vakna som ett slag mot huvudet, varför då göra sig besväret att läsa den över huvud taget?

 

Franz Kafka

 

Lite väl drastiskt men det ligger nåt i det. 

Kontakta mig

email:

h55n/at/yahoo.se

Följ

Sök i bloggen

Kultursidor

Länkar

Länkar2.0

Länkar bok

Länksamling/Förlag

Kategorier

LITTERÄRA PRISER

Poddar

Arkiv

Tidigare år

statistik

JUL

Medicinskt

Min gästbok

Ätbart

ACLänkar

Träning

inredning

UV index


Skapa flashcards