Inlägg publicerade under kategorin Klassiker

Av violen - 4 september 2011 10:00

  Söderberg, Hjalmar: Den allvarsamma leken ****


 Av Söderberg har jag tidigare läst Historietter och Doktor Glas som jag skrivit om här.

Nu har jag läst Den allvarsamma leken som så många höjt  till skyarna under årens lopp, århundradets kärleksroman osv. Och visst var den bra, riktigt bra.

Ett intressant tidsdokument, en inlaga mot religion och trångsynthet och för kvinnors rättighet att uppträda som män, dvs ett slags rättvisedokument. "Mig får du älska på hedniskt vis" säger Lydia och det citeras ofta. Priset är dock att Arvid får finna sig i att bli behandlad som han själv behandlar, (hm tänkte inte på dé)!


Vad menar Söderberg egentligen? Att Lydia gör rätt eller att Arvid gör fel?

Skulle jag analysera den här boken skulle ju flera angreppssätt vara möjliga, t.ex att fokusera på barnen, de försmådda kvinnorna/männen, vilka intertexter finns och vad betyder de, hur speglas tidsandan osv?. Eller helt enkelt vad som är rätt och fel i själva kärlekshistorien (som jag tyckte upptog mindre del av boken än jag hade förväntat mig). Dvs det moraliska dilemmat. Eller vad som är kärnpunkten egentligen, kanske det lutherska arvet......?

Väldigt intressant och spännande men jag tror att många gjort det tidigare så jag nöjer mig med att även rikta in mig på att läsa Martin Bircks ungdom och/eller annat som Söderberg skrivit.


Tack till Bonnierpocket för recensionsexemplaret som jag beskrivit här


Läst 2011

Av violen - 8 september 2010 19:30

Martinson, Moa: Kvinnor och äppelträd****


Jag får i min hand en nött bok när jag hämtar mitt exemplar på biblioteket. Så nött att Moas ansikte nästan inte syns på omslaget. Men hennes ord lyser boken igenom.

Jag är fascinerad! Inte över bokens stil, texten spretar hit och dit och byter anslag och fokus hela tiden. Ömsom naturskildringar, ömsom stadsskildringar, en spekulativ början (badscenen som jag ibland undrar om det är det enda folk orkat läsa, så omtalad som den är) ömsom bymentalitet, fattigdom och elände, rika bönder och ilska och hat. Samtidigt som det finns så mycket värme och medkänsla och systerskap utan att ordet nämns. Dessutom några paranteser som jag har en känsla av att Martinson satt in för att sedan väva i innehållet i texten men det glömdes liksom bort. Kort sagt, själva kompositionen vacklar. Men det struntar jag i för innehållet vibrerar.


Witt-Brattström skriver i Moa Martinson - Skrift och drift i trettiotalet

På en rad punkter är romanen mycket oprecis. Det är bara när det gäller kroppens paradigm som texten blir exakt och utförlig. Kvinnorkroppens kluvna diskurs är romanens egentliga huvudperson.
sid 170 (pocketupplagan)


I förordet till Kvinnor och äppelträd skriver Witt-Brattström:

Det är livet, som det gestaltar sig efter två unga kroppars möte i naturens soliga sköte, som intresserar Moa.

 

Så långt från populärkultur man kan komma alltså......här lever de inte lyckliga i alla sina dagar, men de lever verkligen och det är våra far och morföräldrars liv, ja ännu äldre generationers liv beroende på när vi själva är födda, som spelas upp inför oss.  

 

Nåväl, denna nötta biblioteksbok hade en notering, ett frågetecken vid en mening en bit in i boken. Åh, vilken känsla att möta en annan läsare på detta sätt! Jag blev lite exalterad där ett tag måste jag erkänna!

Det var stycket om Ellens åtrå när hon känner begär till sin man som föranledde denna okända läsare att skriva ett ? i marginalen:

 

Hur ska en man kunna älska och ära en hustru som väcker honom mitt i natten för sin åtrås skull. sid 109

 

En läsare som än inte lärt sig att vid den här tiden var kvinnan verkligen en av två sorter, madonna eller hora. Horan kände lust och madonnan gjorde det inte. Basta!

 

Jag är böjd att tro att här finns essensen i Martinsons Kvinnor och äppelträd. Kvinnor kan! Ja även gifta kvinnor kan känna åtrå och det vill Martinson tala om, det budskapet vill hon sprida. Det och hur kvinnor födde barn under orimliga förhållanden.

Det är som det står i förordet, Witt-Brattström igen:

 

Skildringen av Ellens begär till sin man och av Sallys förlossning på stuggolvet hör till romanens höjdpunkter.

 

Inte konstigt att SvD recensent vid den tiden, Anders Österling utbrister:

 

Man kan säga att underlivssynpunkten dominerar. (förordet)

 

(Stackars karl! OBS: min åsikt!)

 

Man måste faktiskt komma ihåg att det var en tid utan preventivmedel och utan pappors närvaro vid förlossningen, utan pappamånader och smärtlindring. Vilket inte gör saken bättre men mer förståelig. Och Martinsons mod att beskriva det än mer beundransvärt!

 

-----------------------------------------------------------------------------------

 

Det är stimulerande men lite småstressande att delta i alla dessa utmaningar som jag gör, nu blev jag ju jättesugen på att läsa mer av Martinson samt hela Witt-Brattströms bok Moa Martinson - Skrift och drift i trettiotalet och inte bara små delar.

Kanske jag ska börja med en biografi nu och då också? Och börja med  Moa Martinson - Skrift och drift i trettiotalet.

 

Läsutmaning Skrivande svenskor

 

Läst 2010

Av violen - 23 juli 2010 14:30

Shelley, Mary: Frankenstein***


Den här boken läser jag för andra gången, nu i Bokcirkelonline.

Förra gången läste jag den under Littvet studierna och jag såg tydligen även filmen i samband med det. Min funderingar då finns att läsa längst ner för den som vill. OBS att filmen hade ett annat slut och var även i andra stycken väldigt olik boken, så jag har dragit många annorlunda slutsatser där.


Jag tyckte att Frankenstein var jobbig att läsa, alla naturskildringar osv. Det jag minns mest från förra gången var tiden hos familjen, men jag mindes det som att han blev accepterad av dem (?) vilket ju inte alls var fallet. Jag hade också stor sympati för monstret vad jag kan minnas men nu kände jag det inte direkt så. Allt var så flummigt och overkligt att det förtog det filosofiska resonemang som trots allt finns.

Här kan man utläsa att människan inte ska leka Gud, Shelley är klart inspirerad av skapelseberättelsen. Och jag tror att många känner sig som att de skapats som ett monster, utan att vara det. Alla som mobbas och utnyttjas på något sätt kan säkert känna samma tankar som monstret, de vill vara en del av gemenskapen, de har inget ont gjort men ändå väcker de avsky och det kan leda till hat och förstörelse.

Jag vet inte hur väl Shelley tänkte igenom den här boken, dvs om hon hade några tankar kring att monstret kände välvilja inför människorna och sen förvandlades till det han sedan var resten av boken pga att de stötte bort honom? Eller var det bara ett grepp för han skulle få undervisning i språket och sen kunna få till en skräckhistoria där han kunde förmedla sina tankar längre fram? Annars hade han ju inte varit mer än ett djur i människogestalt?


I vart fall tyckte jag inte riktigt om boken när jag läste den nu. Vad jag kan förstå finns det en nyare översättning och kanske det skulle ha hjälpt och nej, jag blev inte rädd men tycker att som 1800-tals skildring är den fortfarande betydande. Och skulle jag analysera den utifrån det tankesättet skulle det krävas helt andra utgångspunkter än bara skräckgenren.


-----------------------------------------------------------------------------------------------


När jag läste boken tidigare, 2001 eller när det var tänkte jag så här: 








När jag läste boken var mina tankar:


  • Är detta verkligen en skräckhistoria? Inga vidare detaljer ges om hur monstret skapas, ska människorna ha haft en sådan fantasi att det kunnat föreställa sig F rotande bland lik och kadaver, utan att några detaljer anges? Och när monstret dödar offren likaså. Kan några märken på en hals försätta folk i stämning av fasa?  Och dessutom fick jag en sådan sympati för monstret i början att det var svårt att skaka av sig den känslan senare.
  • De fina och djupt romantiska naturskildringarna har säkert någon uppgift, vilken? Ska de invagga läsaren i en slags ro, så att monstrets uppdykande ska bli desto mer oväntat, ett berättartekniskt grepp? Eller var det Mary Shellys kvinnliga sida som kom fram i detta? Eller var det bara tidsandan som krävde ett visst mått av sådant i allt som skrevs?
  • Att en kvinna kunde skriva detta i början på 1800 talet verkar märkligt. Men mest troligt hade hon blivit inspirerad av sina författarkollegor, sin man och Byron. Var hon på något sätt tvungen att, precis som ofta dagens kvinnor i manliga sammanhang, vara dubbelt så bra ( i detta fall, dubbelt så hemsk) för att komma i fråga. Hon skulle ju alltså mäta sig med dessa män i spökhistorietävlingen. Även om den kom av sig kunde man ju aldrig veta om den skulle komma igång igen, och därför gällde det att se till att vara värst!
  • Monologerna i boken, monstrets till Frankenstein, och Frankensteins till kaptenen, syftar till att låta båda komma till tals. Ett slags försvarstal, där monstret vinner, även det sista talet på båten.
  • Det är fascinerande att läsa om hur monstret, som en historisk Terminator 2, försöker lära sig språket ( så viktigt för kommunikationen) och sedan även känslorna, först alla dessa goda känslor som världen behövt mer av i alla tider, och sen dessa onda, som alltid har funnits i övermått.
    Och sedan denna vädjan om att åtminstone få uppleva kärlek, och även att få en historia framåt genom att få barn, eftersom ingen historia finns bakåt, en önskan som moderna tiders adoptivbarn också ofta vittnar om.

När jag såg filmen var mina tankar:

  • längtan efter evig kärlek, evigt umgänge, människan är inte utbytbar, den är en individ (arv från renässansen?)
  • nyfikenheten, experimentlustan, tron på sig själv (inga begränsningar i tanken om vad som var möjligt att göra)
  • cynismen: ingenting var heligt, den döda kroppen kunde man handskas med hur som helst, tom den älskades kropp kunde man hantera hur som helst ( högg huvudet av sin hustru)
  • empirismen tydlig
  • sublima - överskrider - hur långt hade F kunnat nå om han fått fortsätta?
  • gränsöverskridande: fick detta ske egentligen?
  • spegelbild av inre själsligt djup - lika som nu - leva för evigt - utbyte av organ - förebild för transplantation - uttryck i filmen - om du kunde få ett nytt hjärta - skulle du inte ta det då? Fråga i sydafrika av Christian Barnard?
  • Vad menade producenten med filmen:
  • Det han ville ha fram var, enligt mitt sätt att se det, att varken Frankenstein eller hans monster var några monster, vilket jag alltid haft en svag känsla av. De var på något sätt båda offer för den tidsanda som rådde. Några måste offra sig för vetenskapen, F offrade sin själ och m fick aldrig någon själ, även om han kunde gråta över ”sin fars” döda kropp. På något sätt var m mer mänsklig än sin skapare, på slutet lät han sig uppslukas av det kalla vattnet, kämpande in idet sista för att hålla facklan brinnande, så att han kunde överlämna sin skapares döda kropp till eldens förgängelse, för att förenas med sin hustrus tillika eldfängda kropp. Han valde att låta sig offras för att skona världen från sin makabra ondska. (Kristus gestalt - eller människan skapat sin egen Kristus?)
  •  
Av violen - 30 september 2009 15:55

 Söderberg, Hjalmar : Doktor Glas ****Skam till sägandes har läsningen av Hjalmar Söderberg tills nu inskränkt sig till boken Historietter år 2000!

Då skrev jag såhär: Hjalmar Söderberg: Historietter***(*)Den här boken är full av noveller som är precis som noveller ska vara, korta, underfundiga och med spets på slutet. Kanske att jag börjar tycka om noveller ändå? vem vet.....

(Det var på den tiden då jag gav halva stjärnor, idag hade den säkert fått en fyra. Och faktum är att just den boken fick mig att börja läsa noveller, vilket jag inte gjort tidigare. Andra novellsamlingar med höga betyg är Virdborg, Jerker: Landhöjning två centimeter per natt: ***(*) och Karlsson Jonas: Det andra målet **** )

Nog om det, nu Doktor Glas.

Doktor Glas är ju faktiskt nästan en deckare,(påminner lite om Rennie Arths Mörkrets flod där man också får följa mördaren.) Kanske därför även dagens unga kan läsa den med behållning. (Den påminner även mycket om Therese Raquin som jag minns berörde mig väldigt när jag läste den i gymnasiet. Och såklart Brott och Straff)

Men den är ju så mycket mer. Att läsa en 100 år gammal bok och tycka att den känns modern är ju ett enormt betyg till språket. Boken är som sagt spännande och innehåller så mycket, samtidshistoria, samtidsvärderingar, en känsla för samtiden helt enkelt. Och vi kan känna igen oss i mycket idag. Fantastiskt!

Men:

Jag tror att jag behöver läsa mer av Söderberg för att verkligen förstå vad han vill med sina böcker och då även med den här boken.

Det ska bli spännande att se vart den andra böckerna för mig.


Så småningom kommer jag att sammanställa det jag kommer fram till i ett eget inlägg!


Om intertextualitet i dr Glas


Läst 2009

Senaste inläggen

Presentation

Violens boksida
reflektioner

Citatet

 Citatet

 

Jag tror att vi enbart bör läsa böcker som biter och sticker oss. Om den bok vi läser inte ruskar oss vakna som ett slag mot huvudet, varför då göra sig besväret att läsa den över huvud taget?

 

Franz Kafka

 

Lite väl drastiskt men det ligger nåt i det. 

Kontakta mig

email:

h55n/at/yahoo.se

Följ

Sök i bloggen

Kultursidor

Länkar

Länkar2.0

Länkar bok

Länksamling/Förlag

Kategorier

LITTERÄRA PRISER

Poddar

Arkiv

Tidigare år

statistik

JUL

Medicinskt

Min gästbok

Ätbart

ACLänkar

Träning

inredning

UV index


Skapa flashcards