Wolff, Lina: Köttets tid ****

Det finns en spoilervarning längre ner där jag förminskat och strukit över texten.

Wolffs augustprisbelönade bok De polygotta älskarna, här, gillade jag väl sådär. Jag förstod den inte helt enkelt.

Den här boken är bättre, ja riktigt bra. Och jag inser återigen att Wolffs styrka är språket, hur hon skriver, och kanske inte direkt historien hon skriver. Jag benämner den här boken som en dystopi. En skrämmande och allvarlig dystopi. Och aktuell. 

Den hamnar under samma kategori som Never let me go av Murakami och den mer okända Häst, häst, tiger, tiger av Ahren. Ja min kategori Transplantation i böcker innehåller ännu fler exempel. *

Jag har hela tiden en gnagande känsla av olust när jag läser. Och jag tycker att Wolff lyckas skildra just det som händer nu, att det pågår så mycket under ytan, att subkulturer frodas, att ingen behöver stå för det man gjort.

Men säger du, visst fick Mercuro stå för det han gjort? Han dömdes ja, av både massan och showmakarna. Och det visar på manipulationens kraft. Som ökar hela tiden i dagens samhälle. Måtte det komma subkulturer som kämpar emot. 

Wolff kommer undan vidare resonemang genom att fly från ställningstagandet som många författare känner sig pressade (?) att nå fram till, sin egen sanning, eller meningen med boken. Vad som verkligen hände vet vi inte efter sista sidan. Men allt kan hända och det händer, kanske inte nu men längre fram.

 * Har du tips på böcker eller annan media som handlar om transplantationer? Maila det gärna till mig. h55n@yahoo.se

Ishiguro, Kazuo: Never let me go*** Den här boken var jag så nyfiken på att jag t.o.m köpte den för att få läsa den snabbt! Den sägs handlar om donationer av organ, men ju mer jag läste desto mer inser jag att det bara är ramhandlingen. Den här boken är helt enkelt en dystopi (mörk framtidsskildring) om hur en framtid kan se ut när etiken och moralen gett vika för andra värden. Sen är det också en slags kärlekshistoria mer än en donationsskildring. Dessutom bör ju en njure vara det första man donerar, hur kan man då ha problem med njurarna efter den tredje donationen??? dålig research eller vad? men det talar också för att det här är inte ett inlägg i donationsdebatten utan det handlar om nånting helt annat. Jag gissar kloning av människor men jag kan ha fel..........(vilket jag inte har efter att ha hört boken debatteras på radion den 4 november)
Varför titeln inte är översatt förstår jag inte heller, är det början på att boktitlar kommer att gå samma vägar som filmtitlar, dvs sluta att bli översatta???

Läst 2005

   Karam, Balsam: Händelsehorisonten ***

En annorlunda skriven bok.  

Jag gillar ju att bli överraskad när jag läser och är inte så förtjust i det ganska numera vanliga scenariot att man, precis som Karam har gjort, början till slutet. 

 eftersom jag direkt upplevde att det var väldigt svårt att förstå vad boken skulle handla om och var den skulle leda, kom jag in i handlingen först efter ett antal sidor. Och det var nog lika bra för om jag förstått det jag läst i början skulle jag vetat lite för mycket. Enligt mitt tycke.

Nu växte historien fram. En historia som handlar om acceptans och motstånd. Och systerskap. 

Det här är en dystopi som är ett inlägg i flyktingdebatten. 

Men Karam borrar sig in i det praktiska, beskriver hur det är att vara barn, flicka, kvinna i Utkanterna. Och hon beskriver också hur det går att klara sig utan män. (var de är vet jag inte). Ett slags feministiskt manifest. Vi lever som människor och dör som människor. (Kan även bytas ut till män). Har vi ett har vi det andra. Därför blir slutet så sorgligt.

Karams debut är inte vacker men livsbejakande i all sin smärta. Jag vill tro att det är bara en dystopi. Men tyvärr känns den mycket verklig.

Läst 2018

   Hamid, Mohsin: Exit väst ****

En bok full av meningar som jag lägger märke till.

Saeed lade märke till att Nadia hade en skönhetsfläck på halsen, en läderfärgad oval som ibland, sällan men inte aldrig, rörde sig i takt med hennes puls. sid 9

Och även ögonblicksbilder av kvinnoförakt och metoo händelser. Andemeningen i citatet nedan känner de flesta kvinnor igen.

Ute på gatan, kvällen innan Nadias svampar kom, var det en kraftig man vid rödljuset i en ödslig korsning som vände sig till Nadia och hälsade och som, när hon inte svarade, började svära åt henne och säga att bara horor körde motorcykel, begrep hon inte hur snuskigt det var för en kvinna att grensla en båge sådär, hade hon sett någon annan

göra det kanske, vem trodde hon att hon var, och han svor så hätskt att hon trodde att han skulle ge sig på henne där hon stod och glodde orubbligt på honom med nedfällt visir och bultande hjärta men med ett fast tag om koppling och gas och händerna redo att snabbt föra henne därifrån, garanterat snabbare än han kunde hänga med på sin trötta vespa, tills han skakade på huvudet och körde iväg med ett rop, ett liksom kvävt skri som kunde ha varit vrede eller lika gärna vånda sid 44

Nadia och Saeed möts och eftersom Nadia tagit konsekvenserna av det samhälle där de lever, klär hon sig på ett sätt som vilseleder. Kanske är det just det missförståndet som sätter kärleken på så hårda prov.

När den dystopiska världen blommar ut blir handlingen en blandning av barnboksfantasy och undergångsvibbarnas elände, en långsamt föränderlig sådan. Att vara kvinna och flykting och religiös man i en situation som kräver anpassning, förenas i Hamids bok. Det finns ändå en känsla hos mig att en undertext döljer sig i skeendet. Men det är en helt annan diskussion, kopplat till det eventuella missförståndet. 

En kärlekshistoria, en undergångstext, en framtidsversion. Bitvis tar den andan ur en.

Läst 2018

   Teir, Philip: Så här upphör världen ***

Länge har den här boken väntat på min läsa lista. Och där kunde den fått vara kvar för det här påminner för mycket om  böcker jag nyss läst. Den svavelgula himlen, Flickorna, Sommaren, syster. 

Jag hade sett fram emot att få läsa om just det boken sägs handla om, "hur vi lever när jorden snart upphör". Men just det är bara en bihandling, det här är en relationsroman som alla andra. Varken bättre eller sämre.

Eller så är svaret på frågan "hur vi lever när jorden snart upphör" precis det som skildras. Vi lever som vanligt och sen är det inte mer med det.

Läst 2017

  Wåhlin Norén, Pernilla: Sorgens principer ****

Ett skärpt sinne anbefalles vid läsningen av den här märkliga boken. Och det är inte dåligt  att känna så när man tar sig an en helt ny författare. Det här var intressant och faktiskt spännande. Tyvärr hörde hårdvaran, dvs reservdelsindustrins tekniska beskrivningar, inte till mina kunskapsområden, men själva meningen med Sorgens princip kändes väldigt nära. Och då menar jag både boken och principen i boken.

Wåhlin Norén ägnar sig åt dystopiska spekulationer med gamla mönster invävda. Blir det såhär, det är vi och dom men här är den energi som finns kvar i människorna en möjlighet att slippa det gnisslande robotliknande liv som arbetarna har, med sina rostande lemmar. Men det är även det största av hot. 

Jag får tankar till Kurt Levlins Isamone  och vår tids energitjuvar. 

Men ändå tankar om mänsklighet in i det sista.

Läst 2017

Tack Modernista

   Rynell, Elisabeth: Moll *****

Länge, länge kommer språket i Rynells bok att leva kvar i mig som en mjuk mossa att vila sig i. 

Hennes dystopiska verk har här ett naturromantiskt och nostalgiskt drag. Ja ett längtande drag. För vem vill inte vara som Moll, i alla fall en stund på jorden. En stund av kontroll över sitt öde, ett sätt att överleva en dag till på egna, och likasinnandes, villkor. En möjlighet att återvända till början, till rötterna, till det som är vackert i minnet.

Jag benämner det här som en dystopi. Kanske är det att ta i, det kanske är en glesbygdsdystopi enbart. Eller helt enkelt en framtidsskildring som lika mycket är en framtidsdröm, en grön våg med svärta. Skriven med den största omsorg om språkets förmedlande förmåga.

En bok för omläsning, en bok att äga, en bok att minnas. En fempoängare helt klart.

Läst 2017

Köp: Adlibris, Bokus 

   Virdborg, Jerker: Sommaren, syster ****

Virdborg hör till mina favoritförfattare. Jag gillar hans sätt att skriva, och trots att hans böcker ofta är lite mystiska, det dyker upp overkliga personer som sen försvinner igen, så är de kraftfulla på ett ovanligt sätt.

Den här dystopin är lite annorlunda för här är allt en realitet, från syskonkärleken till de avskyvärda, våldsamma händelser som plötsligt slår ner från vår upplevda nutid till bokens dåtid. 

När jag läste kände jag mer och mer att jag satt fast inom två tecken = en parantes (). För vår nutid visar sig i Virdborgs kommande framtid vara bara en parantes. Det verkliga fanns då, när min och hans generation, 50-talet, var barn och växte upp. Då, innan internet och mobiler, google och självklar elförsörjning. Ja, innan småbrukens död. Innan mjölkkrukorna, fulla av kulhål, rostande på mjölkbryggorna. (Jag talar nu om omslaget). Endast med nostalgiblicken fylld av vägar i en gammal KAK bilatlas kan en räddning skönjas, i alla fall för några få.

Virdborg försöker verkligen sig på att göra nutid till dystopisk framtid. Och genialt nog låter han en av dessa mina minsta berätta. Då slipper läsaren fundera över allt som verkar lite väl märkligt.

En gripande roman som fullkomligt slår en i ansiktet med oroande farhågor gränsande till visshet. 

Vill du fortsätta tro på den rasande snabba härliga framtiden, läs inte den här boken. Men läs den om du vill följa den trend som dykt upp på senare tid med böcker som: