Smirnoff, Karin: Jag for ner till bror ****

 Förra gången jag läste en förtäckt deckare i augustprissammanhang var 1993, Händelser vid vatten av Kerstin Ekman. För övrigt en av de bästa böcker jag läst. Den speglade också tidsandan men kittlade intresset med sitt mord.

Nu har Smirnoff gjort likadant. För genom hennes bok löper den ständiga deckarfrågan, vem gjorde det? Och det driver såklart på läshastigheten. Och intresset.

För övrigt är boken riktigt bra skriven även om den tyvärr innehåller massor med schabloner (om norrländska byar, misshandel, övergrepp, präster, kvinnor, jakt/ jägarliknande män som blir kvar och alkohol, osv) och intertexter till deckargenren. Men Smirnoff slår tillbaka och låter ändå en viss utveckling ske, den norrländska byn ligger ändå nära E4 och det finns jobb, i hemtjänsten visserligen men ändå. Mitt i all denna misshandel och övergrepp får den skyldige lida, prästen blir såklart fullast men det kommer en ny som faktiskt vabbar vid mycket olämplig tidpunkt för familjens bästa (och ja det är en man). Den förtrollande kvinnan med sitt mystiska förflutna som ingen kan motstå (?) ersätts till slut av de trygga tjejerna man känner sen skoltiden. I jaktlaget finns det kanske ändå några vettiga. Och alkoholglasen blandas med kanyler. 

Så det finns en dimension som visar på kännedom om förhållandena i både i dåtid och nutid.

Böcker om norrland måste innehålla både och för att bli riktigt trovärdiga. För den som inte vuxit upp i norrlands inland måste det berättas hur det var för att beskriva hur det är. Nu.

Språket gillade jag verkligen, det är så bra att efter ett tag blir det ett med läsaren. Personerna stiger upp ur en riktigt intressant historia. Precis som en augustroman ska vara. Så ja, det finns en möjlighet att Smirnoff tar hem priset. Även om Aednan är min favorit. 

Men borde det inte vara dags att ha en liten ordlista med de mest dialektala orden? Även om man hänger med så kan ett ord plötsligt stå i vägen för tolkningen. Och norrländska är ju inget som pratas på riksnyheterna direkt. Fast jag gillar verkligen att de finns med. Mer dialekt men gör det helt begripligt. Tills alla lärt sig! 

En stark debut och en författare som jag vill läsa mer av.

Läst 2018

   Baslsjieyi: Ett brokigt band om renens horn ****

Är du bara det minsta lilla intresserad av samisk kultur så gillar du att läsa det här. Även om det kanske är rättare att beskriva det som renskötarkultur. Och bara titeln är så vacker att boken vill läsas.

Evenkerna, som boken handlar om, levde i gränslandet mellan Kina och Ryssland i början på 1900-talet. Något som knappast någon hört talas om tidigare. Inte jag i alla fall.

Baslsjieyi är dotter till deras sista kvinnliga shaman (shaman är för övrigt ett ursprungligt evenskt uttryck) och har här skrivit en kärlekshistoria, en kvinno- och släkthistoria, en renskötarhistoria, en naturhistoria som är helt fascinerande.  

Den är skriven med stor respekt för naturen, djuren och hur dessa människor lever. Bitvis var den otroligt spännande och bitvis fanns det feministiska anslag. Baslsjieyi har bevarat detta skeende till eftervärlden. 

Om vi ska rädda planeten borde vi se på naturen på detta sätt, men att leva efter det är svårare. Det är ett hårt liv och samklangen med naturen är skoningslös ibland. 

Den här boken gjorde mig lugn och rensade mitt sinne med sitt lätta språk. En bok som har gett mig samma känsla är Ett föremåls berättelse om obesvar av Michael Berglund. Här finns reflektion. 

Jag använde ordlistan endast några gånger, men det dialektala tilltalade mig verkligen då jag själv talat dialekt som barn. Jag förstår verkligen att endast ett enda ord kan ge förklaring på ett komplext tillstånd. Även här finns en skatt bevarad, alla dessa ord skulle säkert ha dött ut om några år. 

Läst 2018

   Ernman, Malena: Scener ur hjärtat ***

Två intressanta ämnen samsas i den här boken. Och tyvärr ger det ett lite ostukturerat intryck. Kanske att Ernman skulle gått i bräschen för de ärliga miljöböcker som bara måste komma framledes, och fokuserat på detta viktiga ämne.

Och därefter skrivit de biografiliknande delarna i en helt annan bok. 

Eftersom beskrivningen av den psykiska ohälsan skildras så utlämnande tog de liksom över intresset, i alla fall hos mig. Medan miljöaspekten lät som något jag hör förut, kanske för att jag tänkt i de banorna själv, och därför kom i andra hand.

Bortsett detta är boken ytterst angelägen.

Läst 2018

 Sivers, Malou von: Olycksbarnet ***

von Sivers första bok gillade jag sådär, det kan du läsa om här.

Men den här var så mycket bättre. Här är personteckningen riktigt bra och jag kommer verkligen personerna in på livet. Dessutom har von Sivers en tidskänsla som känns genuin och absolut inte sökt. Med det menar jag att kriget inte får ta alltför stor plats. Författaren har inte fallit i fällan att använda just kriget till att väcka avsky/sympati, utan den delen sparas den här gången till Edwards utsatta situation.

Däremot ingår ett fokus på ett religiöst resonemang som jag fann tankeväckande och som var väl skildrat. Inte heller här skriver von Sivers i den svenska andan med den onde prästen. Ovanligt och modigt.

Det måste komma en tredje del (väl?) Då tvekar jag inte om jag ska läsa eller inte.

Läst 2018

   Jung: hudfärg: honung ****

Jag har läst flera böcker av adopterade från sydkorea. Alla har varit mer eller mindre kritiska och negativa, vilket jag har full respekt för.

Men jag kan inte påminna mig att jag tidigare stött på någon som verkligen tagit reda på de historiskt  kulturella förhållanden som gjort att denna stora omfattning av adoptioner kunnat och kan hända. De flesta har koncentrerat sig på att barnhemmen inte lämnar ut uppgifter, vilket Jung kanske kommer att belysa i del 2 där han ska söka sina rötter.

Dessutom är hela förfarandet märkligt i nutid. Men som sagt, problemen finns inom landet och absolut inte hos adoptivföräldrarna.

Det Jung tar upp på några få sidor är framförallt en företeelse som kallas "Hoju" som tydligen var i bruk till 2008. Googla gärna och läs om det. Kvinnans ställning är en avgörande faktor, och jag tror många adopterade skulle kunna ha en mer förstående attityd mot sina biologiska mödrar om det talats mer om detta. 

Det är just de tre sidorna 122-124 som verkligen gör boken intressant. Att Jung dessutom är hänsynslöst ärlig om än pragmatisk gör resten av boken riktigt kul.

Jag gillar också teckningarna som är distinkta men med en stor frihet.

Tyvärr är inte del två inköpt på mitt bibliotek. Än.

Läst 2018

   Griffiths, Elly: Den mörka ängeln

Griffiths hör till de deckarförfattare som jag ständigt läser allt av. Nu har hon kommit med sin tionde (10!) bok om arkeologen Ruth och människorna omkring henne. De senaste böckerna har varit lite mediokra men nu har visst Griffith hittat ny inspiration och den här boken hade jag stor behållning av. Persongalleriet minskar men ökar också. Och hur det löser sig för Ruth och Nelson vet ingen.

Jag väntar på filmatiseringen som ju bara måste komma nångång. 

Här finns alla tio böckerna med reflektioner.

Läst 2018

   Omar, Sara: Dödstvätterskan ****

Vill du veta mer vad boken handlar om kan du läsa här. 

(Det är viktigt att komma ihåg att många muslimer inte tänker på det här sättet. De lever inte såhär. De är fria och tänker med öppna sinnen. Men Omar har inte de erfarenheterna och skriver därför som hon gör. Jag tänker sekt när jag läser)

Omar skriver modigt om en värld av kvinnor, dold för omgivningens insyn. Att vara flicka i ett sådant samhälle är att vara utsatt intill döden. Och det är inte bara patriarkatet, männen, som håller koll på de unga kvinnornas oskuld. Även de  andra, äldre kvinnorna gör det. Vid minsta misstanke kan en kvinna pekas ut som hora och dödas. Jag vill inte tro det jag läser. Men vet att det inte var så länge sen vi i Sverige tänkte i samma banor.

Västvärlden vill ju inte veta det här. Vi vill tro att unga flickor hoppar från balkonger av egen fri vilja. Att mänskliga rättigheter inte verkar gälla dem bryr vi oss inte om. Det sker inom kulturen. Säger vi. 

Men Omar bryr sig. Med den här boken, som bygger på egna erfarenheter, (vilket märks för insikterna är alltför detaljerade för att ha hittats på) vill hon berätta sin och sina medsystrars historia. 

Omar skriver bra. Det är lättläst men ändå med ett innehåll som får en att tänka annat än usch och fy och nej!

Titeln är signifikant. Och det är också dödstvätterskan och hennes make som ger ett slags andrum. Det är inte bara elände utan det finns tänkande människor. 

Man kan inte vara icke - troende, sa Frmesk. Det är bara ord som folk använder för människor som tror på något annat än de själva. Samma sak med hedning. [...]

Min morfar hade stor respekt för den enskildes frihet. Han trodde att man genom goda tankar, goda ord och goda handlingar kunde nå fram till sanningens väg i livet. [...]

Han vara zoroastrier, sa Frmesk. I hans värld var det fina med ljuset att det kan finna i alla och inte bara i en. sid 76

Som dödstvätterska mötte hon om och om igen den värld som låg på gränsen till livet och hon visste att det inte var många som ville röra de dödas kroppar. Det var orent. Syndfullt. [...] Alla ansåg att det var orent, men hon kunde inte lämna dem som oslipade diamanter och ignorera deras tysta röster. sid112

Det här är bokens styrka, det religiös-filosofiska resonemang som Omar använder morföräldrarna till att få fram. Det är mycket intressant och tillför något helt nytt i det som kan kännas som sanningar om en religions (i detta fall islam) grepp om människor.

Spelar den främlingsfientlighet i händerna? Jag skulle tro att den kan göra det. Men nu finns den och är värd att läsas på ett ärligt sätt.

Läst 2018

   Hjort, Vidgis: Arv och miljö ***

Läst som E-bok något jag inte tycker om. Kan ha färgat läsupplevelsen.

Eftersom det här tydligen är en sann historia (?) så kan jag förstå att den väcker uppmärksamhet. Annars tillkommer inget nytt i ämnet. Alla familjer kan råka ut för bråk vid arvsdelning. Här är ju föräldrarna sällsynt orättvisa och dessutom lever en av dem. Vilket komplicerar saken.

Nej, även om Hjort skriver sina insikter oss på näsan så blir det inte bättre för det. Det blir bara så sorgligt. 

Läst 2018