Ahlfors, Fredrik: Arne Ljunghed och de små röda jävlarna ****

Eftersom jag ju just kommit på att jag faktiskt gillar det lite absurda se här fick den här boken som legat länge i högen olästa äntligen bli läst.

Den är faktiskt riktigt bra. Den är överraskande och konstig och naturligtvis absurd. Men ändå klar i sin skrift.

Jag menar, att fånga ögonblicket med munnen, att ingen tänkt på det förut. En gris som läser blindskrift är väl kul?

Med mera, med mera. 

Ja den var bra. 

Läst 2018

   Hadley, Tessa: Syskonen ****

En uppmärksammad bok som både gillats och inte.

I början var den full av ord ord ord. Beskrivningar av naturen, interiörer. Och de fyra syskonen med, för en historia lämpliga, följeslagare. 

Det som jag verkligen gillar med Hadleys sätt att skriva är att hon verkigen skriver en historia. Efter ett tag känns allt bara så naturligt. Inget känns tillrättalagt fast allt är just det. Precis den sorts bok jag ibland längtar mig tokig efter. Inget trixande och genreföljande utan bara en färd in i huvudet på de medverkande.

Och kanske att det är just där som bokens styrka och ovanlighet ligger. Det här är inte feelgood, det här är inte politik (1968) i förtäckt form. Det är inte intertexter och undertexter och rena näsor när man läser det här. 

Mycket av litteraturen nu för tiden koncentrerar sig på att inte skriva läsaren på näsan  hur allt är, vad allt betyder. I och med det är nästan studier i litteraturvetenskap nödvändiga för att förstå det underförstådda. Här lyckas Hadley förena detta. Och i och med det finns en förståelse för personerna som är häpnadsväckande tydlig. I början kändes det, just det lite feelgood, men berättelsen har sådana kvalitéer att det bleknade och försvann efter ett tag. 

Det lustiga är att ingen eller alla är huvudperson. Hela familjen består av solitärer, men på gemensam yta. Spännande.

Läst 2018

  Stakset, Sebastian: Bara ljuset kan besegra mörkret. ***

Omvändelseböcker är nog väldigt svåra att skriva. För hur förmedla det som händer på ett så personligt plan? Och för många även väldigt privata skeenden. 

Men jag tycker Stakset lyckas ovanligt väl. Han skildrar sin omvändelse i ett längre tidsperspektiv. Han får återfall, hans medbröder/systrar får också återfall. Men han reser sig igen. Mycket med hjälp av den församling och den pastor som hjälper honom. Det händer inte blixtsnabbt, men visar sig ha en viss stabilitet som resulterar i en förvandling, synlig för omgivningen.

Vare sig man tror på Gud eller inte är det gripande läsning. Kan detta befria människor tycker jag att vi ska se på det med välvilja. Även om det kan verka egendomligt. 

Läst 2018

   Boije af Gennäs, Louise: Skendöda

Blodlokan var del 1 Motståndstrilogin. Och den var så bra att jag med glädje nu har läst del 2.

Här kastas läsaren mellan kärlek och sorg, våldsam död och konspirationer som inte bara är teorier. Arbetsinsatser som tar all tid i anspråk. Men som inte hindrar besök på inneställen och att det finns tid till uteliv. Och med en huvudperson som upplever en ofattbar stress eftersom allt händer henne i rasande fart. (Jag är glad att katten fortfarande lever och får följa med till nästa bok).

Det här är en bok som både är aktuell och skildrar historiska skeenden. Citat (som jag antar är helt riktiga (?) dyker upp från olika tidningar. Ett väldigt intressant upplägg. Dessutom följer den tidsmässigt IRL med det som hänt i närtid. Så nästa bok lär ha med valet i en eller annan form. Ett bra grepp som hela tiden överraskar. 

Som tur är verkar del 3 redan vara på gång till våren, jag skulle gärna ha läst den direkt!

Läst 2018

Tack Bookmark förlag

   Strout, Elizabeth: Vad som helst är möjligt ****

Denna Strouts tredje bok är lätt att läsa. Men påminner för mycket om Mitt namn är Lucy Barton i sitt persongalleri. Och jag har vissa svårigheter att hålla isär personerna. Borde ha skrivit en personförteckning allteftersom.

Men de är såklart alla intressanta och helt utelämnade åt Strout som kan göra vad hon vill med dem. Och hon gör det. Alla har sitt, ingen har frid eller ro eller lycka i någon större omfattning. Och därav har det blivit en bra bok.

Fast jag kan tycka att det kanske ändå är ett sätt att hämta inspiration från Ferrante, som dock aldrig blev upprepande. Vilket jag kan tycka Strout blir nu och då. Trots allt är det böcker som den här som jag måste få läsa emellanåt. Annars tappar jag tron på litteraturen som den slukande kraft den alltid varit sen jag knäckte läskoden som det heter nu. Då lärde man sig läsa helt enkelt. 

Läst 2018

Olive Kitteridge

Mitt namn är Lucy Barton

   Bannerhed, Tomas: Lugnet****

Är inte själva poängen med naturen att den är kaotisk och oordnad, att det är därför den är så vacker? Oförklarad liksom. Befriad från människan. sid 278

Bannerheds debut Korparna (reflektion här) var en riktig topptio bok. Den fick ju också Augustpriset. Jag tillhör också de fåtal (?) som såg filmen och verkligen gillade den. Att inte Brynolfsson fick sitt pris är för mig en gåta.

Nog om då, nu har jag läst Lugnet. Och ja, jag sträckläste den, jag berördes av särskilt mammans brev och även av fågelparens och framförallt de ruvande honornas förtvivlan. Inte så synlig men förnimmbar.

Men resten kändes liksom ovidkommande. Det finns passager som liksom bara flyter ovanpå. Skuld och skam och galenskap är temat. Men det är återigen mammans skuld och skam som berör mig. 

Om jag ska uttrycka vad som blir kvar av Urban och vilken hans uppgift är, känner jag en svidande kritik mot psykvården. Helt krasst förstår jag att mamman inte gick att rädda, men Urban borde ha fått omsorg. Just det, visst säger vi vård och omsorg? (Eller är omsorgen borta? Är det bara vård kvar?) Jag hoppas verkligen att något är på väg att bli bättre, någon måste ägna dessa människor omsorg, ity de klarar inte av det själva.

Jag saknar den genomarbetning som Korparna hade. Det vägande av varje mening som den boken innehöll. Här är jobbet gjort men ibland är det upprepningar som känns krystade och kanske borde strukits i korrekturen.

Här finns också något vämjeligt som inte alls tilltalar mig som kvinna men som säkert män kan förstå.

Och ändå är det något ömt i berättelsen som uppväger. Kanske tänker jag ändå på Korparna och vill se det här som en fortsättning?

Läst 2018

  Jong, Dola de: Åkern är världen *****

Vilken otroligt stark, gripande, klok och aktuell bok det här är. Jag skulle nästan vilja läsa om den direkt och anteckna alla nedslag i det mänskliga psyket som Jong förmedlar. Nu missade jag det nämligen.

Det som gör boken så aktuell är berättelsens ram, flyktingens utsatthet, vånda och ändå, förmåga till anpassning. Det händer naturligtvis saker som inte borde hända, men nånstans finns överlevarna där. De som vågade ta språnget ut i det okända trots att de bara är barn. Och de vuxna som vågade visa barmhärtighet, trots att de inte var en perfekt hjälpinsats. 

"Och just prat var man urless på. Den som hungrar talar om bröd,

den ensamme om det förgångna, den bestulne om rikedom, fången om frihet.

En emigrant talar om både bröd, det förgångna, rikedom och frihet." sid 265

Jong har skrivit en bok som verkligen borde läsas, och läsas nu. Likt en slags "Barnen från frostmofjället" söker barnen nya hem, men kommer ändå till slut tillbaka för att, om möjligt finna friheten tillsammans. 

Läst 2018

____________________________________________________________________________

Det här är en klassiker som äntligen kommit på svenska på Nilssons utmärkta förlag.

Här finns deras klassikerutgivning, av vilka jag läst: 

Hans Keilson – Vedersakarens död

Hans Keilson – Komedi i moll

Dola de Jong – Trädet och vinrankan

Och vill läsa alla de övriga.

 Slaughter, Karin: Triptyk

En mycket uppmärksammad deckare på så sätt att många det senaste året angett den som bästa bok, bästa tips osv.

Så jag slog till och läste den som omväxling till annan mer "komplicerad" litteratur.

Den började inte bra, våldsam och fångade inte intresset som deckare ofta gör på första sidorna. Men den tog sig och blev bättre och bättre allt eftersom för att till slut få det vanliga våldsammare än våldsamma slutet.

Ett tag tänkte jag att tja, kanske jag lägger Slaughter till listan med deckarförfattare jag fortsätter läsa.

Jag ska ju inte säga aldrig för det ska man ju inte säga, men det är tveksamt om jag stöter på dyslektikern Will igen. Även om han kanske är en nice guy.

Läst 2018