Australien berättar: Drömtidens framtid. ***

Jag ska ärligt erkänna att jag bland dessa noveller tog för givet att jag skulle hitta många om ursprungsbefolkningen och dess liv och myter, samt att resten skulle beskriva Australien idag. Men nej, endast ett fåtal skrev om aboriginer och bara några till befann sig i Australien överhuvudtaget. Det gjorde mig lite besviken.

Novellen "Sovande" av Kim Scott är väl det närmaste vad jag väntade mig man kommer. Annars är flera noveller förlagda utomlands. Några är riktigt rysliga, "Döda Christian" av Sonya Hartnett och "Lilla Helens söndageftermiddag" av Helene Gardner.

Författarna presenteras i ett efterord men jag måste ärligt säga att ingen hamnade på min läsa lista. Möjligtvis då Malouf.

Kanske är jag för hård, kanske är novellen inte my cup of tea ändå, kanske är urvalet på noveller från och med Australien inte så stort. Men svaret fick jag när jag läste författarpresentationen av Catherine Ford:

Hon är en av många australiensiska författare som placerar sina texter utanför hemlandet, gärna i USA och där ofta i New York. Och som i "Jetlag", också i Europa. sid 294

Det verkar vara en tradition att förlägga sina historier utomlands, kanske är det ett sätt att fly rasfrågan och att slippa ta itu med den. Eller så är identifikationen bland vita australiensiska författare större med resten av världen där de trots allt har sina rötter. Bara med aboriginskt blod i sina ådror kan man skriva om Australien som sitt ursprung. 

Intressant frågeställning som jag kom på nu när jag skriver. Och ganska logisk om jag tänker efter.

 

Läst 2013

Ingår i Lyrans Jorden runt IV

Thúy, Kim: Mãn ****

Det är lätt att tro att det är Thúys egna erfarenheter som speglas nedan och som därmed skulle kunna förklara hennes trygghet i språket.

Så fort jag lärt mig skriva tvingade mamma mig att ta diktamen varenda kväll [...] Efter varje mening måste jag analysera dess logik, grammatik och syntax. sidan 46

Konstigt nog är det inte berättelsen som sådan som fångade mig i boken utan alla dessa meningar, tryggt formulerade med skarpt innehåll. Inte alltid något att hålla med om, men känslan av genomformulerat kan imponera.

Mamma upprepade ofta för mig att det blev bråk av det bättra att backa än att förolämpa någon, även om det visade att denne någon bar skulden. Spottar vi på en annan människa smutsar vi också ner vår egen mun eftersom vi först måste fylla den med vrede, blod och gift. Då upphör vi att vara vackra. sid 97

Jag tänkte att hon kanske var på väg in i ett tillstånd av nirvana där själen stillsamt lösgör sig från kroppen, fri från alla begär, oemottaglig för allt lidande. sid 100

Boken är också en kärlekshistoria, där den älskades kännemärken för evigt befinner sig på den andras kropp. Bokens slutsidor grep mig både som starkt beskrivande och som slutgiltiga. Som att tatuera sin älskades namn för att det kan bytas. Men här är allt för evigt.

Thúy beskriver en annorlunda värld på ett annorlunda sätt, precis som i Ru. Det är vackert men inte helt glasklart vad som menas. De korta kapitlen lurar en att läsa fort, men boken är en stilla promenad bland minnen.

---------------------------------------------------------------------------

Adoption i boken.

Bland matgästerna var fransk-kanadensiska kvinnor med adoptivbarn från Vietnam de enda som vågade möta mig med icke-dömande blick och som erbjöd mig en blank sida.

Abirached, Zeina: Svalornas lek ***

Beirut 1984. Livet levs i den hall som Abiracheds mormor befinner sig i, för att bombningarna håller dem inne.

Ska de svartvita, ofta upprepade bilderna ge tristessen ett ansikte? Kanske.

Tyvärr greps jag inte riktigt av den här serieboken. Varken av texten eller bilderna. Men den är ändå en påminnelse, om alla de som genomlevde, i en hall, ett krig.

Läst 2013

Lyrans jordenrunt

  Le Clézio, Jean-Marie Gustave: Pawana ***

Faktiskt har jag inte läst Le Clézio tidigare. Men det blir fler böcker av honom för jag gillade verkligen språket i den här lilla boken. Det liksom flöt över sidorna, mjukt trots sitt innehåll.

Boken kändes som en grym saga som kunde ha gjorts tillgänglig för barn genom att ses genom den lilla kalvens ögon, som då såklart skulle ha klarat sig och förövaren skulle ha blivit snäll till slut. Men nu var det inte så, verkligheten är ingen saga och det förmedlar Le Clézio väl.

Trots det så måste jag erkänna att jag verkligen inte gillar ämnet. Överhuvudtaget havet och fiske och blodfärgat vatten tilltalar mig bara inte. Men språket, språket.

Lyrans jordenrunt 2013

Läst 2013

Platonov, Andrej: Lyckliga Moskva ***

Lyran har återigen hittat en intressant författare. Men jag blev inte riktigt klok på den här boken. Den är på gränsen till lite vrickad, jag menar:

Sambikin hade misstagit sig när han trott sig kunna påvisa att en död medborgares själ var belägen i ett tomrum i tarmarna, mellan avföringen och tarmarnas nypåfyllda innehåll av föda. sid 97

Nu tror jag inte att det var just det inlägget som gjorde boken omöjlig att ge ut när den skrevs, även om resonemanget vid en djupare analys säkert skulle låta träcket stå för en skitig regim. Snarare då hellre:

Moskva Tjestenova hade rätt i att kärleken inte är någon kommunism och att lidelsen är sorgsen. sid105

Boken publicerades 1991, fyrtio år efter författarens död och mer än femtio år efter att den skrevs. Den känns faktiskt modern, om det är ett litterärt gångbart ord. Men som sagt, lite vrickad....

Lyrans jordenrunt

Läst 2013

  Kincaid, Jamaica: Annie John ****

Jag gillar verkligen Kincaids sätt att skriva men ändå känner jag en viss förvirring. Vem är Annie egentligen?

Trots att det Kincaid skriver om får så otroliga konsekvenser (för visst är det här en lysande beskrivning av hur en dotter kommer in i puberteten. Och de flesta som börjar hata sina mammor då återvänder trots allt som vuxna. Det är Annie John fast besluten att inte göra i den här boken dock) känns det skrivna nästan oengagerat. Precis som att berättarjaget inte upplever det som sker i verkligheten.

Dessutom kände jag efter att jag läst att det fattades ord, sidor, händelser. Jag kan inte peka på var men boken kändes avkortad, som att den fick bli endast ett visst antal sidor och sen var det bara att stryka i texten. Och istället för att korta ner meningar togs hela stycken bort. Prosan vinner på det men inte handlingen.

Eller jag vet inte. Denna Kincaid, helt okänd för mig tidigare, blev jag plötsligt intresserad av. Än en gång, tack Lyran!

Läst 2011

  Mavrikakis, Catherine: Himlen i Bay City ****

Galenskap är nog ordet jag tänker på när jag läst ut Himlen i Bay City. En bok som inte på några villkors vis var vad jag hade föreställt mig. Jag hade absolut ingen aning om vad som väntade. Puh, det var en tuff läsning!

Jag försöker att inte läsa så mycket böcker om andra världskriget nu för tiden, ämnet känns färdigskrivet, men allvarligt, jag hade ingen aning vad det här var för bok. Trots det var det här en skildring som påverkade mig ordentligt. Det är inte färdigskrivet trots allt.

Jag pratade om galenskap, ja det här är galenskap på hög nivå, precis som andra världskriget. Förintelsen. Hatet. Overkligheten i det som skedde. Den här boken ger inga svar på varför men väl på  hur det förföljer intill led på led. Slutet på boken var ruskigt men helt logiskt, den galna smärtan överlever allt. Eller är det ett försök att försonas? Ingen vet vad som är sant eftersom syner förföljer kvinnan som berättar.

Jag gillar inte upprepningar i böcker och att jag lyckades läsa den här utan att bli vansinnig på den grålila himlen är en gåta. I det franska orginalet finns tydligen fler ord men svenskan klarar inte av att förmedla dem, så himlen är just grålila större delen av tiden.

Men är inte allt en täckmantel för nånting annat. Redan i början av boken slås jag av:

Amerikas himmel bär alltid sorg på grund av det onda som den själv har skapat. Amerikas himmel är blå och blodig. Den är ett öppet sår. sid 48.

Jag är amerikanska. En uppblåsbar docka med giftigt inre. Allt i mig är skadligt.
sid 120 

Är det inte ett miljöengagemang som driver Mavrikakis, där himlens förorening dödar likväl i amerika som i Auswith.....ett sätt att känne släktskap med andra övergrepps himlar, ett likhetstecken mellan indianutrotning och judeutrotning. En kritik mot sin egen tid likväl som mot sina förfäders. En svidande samhällkritik helt enkelt.

Ironiskt nog kör huvudpersonen flygplan och förorenar därmed själv sin omgivning. är det att blunda precis som den stora massan gjorde under andra världskriget?

Boken innehåller en våldsam vrede och är välskriven. Trots det kan jag känna att det newageliknande indiska befrielsesammanhanget inte riktigt hörde dit. Där spände boken över lite för mycket.

Boken bär ju också en kritik med det amerikanska samhället, dess livshållning och tar inte alls fram det som någon frihetens högborg. Även om det räddat ett antal judar från förintelsen.

Läs gärna Himlen i Bay City men förvänta dig motstånd, det är förvisso inte grus som hos Müller men väl sandkorn som gnisslar till.

Läst 2011

  Aboulele, Leila: Minaret ****

En bra bok om ett ovanligt ämne, islam som den religion som huvudpersonen återvänder till. Inte flyr ifrån. Ett islam utan politiska förtecken.

Boken utspelar sig både i Sudan och i England. Den är väl upplagd, med klara hänvisningar till vilken tid, nu och då, det handlar om. Najwa, bokens jag, utvecklas på ett milt, tydligt sätt. I den bästa av världar kan alltså religion vara på det här viset. Insikterna om synd, skuld, förlåtelse, möjligheten att upptäcka slöjans välsignelse och friheten i att valet är helt hennes eget speglas genom nutidens del. Helt enkelt hennes omvändelse. Men inte påträngande på något sätt utan bara så enkelt som en omvändelse till vilken religion som helst borde vara.

För första gången har jag snuddat vid islams väsen, och det var ytterst intressant.

Men jag kan ändå känna att någonstans är det bara det faktum att hon är ogift som gör allt detta möjligt. En gift kvinna skulle inte alls ha haft hennes frihet. Men det är ju författarens privilegium, att låta livets realiteter tillrättaläggas för att få fram sitt budskap. Och att hon skulle ha hamnat på samhällets botten som det står på baksidestexten tycker jag verkar lite väl negativt uttryckt. Om man jämför med då-tidens lyx i hemlandet kanske men hembiträde kan väl inte vara direkt en bottenplacering. Det hjälpte dock upp historien, för hur skulle hon annars ha kunnat träffa en så religiös man så nära inpå?

Minaret är en fantastisk, modig och utmanande roman.

Guardian på baksidan:

Jag håller med.

Det här är tydligen en ny genre av muslimska författare i England, enligt baksidan där det står "skriver från insidan om hur det är att vara troende muslim i dagens västerländska samhälle."

Intressant tycker jag som gillar nya genrer och stilar.

Läst 2011