Böll, Heinrich: Ungdomens bröd ***

Jag har läst den här boken tidigare, för många år sen, då jag läste flera böcker av Böll, bl.a Katharina Blums förlorade heder och Doktor Murkes samlade tystnad, böcker som jag gärna också vill läsa om.

Den här boken, Ungdomens bröd minns jag faktiskt ingenting av märkte jag när jag nu läste om den.

Den var bra, men inte så bra som jag trodde mig minnas. Varför undrade jag. Kanske för att den kändes kall i sitt språk, doftade unken tvättstuga och var lite väl fokuserad på detta bröd som titeln ger en aning om. Nödåren är över, men minnet och känslan i kroppen av nöden finns kvar. Kanske var den intressantare att läsa med muren intakt, även om den inte var byggd när boken skrevs.

Boken borde inge hopp, men det kändes mest som att det västtyska samhället är i krig med sig själv fortfarande.

Det är en kärlekshistoria men den kändes också kall och ogästvänlig. Inte särskilt romantisk om jag får säga vad jag tycker........

Språket är ändå behållningen, kallt, kargt och fyllt av trist oförutsägbarhet, kändes nästan som en stadens arbetarroman.......

Boken, som jag vann hos Lyran för något år sen, är så vacker, ingår i Nobelklassiker........

läst i Lyrans jordenruntutmaning 2010

Läst 2010

 Lesbre, Michèle: Den röda soffan***

Ett litet, lågmält mästerverk kommenterar Lyran på utsidan av den här pocketboken.

Och jag kan till viss del hålla med. Det är en bok om Europas historia sedd genom några ögonblick, skriven med en vacker prosa.

Men jag tycker att boken var för kort för att riktigt kunna skildra ögonblicken, för trots att de bara var några stycken var de ändå för många för att få plats inom bokens ram. Mannen på tåget, mannen vid kajen, Gyl, Paul. De finns men blir liksom inte riktigt sedda.

Boken känns nästan som ett utkast, det enda avslutade är tågresan och slutet. Resten svävar.

Läst 2010

  Djebar, Assia: Sultanbrudens skugga ****

Jag tyckte väldigt mycket om den här boken. Berättelsen om Isma och Hajila vindlar över sidorna med ett behärskat, vackert språk som ändå vibrerar under ytan när det avslöjar "förtryckets och befrielsens historia"(som det står på baksidan av boken).

På baksidan står också citerat när Hajila går ut och tar av sig slöjan.....

' Att gå ut naken! tänker du. Det är som att återvända till barndomen. Å, Meckas svarta sten!' Det är som om du håller på att kvävas. Det måste vara upphetsningen."

Jag hade verkligen önskat att Hajila fått stanna kvar i den känslan, att hon fått vara fri från slöjan. Boken avslöjar en annan verklighet där alla, även hennes mor, står på slöjans sida. Även Isma gör det på ett sätt, hon låter slöjan fånga Hajila för att själv bli fri. Kanske är det det största problemet, med ett systerskap skulle inte slöjans makt (männens makt) kunna fortsätta.

Läst 2010

 Lispector, Clarice: Stjärnans ögonblick *****

Lyrans jordenrunt

Läsupplevelser. Den kategorin borde jag ha i min blogg och där borde den här boken hamna, nu och genast.

Direkt jag började läsa kände jag att aha! Och detta aha höll i sig boken igenom.

För att ingen ska missta sig, enkelheten uppnår jag bara genom hårt arbete. sid 11

Det säger författaren till romanen, alias en av dess personer, alias Lispector själv. Dvs boken är en författares verk, samtidigt som författaren beskriver sitt verk utifrån sitt skrivande.

Genom att bland annat uppfinna en författare till romanen som samtidigt blir en av dess personer problematiserer Lispctor det fiktiva berättandet och hon drar också in läsaren i den litterära skapandeprocessens själva centrum. /efterordet/ sid 123

Historien är inte på något sätt orginell, det är sättet att berätta historien som är det. Eller orden som berättar den. Sammansättningen av orden. Som författaren/en av bokens personer/Lispctor själv säger:

Ja, allt detta, historien är historia. Men utan att någon gång glömma att ordet är frukten av ordet. Ordet måste likna ordet. Att nå det är min främsta skyldighet mot mig själv. Och ordet får inte vara förskönat eller konstnärligt fåfängt, det måste bara vara sig. sid 23

Läs fortsättningen på det citatet, ja läs hela boken. En brutal uppgörelse med författarens krav på sig själv.

Jag skulle kunna citera mer och mer och mer, men det går ju inte för sig.

Det här är två böcker i en, Lär dig skriva orden och Macabéas tragiska liv. Plus upptäckten av ett nytt författarskap. Kan det bli bättre?

Läst 2010

En ingång till författarskapet finns här

Obs! ska du läsa boken, gör det först. Här avslöjas kanske lite för mycket.

 Lyrans jordenruntutmaning nordamerika

Tyler, Anne: Och var hör du hemma? ****

Jag var helt övertygad om att jag skulle gilla den här boken. Och det mest för att den handlar om adoptioner. Men jag har läst andra böcker av Tyler som jag tyckt om så jag vet att hon skriver läsvärt. Liksom lättsamt om oerhört svåra saker.

Så även i den här boken, som dock inte alls var vad jag trodde den skulle vara. Adoptionen kommer helt klart i skymundan och titeln, som jag trodde syftade på de adopterade flickorna, är i stället en fråga till den ena flickans farmor vars iranska ursprung hela tiden gör sig påmint och begränsar hennes liv.

Jag beslöt mig för att avstå från att bry mig om förväntningarna och helt enkelt läsa den för vad den är, ett försök till kulturanalys av en iranska i usa.

Tyler lyckas bra och jag har fått ännu en författare som jag vill läsa mer av. Hon skriver lätt och ändå analytiskt.

Jag har läst så många böcker från olika länder att det var riktigt intressant att läsa en från nordamerika, där numera elfte september bara måste vara med på ett hörn, precis som andra världskriget i norska böcker, verkar det som.

Men det hade gärna fått handla om det som jag trodde, adoptioner och tankarna kring det. Tyvärr kunde jag känna en liten negativ vibb där på slutet, där förankringen ifrågasattes. Det skulle ha behövts lite mer tankar kring det också......

Men som sagt, boken handlade om Maryam och var hon hör hemma, helt ok för mig

Läst 2010

Beyala, Calixthe: Ännu talar träden****

Väldigt länge sen jag läste nånting liknande måste jag säga. I början tänkte jag att vem är hon som skrivit det här????

Men efter ett tag blev jag fascinerad, här är en bok om afrika som inte är tillrättalagd på nåt sätt. Maken till vansinnigheter. Det är som att möta skrockfullhet parat med narkotikarus och våldsamma mardrömmar. Och fördomar om katter och oskulder. Och om bäbisar som faktiskt figurerar i berättelser om botande av aids än idag.

Nånstans finns här allt det som vår civilisation har rationaliserat bort och trist att säga det men det är dunkla krafter som stannar kvar på sidorna.
Magisk realism är inte min grej men här lever ju folk den magiska realismen. Men det är bara de svarta som ser det, den vite mannen förstår ingenting eftersom allt är dolt för honom.
Gröna andar är de mest frekventa inslagen och eftersom boken är indelad i olika "kapitel" borde nog varje sådant analyseras för sig för att göra boken riktig rättvisa.
Tionde aftonen skildrar till exempel en strid mellan hövdingen och en ond ande, en mamiwaterkvinna. Man skulle kunna ta ett utdrag från den delen och filma den och göra en skräckfilm av alltihop!
Jag gick ut på gårdsplanen. En grupp möss dansade svans i svans. Andar lekte kurragömma bland träden och omgav tillvaron med ljusgloria. Somliga förvandlade sig till jättelika bananträd som böljade i vinden, så brast de ut i skratt och försvann. Andra lät sina ansikten framträda i själva barken, så skrattade de och löstes upp. En av dem med ansiktet omgivet av oleander gjorde tecken åt mig att följa efter. Jag sjasade bort den med handen. "Vi är inte från samma värld!" skrek jag. Den sträckte på sig, snuddade vid himlen och spottade ett eldregn. "Du är inte snäll mot mig, din elaking!" Sedan försvann den gnällande. Jag tvingade upp min ande till en punkt där den kunde överblicka den välbekanta omgivningen. sid 146.

Det är verkligen en komplex bok, utan försköningar. N-ordet används som den naturligaste sak i världen och på sitt rätta sätt dessutom, vilket inom parantes sagt verkligen visar på varför det inte bör användas enligt mig, inte enligt författaren själv se länken ovan. (Men i den här boken känns det helt ok för hela boken är ett steg bort från all försköning). Kvinnor våldtas och misshandlas, månggifte är naturligt, andar och trollkarlar och hallucinationer verkar fritt, kolonlialiseringen och krigen får en stor roll i folkens liv. Och Eden, huvudpersonen slår tillbaka men uppnår egentligen ingenting med det. En kort stund får hon uppleva kärlek, så kort att det nämns enbart i några meningar. Hennes liv är en förvirring och en plåga och en strid. Hon är inte vacker och därmed dömd. Låter lite modernt västerländskt på nåt sätt......Och förklaras också av att författaren är feminist, länken ovan igen.

En märkligt bok. Som naturligtvis inte är helt sann utan en blandning av skrönor och fabler och myter. Men ändå.......

Väldigt lite är positivt i den här boken. Även om det på bokens sista sida står att det var en förtrollad tid då gudarna talade till människorna osv. Så skildras inget av det här.

Och bokens sista mening är:

 Om nu inte detta glansfulla förflutna på den svarta kontinenten bara var ett dåligt skämt. sid 352

Beyala har verkligen skildrat Kameruns "mörka hjärta". Men det känns som det var mörkt redan innan den vite mannen kom.....mycket ovanligt måste jag säga. Så svart så mörkt så dystert och ändå så levande, hjärtslagen känns i den här texten. Kanske man kan skymta färgen på afrikas själ i den här boken? Och kanske att det förflutna inte var så glansfullt ändå? Särskilt inte för kvinnorna......Beyala är modig och när jag nu läst länken ovan inser jag att jag tänker rätt, hon är utsatt för kritik.

Vill du verkligen få en läsupplevelse och något att fundera på ska du läsa den här boken. Jag glömmer den inte. 

Läst i Bibliophilas Afrikautmaning

Läst 2010

Lahiri, Jhumpa: Den indiske tolken***

Eftersom jag läst Främmande jord av Lahiri och tyckte mycket bra om den kändes det som ett steg tillbaka att läsa de här novellerna. Den här boken var inte alls lika bra som den nämligen. Jag skulle tro att även I väntan på ett namn är bättre. Med det inte sagt att jag inte skulle ha tyckt om den här boken om jag läst den först. Nu känner jag att novellerna är lite....outvecklade. Potential javisst eftersom den fick Pulitzerpriset 2000, och Lahiri har helt klart utvecklats sen denna bok skrevs.

För att upprätthålla mitt intresse för novellerna ger jag dem indienkänsla, för jag tror författaren strävar efter det nämligen.

Titelnovellen stack ut mest men den sista tyckte jag också jättemycket om!

novell 1: En novell som är helt allmängiltig och därför kan beröra vem som helst var som helst och i vilken tid vilket land vilken hudfärg som helst. alla kan förstå vad som händer, tecknen på depression, avslut. Mannen har sitt helvete kvar när novellen slutar, hans oförmåga att inse katastorfen bäddar för det som sker, han räddar sig själv tillfälligt på hennes bekostnad. Indienkänsla: 0

novell 2: Den här novellen känns obearbetad, jag skulle tro att den betyder nåt för författaren, därför har den tagits med. Men den berör inte. Indienkänsla: 3

novell 3. Här blixtrar språket till litegrann men ändå, det blir liksom inget nytt. Däremot kan jag känna att författaren nuddar vid kastsamhället. Och Indien känns nära här. Indienkänsla: 4

novell 4: Helt oväsentlig kändes den. Ok, det gamla möter det nya. Med följder för den lilla människan. Indienkänsla:4

Novell 5: Ben längre än bålen är sensationellt. Men det har jag också..... Lika allmängiltig som novell 1, men här möts kulturer på ett annat sätt. Innerst inne känner vi ändå lika samma var vi än har vår vagga. Indienkänsla: 2

Novell 6: Jag känner för mrs Sen, men ändå. Borde hon inte ha tagit bättre hand om sitt dagbarn? Och borde inte mr Sen ha tagit bättre hand om mrs Sen? Tråkigt blev det för alla till slut. Indienkänsla: 3

Novell 7: En verkligt konstig novell tyckte jag, Är det konflikten mellan religioner som skildras? Det enda indiska upplevde jag var beskrivningen av sarin. Indienkänsla: 1

Novell 8: Jaha, kan äktenskap och eller barnafödande bota epilepsi (som jag tror det rör sig som). Visste jag inte. Indienkänsla: 2

Novell 9: Det blev ett riktigt bra slut på den här novellsamlingen, den här novellen gillade jag. Tänk så bra allt kan bli till slut! Slutet gott alltså! Indienkänsla: 4

Läst i Lyrans jordenruntutmaning

Läst 2010

__________________________________________________

Och det svenska:

 [...] och studerade temperaturerna i städer runt om i världen. Trettiofyra grader i Singapore dagen innan, tio i Stockhom. sid 23

Aidoo, Ama Ata: Förändringar****

En mycket mycket bra bok var det här! Med ett mycket mycket bra efterord! Så intressant att läsa.

Tack Lyran och Bibliophia!

OBS! tänker du läsa den vänta med fortsättningen! En hel del avslöjas nämligen.

Och eftersom boken hade ett driv och faktiskt var riktigt spännande så vill jag att du ska få njuta av den själv först!

Förändringar är en berättelse om kärlek, kvinnors villkor och gamla levnadssätt som bryts mot nya. Baksidestext.

Jag är övertygad om att vår kontinents kraft att göra revolution står och faller med kvinnofrågan säger Aidoo s 312.

[...] berömda uttalande som doktor Kwegyir Aggrey en gång gjorde: "Om man utbildar en man utbildar man en individ. Om man utbildar en kvinna utbildar man en nation." Aidoo s 344

Fina ord som upphöjer kvinnan, men Aidoo pekar med sin roman på hur de patriarkala mönstren fortfarande styr Afrika. Även om hon säger om Förändringar att:

Den inte är avsedd att utgöra något inlägg i någon nu pågående debatt. Förordet.

så måste jag säga att den skulle platsa som diskussion om och huruvida jämlikhet kan vara rätt till arbete men inte till frihet för sig själv och sin kropp?

För den här boken landar väldigt mycket i hur pass mycket det nya kan stå emot det gamla. Häpnadsväckande lite verkar det i den här boken. Men allt är ju relativt iofs.

Tre kvinnor som fått sin rätt att arbeta och bidra till sig själv och samhället möts i den här boken.

Den självständiga hustrun som är en blandning av muminmamman och sufragetten, men som trots det måste böja sig för sin man i vissa frågor. För vem vet vad han gör på kvällarna egentligen eftersom han alltid behöver bilen?

Den lurade hustrun, lurad på sin utbildning och sitt intellektuella liv. Men som arbetar, som en kompensation, och gör det bra. Som säger ja, ja, ja, ja när mannen i sin rätt tar sig en till hustru. Samtidigt öppnar hon ögonen på de äldre kvinnorna

De äldre kvinnorna kände sig illa till mods. så till den grad att det uppstod ett samförstånd som aldrig tidigare funnits mellan dem. Det var ett manssamhälle. Man överlevde bara om man förstod sig på hur en kvinna skulle vara. Men det som chockade de äldre kvinnorna var hur lite som uppenbarligen hade ändrats för döttrarna - trots all utbildning!  s 201

Och sist, den äktenskapligt våldtagna (ett ord som inte ens finns i språket, men som hon ändå inser har hänt) hustrun som skiljer sig och möter Kärleken! Och blir den andra hustrun med allt vad det innebär.

Men som till slut inser att systerskapet är det enda som betyder nånting i denna värld av härskande män.

Jag skulle kunna skriva så mycket mer om den här boken. För den är så komplex och skulle kunna analyseras utifrån många aspekter.

Romanens tema är stagnation och förändring. Och jag känner igen så mycket i boken! Visst, på 60-talet var förändring lika självklart som stagnationen sen kommit att bli.

Diskrimineringen av kvinnor, påpekar hon, (Aidoo, min anm) börjar med den åtskillnad som görs redan vid födelsen mellan "en flicka [och] en människa", där den senare kategorin avser barnet av manskön. sid 308

Och det är alltid där man hamnar till slut när man uppriktigt undersöker kulturella mönster mellan man och kvinna. Inte förrän alla är människor kan fördomar och inskränkningar försvinna.

Läst 2010

Lyrans afrikautmaning

Bibliophias afrikautmaning

Transplantation:

För Sissie är den småborgerliga själen pseudointellektuell, ett symtom på en slocknad fantasi. Den skapar till exempel den sortens förstockade naivitet som avslöjas när Kunle tolkar en hjärttransplantation mellen en vit och en svart människa som en markering av att det inte längre finns nån rasism. sid 318