Läses i Lyrans jordenruntutmaning

Tänker du läsa den, avvakta med att läsa det här.

Shute, Nevil: Fem svarta höns**

Det är hårt att slakta en helig ko men nu har jag gjort det. Efter en omläsning av min ungdsomfavoritförfattare (På stranden särskilt) Nevil Shutes bok Fem svarta höns måste jag bara hålla med världenslitteratur i det mesta av det som skrivs där om denna bok. Jag kunde nog inte sagt det bättre själv......

Men här kommer mina reflektioner:

För det första titeln Fem svarta höns. När boken kom ut 1950 hette den The Legacy (testamentet) och tv serie och film heter A town like Alice, vilket boken också heter numera. Båda de senare titlarna är bättre än Fem svarta höns som bara anspelar på en kort men iofs livsavgörande episod i första delen, de säger mer om boken kan jag tycka. Men, det är just första delen, med kvinnorna som går och går i krigets skugga, som är den fascinerande berättelsen. Så på så sätt är den svenska titeln rätt. Det är ju också verklighetsanknytning bakom just första delen. Kanske därför den är så mycket bättre.

Men sen kommer andra delen, Australien. Och den skulle kunna vara föremål för studier hur människor såg på Australien och framförallt dess urinvånare i början på 50talet. För man måste ha i minnet att boken skrevs då, för snart 60 år sen, annars blir man ju bara ursinnig pga den rasism som hela tiden finns med i berättelsen.Ok, jag skummade sista 100 sidorna men hade läst nog innan.

Och Jean, vilken kvinna! Helt orealistiskt underbar och dessutom en affärskvinna av rang som i stort sett skapar A town like Alice. Mest troligt för att själv stå ut med att leva med den man hon älskar men ändå.

Språket var helt ok första delen men sen. Å, du store! De orden utropades minst 30 gånger (sen slutade jag räkna) i den senare delen. Upprepningar är ett bevis på dåligt ordförråd enligt mig. Och det smärtar mig att Shute har det i den här boken.....(den heliga kon igen) men så är fallet.

Lustigt nog hade världenslitteratur fastnat för samma parti som jag.....

- Joe, sa hon en gång, vad ska jag göra om en inföding kommer in i glassbaren och vill ha något att dricka. En infödd ringare? Ska jag servera honom på samma ställe eller måste jag ha en särskild avdelning?

Han kliade sig i huvudet.  [...] jag tror inte man server dem på en glassbar med en vit flicka bakom disken.

Hon sa i bestämd ton: - Då ska jag har en bar till för dem med en svart flicka i. De är så många Joe - vi kan inte stänga dem ute. [...]

- Å, du store, sa han. Du kommer att sätta i gång tungorna i Willstown. Hon nickade. - Jag vet. s.248

Ok, man måste komma ihåg att det här är länge sen, just efter kriget och det går inte att jämföra med nutid, men jag håller med världenslitteratur, det närmar sig apartheid. Även n-ordet används vid flera tillfällen. (vilket börjat komma tillbaka i böcker och på bloggar och recensioner osv. har jag märkt, undrar varför men det är en annan diskussion.)

Men inget av det här la jag märke till när jag läste boken för 40 år sen. Då minns jag mest romantiken i den. För den är romantisk och det var verkligen också tv serien som jag minns ännu bättre.

Jag tror att Shute ändå var radikal på sitt sätt, jag menar Jean sa bestämt att infödingarna ska också ha sitt och bara det var säkert en markering. Men på samma villkor, nej det var för tidigt för det verkar det som. Så som jag skrev inledningsvis, den här boken kan vara en pusselbit om man forskar om just Australiens urinvånare, hur de skildras i litteraturen vid den här tiden.

Men tyvärr är helhetsbilden av den här boken dyster. Den känns gammalmodig och lite märklig kort sagt.

Någon omläsning av Shutes  På stranden är inte aktuell i nuläget, det räcker med att jag läste den ca 10 ggr som ung! Och jag nöjer mig med en helig ko åt gången. Möjligtvis om den kommer i nån utmaning, förslagsvis dystopi dito.  

Toer, Pramoedya Ananta: Människornas jord ****

Det gick inte att ge den här boken mindre än en fyra, även om jag stundtals upplevde den oerhört mastig. Författarens citat börjar boken:

Denna smala stig har redan

trampats många gånger,

men denna gång görs färden

för att bana väg.

                        P.A.T

Indonesiens historia, ett blankt blad på min karta. Men nu, tack vare Lyrans utmaning, börjar jag sakta närma mig ett land och ett nytt författarskap :Pramoedya Ananta Toer, författaren som i fjorton års tid satt som politisk fånge på ön Buru. Han hade länge planerat en svit romaner som skulle skildra Indonesiens väg från kolonialt förtryck under holländarna till självständighet på 1940-talet. (ur wikipedia)

Den här boken, Människornas jord, är den första delen av fyra i den sk Burukvartetten. Sen kommer Barn av alla folk och Fotspår. Den fjärde delen verkar inte vara översatt ännu. Det är omfattande böcker med vidunderligt vackra omslag.

Det berättas en historia på dessa sidor med en stor del dialog, det moderna möter traditionen, som när modern berättar för Minke/Gus om kännetecknen på den javanske riddaren: hus, kvinna, häst, fågel och keris. (en speciell dolk), och vad de symboliserar. Essensen av den visdom som fötts ur århundraden av erfarenhet, som måste föras vidare av de infödda själva. (sid 323 ff).

Och vad boken verkligen handlar om:

Ja, detta var ingenting annat än ett fall
där den vita rasen slukade de infödda [...]
Kanske var det detta som
kallades en kolonial fråga [...]

 - att sluka ett erövrat infött folk. (sid 345)

Jag fascinerades!

Som vanligt, ska du läsa boken, gör det först!

 Läst i Lyrans jordenrunt, Asien

Oe, Kenzaburo: Mardrömmen****

Det finns människor som hoppar från ett bedrägeri till nästa ända tills de dör

Så står det i slutet av den här märkliga boken. Och huvudpersonen Fågel i Oe:s roman lever i ett bedrägeri, vilket består i att han försöker förtränga sitt samvete.

Boken är delvis självbiografisk och Fågel skulle kunna vara ett slags alter ego för Oe själv, som också har ett hjärnskadat barn.

Boken har flera bottnar, den är dels en utvecklingsroman, Fågel mognar till sitt ansvar under bokens gång,

dels en roman som gör nerslag i ett manligt psyke, jag log igenkännande åt Fågel som köpte frukt till sin fru som hon inte ens tålde, och hans förklaring är ju säkert helt och hållet sann!  

och sen en provocerande roman, den är skriven 1964 och innehåller scener som måste ha fått läsarna att häpna. (Dock inte svenska akademien som ju har en viss förkärlek för det provocerande.......:-)

Det finns många ställen som jag markerat under läsningens gång för att kunna citera men nu känner jag att det är oväsentligt. För att förstå och ta till sig den här boken måste man läsa den. Jag gillade verkligen språket, Oe skriver bara så vansinnigt bra! Och jag avskydde Fågel och hans mansgrisaktiga sätt. Usch! Men nu gillar jag honom verkligen! Skickligt att kunna förmedla Fågels resa på ett så... uppriktigt sätt.

och sanningen som får Fågel att vakna kommer från en person som är tvungen leva avvikande och på glid. Det är bara så bra uttänkt! Symbolerna finns där i personer som bara tittar förbi.

Jag skulle kunna skriva mycket mer känner jag, om kvinnosynen t.ex men jag skriver bara ett ord till: Läs!

Sen: jag fortsätter min spaning på författare som nämner Sverige i sina böcker, i boken nämns inte Sverige men nordeuropa och lämmlar, vilket ju finns i Sverige......lite långsökt men ändå......

Najjar, Alexandre: Krigets skola***

Nu har jag läst några böcker från mellanöstern och därför var inte den här boken så uppseendeväckande för mig. Beirut var ju på allas läppar under många år och det var ofta tal om att där fanns en generation som växt upp med kriget och inte visste annat. Och visst, det handlade den här boken om. Den är kort och fragmentarisk, iofs välskriven men känns opersonlig och lämnar inget större avtryck tyvärr.  

Däremot nämns Sverige vilket jag ju brukar påpeka när det sker.

Abou Geroges är förkrossad.Han kastar sig snyftande i famnen på mig. Det luktar våt jord om håret på honom.

- Jag orkar inte längre, stammar han fram. Jag sticker från det här skitlandet...

- Vart ska du då?

- Till Sverige. Politiska flyktingar blir visst väl behandlade där.

- Men du kan inte begära politisk asyl. Du är ju inte förföljd!

Abou Geroges skakar på huvudet.

- Vi har varit förföljda i femton år nu.

sid 97.

Satrapi, Marjane: Persepolis ***

För första gången på många år läser jag ett seriealbum. När jag var barn slukade jag ju allt som gick att läsa, så även seriemagasin, Fantomen, Seriemagasinet, Kalle Anka, Mad (som min storebror tog hem till min mammas förtvivlan) osv. Och nu, Persepolis!

Jag läste alla fyra "magasinen" på en gång, samlade i en bok. Och jag måste erkänna att det var jobbigt! Det tog mycket längre tid än jag trodde men så läste jag vartenda ord också, och betraktade varje bild. Precis som jag alltid har läst serier.

Boken är självbiografisk och ger en bra inblick i hur det var i Iran vid den tiden vilket är mycket intressant. Så början och slutet är väl de mest givande delarna.

Men den stora läsupplevelsen var ändå att ta del av en serieroman, att det faktiskt är möjligt att skildra något så upplysande och allvarligt i tecknad form. Den innehåller ju också en del humor och ett porträtt av en stark flicka med en tillåtande uppväxt. Ja, det händer mycket på alla dessa bildrutor!

Jag är helt oförmögen att åstadkomma något tecknat, annars skulle jag för sanning ha provat berätta något i en serienovell!

Boken ingår i Lyransjordenruntutmaning. För mars 2010, mellanöstern.  

Läst 2010

Jag har läst boken i pocket. Vilket jag tror är att rekommendera. Sidhänvisningarna är alltså från pocketupplagan.

------------------------------------------------------------------ 

Zusak, Markus: Boktjuven ****

Först färgerna.
     Sedan människorna.
     Det är så jag brukar se saker.
     Eller det är åtminstone så jag försöker se dem.

Så börjar Boktjuven av Markus Zusak. Den har ju fått mycket uppmärksamhet men jag undrar om jag skulle ha läst den om den inte varit med i två av de utmaningar jag deltar i. Jag är i alla fall mycket glad att jag läste den för den liknar nog inte något annat jag läst. Och det är ju bara positivt då jag hela tiden letar nya sätt som författare uttrycker sig på.

På Svd finns en intervju och där står det bl.a såhär:

Australien och de flesta länder som gett ut Boktjuven har kallat den vuxenbok. I Sverige rekommenderas den för barn 12–15 år. Spelar det någon roll? För Markus Zusak är det en befrielse att i sitt hemland ha publicerats som vuxenboksförfattare. Helt enkelt för att vuxenböcker blir sedda på ett annat sätt. Men det är förlagen som bestämmer för vem boken ”är”, själv skriver han bara.

Jag förstår att Zusak är lättad över att bli betraktad som vuxenboksförfattare, men jag kände direkt att något inte stämde och insåg sen att det var just sättet att skriva som jag kände vände sig till ungdomar som fick mig att fundera. Nu ser jag inte det som något negativt utan efter det gick boken lättare att läsa. För jag hade problem i början, jag tänkte ska jag komma igenom det här? Men det gjorde jag.

Och det var avsnittet på sidan 147 som fick mig att göra det. När Liesel kommer in i borgmästarens(nåja) bibliotek och hur det beskrivs. Där tror jag att många många bokbloggare och andra känner igen sig! Det var en av de vackraste syner Liesel Meminger någonsin mött.

För den här boken spänner över flera genrer och den för mig mest framträdande genren är den om böckerna och orden, litteraturen helt enkelt. (Jag vet inte vad den genren kallas men den har dykt upp i så många böcker senaste åren att något namn måste den bara ha, och om inte, snart få.....)

T.ex händelsen när Liesel kastar Visslaren på borgmästarens fru och beskrivning av hur hon blir misshandlad, Av Liesels ord. sid 286

Och ordförklaringen: sid 411

Dudens ordbok: Ordförklaring nr 4

Wort - Ord:

Betydelsebärande språkligt element/löfte/
kort anmärkning, påstående eller replik.

Löfte? Ja ord är löften. Tungt!

Och Ordskakaren sid 475. Om Hitlers ord som banade vägen till makten.

Och Boktjuvens egna ord i sin bok. Och böckerna som hon bara måste stjäla för att ha. En riktig bokslukare känner igen sig, ge mig en bok vilken som helst för jag vill läsa! Det jag kan känna är hur kunde Liesel spara på böckerna så länge och läsa dem så långsamt? Sen hon väl lärt sig läsa borde det ju inte ha funnits någon botten......

Allt det här är bara en liten del av Boktjuven. Här finns ju nedtecknat en bit nutidshistoria som snart är dåtidshistoria och sådana här böcker låter oss inte glömma. Jag tycker Kuzak lyckas bra med balansen mellan judar/tyska folket, den är svår att uppnå annars. (Kanske han skulle skrivit en annan bok om han varit jude? visst men nu är han inte det) För vi vill ju ofta se allt i svart eller vitt men här vill Kuzak klargöra att allt blev dynggrått efter ett tag - för alla.  För att uppnå det har han ju använt döden som röst. Men långa stunder tänkte jag inte alls på att det var så. Och så plötsligt var det någon som han hämtade, och då tänkte man aha javisstja det var ju döden som talade. (Kanske fler renrasiga tyskar än judiska tyskar iofs som beskrevs i döden.....där vacklade det lite men det var nog bara där). Genialiskt drag egentligen - men - början levde inte upp till förväntningarna. De första orden, citerade här ovan, och de första sidorna stämmer inte med innehållet, tyckte jag i alla fall. och det var nog tur för jag tror inte att det skulle ha gjort boken bättre. Eller är det någon annan som sett till några färger? Jag kanske bara missade det i min jakt på Orden.

Ska den här boken läsas i skolan och av ungdomar tror jag ändå att det behövs en bredare bild av Andra Världskriget samtidigt. För att den inte ska bli ett försvarstal. Krig är lika fruktansvärt för alla i alla länder där det förs. Utrotning är något annat men inte ens döden tycktes känna skillnaden.

________________________________________________________________

Den här boken har jag läst i Bokcirkelförallautmaningen i febr och svarat på frågor där

1. Vad tycker du om den annorlunda berättarformen, med döden som berättare?

Jag tänkte väldigt lite på det faktiskt, det var som en berättarröst bara. Ibland var det ju lite speciellt då man fick veta när döden hämtade folk osv. Men, ja, det var inte alls negativt.

2. Är det någon karaktär som du fastnar speciellt för i boken. Det finns ju flera stycken som döden ingående ger oss bilder av.
Det var nog pappan som jag tyckte var en mycket förstående man. Han verkade förstå Liesl mycket mer än sina egna barn iofs. Och eftersom han inte verkade vara direkt nån bokfreak själv så gjorde han det ju storartat som offrade nattsömnen för hennes skull.

3. Förstår du Liesels behov av böcker? Och vad de gör med henne?
Absolut! Jag tror att alla som älskar böcker förstår precis vad hon går igenom. Den enda jag kan tycka är ju att hon skulle ha snott så många böcker hon kunnat bära när hon hade chansen. Plus att jag fattar inte hur hon kunde vänta med att läsa ut de böcker hon stal.

4. Boktjuven är i första hand skriven som en ungdomsbok, tycker du att det märks eller att den är en bok som alla åldrar kan läsa?
Det tyckte jag direkt, att det var nånting som inte stämde. Språket var liksom för enkelt och det där med döden som berättare var liksom lite väl naivt skildrat. Så det märkte jag direkt. Men den kan mycket väl läsas av vuxna. Jag fokuserade ju mycket på litteraturens roll och det var intressant tyckte jag.

5. Vad tyckte Du om boken och vilket betyg vill du ge den, mellan 1-5?
Jag gillade den och den fick en 4 av mig. Jag har ju insett att jag aldrig ger femmor så 4 är riktigt bra.

Läst 2010

Den här boken finns med i Lyrans utmaning. Eftersom jag läste den 2007 har jag istället valt att läsa Bröllopet av Ismail Kadare. Den skriver jag om på annan plats.

Kadaré Ismaïl :Aprils frusna blommor** Mitt intresse väcktes för Ismaïl Kadaré i och med Den döda arméns general. Så jag beställde ytterligare en bok av honom men blev besviken. Denna utspelar sig i nutid och var på så sätt intressant, men den var så pass egendomlig att jag inte riktigt hängde med....antingen var den sann så att det fanns nåt slag arkiv i nån grotta eller så var det en metafor för nånting som jag inte riktigt hajade....ändå tror jag att det här var mer en bok i nobelpriskommiténs anda, de ska ju ha det som ingen annan förstår........men jag ger inte upp, nu beställer jag ännu en bok av Ismaïl Kadaré få se vad den får för stjärnor!

Läst 2007

Läser den här i Lyrans utmaning istället för Aprils frusna blommor som jag skrivit om på annan plats, se under Kadare, Ismail

Kadaré, Ismail: Bröllopet ****

Det är några år sen jag läste Kadaré och direkt jag började läsa Bröllopet kände jag att jag saknat det.

Bröllopet är otroligt intressant eftersom den tar upp tiden vid revolutionen och hur den gamla tiden möter den nya. Det jag läst tidigare om blodshämnden tas även upp här. Om jag skulle läsa den här boken med mina långsamma analysglasögon skulle jag hitta massor. Nu nöjer jag mig med att läsa om hur den nya tiden möter den gamla.

Inledning: en räls är saboterad. Ett bröllop pågår i närheten. Det antas att det är fulla bröllopsgäster som gett sig på rälsen. "Men verkligheten visar sig vara ganska annorlunda. Och med den finns en historia förbunden." Så börjar Bröllopet.

Och sen berättas verkligen denna historia, sedd genom olika människors ögo:. S.K.- författaren, Soda Kaustiska - arbetaren, bruden, brudgummen, brudgummens far, journalisten, bröllopsgäster i mängd. Och brudens far som är den enda från brudens släkt som dykt upp. Över alltihop vilar Kanun, (eller som det översatts här, Kanon) den sedvanerätt som reglerade de rättsliga förhållandena mellan människor i Albanien och som anses härröra från förromersk tid. Den lurar i vassen precis som äktenskapsmäklaren och den försmådda fästmannen som bruden trolovats med när hon var 10 år. Men i samband med revolutionen upplöstes sådana förbindelser och bruden gifter sig nu med en man som hon blivit kär i. Så en stor del av handlingen handlar om hur folket nu agerar sen de blivit kvitt Kanun och religionens ok.

Författaren dansar med en flicka i långbyxor (vilket man i efterordet kan läsa var mycket uppseendeväckande på den tiden.) Hon frågar författaren:

Hennes far då, vad tror du han kommer att göra?

........Ingenting.

Jag är rädd att han planerar något. Se på hans ögon. Jag har aldrig sett ett par ögon se så vilda ut.

Dom är inte så vilda precis. Dom har snarare förlorat sig i förundran.

 Det där är en fanatikers ögon, sa hon.

Nej, nej. En del stadsmänniskor kan ha världens mildaste utseende och verkar uppföra sig högst kultiverat. Men bland dom kan man träffa på helvilda fanatiker. En gång såg jag en sån kultiverad fanatiker i ett uppriktigt ögonblick. Det var så motbjudande att det trotsar all beskrivning. s31

Revolutionen är hela tiden det väsentliga, och att den var en kamp för kvinnans frigörelse i mycket hög grad visar sig i att det bland annat uppförs ett teaterstycke. "Bryt mindreårigas trolovningar".

Och arbetarna är i majoritet eftersom alla som arbetar med järnvägen kommer. De kallas flyttfåglar och är en motsvarighet till våra rallare. Kadare låter författaren  ha en framträdande roll, det är hans närvaro och hans naivitet som låter mycket komma till tals, och som håller fram litteraturen.  Bland annat säger en arbetare:

En dag råkade vi gå på ett möte om litteratur, och där fick vi bland annat höra att såna som vi inte var typiska för litteraturen. Om en författare fick för sig att skriva om oss skulle inte hans verk anses typiskt. Nåja, brukade vi säga, författaren skulle i alla fall inte göra livet surt för oss. Ingen kan säga annat än att författare är klyftigt folk, dom dillar inte om småsaker. s96.

(Det sägs ju att Sverige är det enda land som har en renodlad arbetarlitteratur.)

Jag nöjer mig med de citaten men boken innehåller mycket mer. Kadare skriver också på ett, enligt mig, suveränt sätt. Vilket jag sett även i hans andra böcker. Det exemplar jag nu läste innehöll både ordförklaringar och ett efterord.

Där står det:

.......han (Kadare) skriver sina romaner utifrån en lyrisk grundton. Han anknyter, troligen mycket medvetet, till det stora arvet av folkdikter och folksånger.

och

Socialistisk realism är inte en fråga om det ena eller den andra formen utom (sic!) om författarens förhållningssätt till verkligheten.

Det här boken äger det jag kallar kvalité, som för mig innebär en unik ton, en riktig historia, nya kunskaper och tänkvärda meningar. I den här boken fanns allt det samlat.

Läst 2010