Inlägg publicerade under kategorin Jordenrunt - sydamerika/västindien-09

Av violen - 14 september 2009 10:15

Condé, Maryse: Färden genom Mangroven****

En mycket bra bok! Annorlunda i upplägget så till vida att det finns en huvudperson, främlingen Francis Sancher och på hans begravning får alla andra bipersoner komma till tals. Med hjälp av deras berättelser framträder den mångfacetterade bilden av Sancher. Ett väldigt bra grepp som påminner om Mordbyn.

Den är på intet sätt en deckare men spännande ändå och jag kommer på mig att vänta på att det ändå ska uppdagas att Sancher mördades. Vet vi säkert att han inte blev mördad? Egentligen.För många hatade honom och många älskade honom också. Eller så är jag hjärntvättad av alla deckare jag läst.

Färden genom Mangroven spänner över många områden, rasism, främlingskap, rädsla för det okända, mystik med förutbestämda öden, kvinnorförakt och kolonialism, författarskap och sökandet efter rötter. Vänskap och hat. Längtan bort och längtan hem.

Samtidigt är det ju en slags utvecklingsroman eftersom flera personer kommer till insikt under resans lopp. De tar tag i sina liv helt enkelt.

Intressant är också Sancher som har rykte om sig att vara en våldtäktsman (och även homosexuell), fast kvinnorna i byn kommer till honom av egen fri vilja. Men han är ändå en våldtäktsman, inom krigets ramar, och han känner ingen ånger över det. Något helgon är han alltså inte. En människa med både onda och goda sidor, som med sin blotta existens och ärlighet berört så många i byn han bosatt sig i.

Om jag hade läst den här boken för att analysera den skulle jag direkt ha börjat med att anteckna allas namn och inbördes relationer. Nu hade jag vissa svårigheter att placera personerna eftersom de dök upp. Men det finns oändligt mycket att säga om den här boken och oändligt mycket att gräva i. Helt enkelt en bok i min smak.

På framsidan av min pocketupplaga står att det här är en framtida nobelpriskandidat. Jag kan bara hålla med!

Av violen - 13 september 2009 21:18

Garcia Márquez, Gabriel: Översten får inga brev

Jag blev inte klok på den här boken, som jag vid googlande fann visserligen vara läst men ingen hade någon mer uttömande kommentar om den. Dessutom är det tydligen den bok författaren skattar högst vid sidan av Hundra år av ensamhet. På Randers bibliotek hittar jag nämligen den här beskrivningen:

Beskrivelse:
”Hon uttalade orden, ett för ett, med beräknad tydlighet.
– Gör dig av med tuppen och det genast. Översten hade förutsatt detta ögonblick. Han väntade på det alltsedan den kvällen då de sköt hans son och han bestämde sig för att behålla tuppen. Han hade haft tid att tänka.”

I denna korta roman kämpar översten som en sentida Don Quijote för att bevara sin värdighet och frihet i en värld av egoism och korruption. García Márquez beskriver förnedringen, skammen och fattigdomskänslan så att det kryper under skinnet.
Utåt sett händer inte mycket i den lilla byn, men under den sömniga ytan sjuder dramatiken.
Och varje fredag samma dystra besked; ingen skriver till översten.

Många av García Márquez böcker räknas till våra moderna klassiker, men bland dem som författaren själv sätter högst vid sidan av Hundra år av ensamhet finns kortromanen eller den långa novellen Översten får inga brev, 1961. ( Randers bibliotek)

Jag gillar inte direkt magisk realism som Garcia Márquez ju är känd för. Eftersom jag faktiskt inte läst något mer av honom vet jag inte hur den brukar visa sig i hans böcker. Och jag kan inte hitta nånting sånt i den här boken heller direkt . Däremot tror jag att det finns mycket symbolik som jag tyvärr inte förstår.
Boken handlar om mannen och hustrun och tuppen och breven som inte kommer. Men den starkaste scenen anser jag är när översten är med om razzian med ett hemligt brev i fickan.

Översten hörde bakom ryggen det torra klirrandet, kallt och skarpt, av ett gevär som laddades och insåg att han obönhörligt hade hamnat i en polisrazzia med det hemliga brevet i fickan. Han gjorde helt om utan att lyfta händerna. Och då såg han, för första gången i livet den man som hade skjutit hans son. Han stod exakt mitt framför översten med gevärspipan riktad mot hans buk. En liten man, indianliknande, med garvad hud som utandades en barnslig lukt. Översten bet ihop tänderna och förde varsamt, med fingertopparna, undan gevärspipan.
- Jag vill komma förbi, sa han.
Han mötte ett par små och runda fladdermusögon. I en blink kände han sig slukad av dessa ögon, tuggad, smält och omedelbart uppstött.
- Var så god, översten
. (sid 76f)

Han klarar sig alltså undan sin sons mördare, som beskrivs på ett inte så hedervärt sätt. Den här scenen tyckte jag var essensen i boken, vad symboliserar tuppen, var symboliserar överstens tarmar, vad symboliserar breven, vad symboliserar hustruns sjukdom? Det vet jag inte, men den här boken är en enda lång, lågmäld sorg efter en son som aldrig kommer tillbaka mer.
Sista meningen förstår jag inte riktigt heller, den används tydligen för att beteckna Garcia Márquez som skitstor, men annars vet jag inte.........

Av violen - 13 september 2009 20:54

 Bolaño; Roberto: Om natten i Chile

Första boken om sydamerika i Jorden runt på åtta böcker utmaningen. Och den var riktigt bra måste jag säga. Jag blev sugen på att läsa mer av författaren faktiskt. Han skriver ömsom långa långa meningar och då menar jag sidlånga, varvat med kortare. Men texten flyter på riktigt bra ändå (bra översättning kanske). Boken kan nog betecknas som svår men jag måste erkänna att den faktiskt var riktigt spännande. Och intressant för en litteraturintresserad som jag.

Jag gjorde misstaget att läsa baksidestexten annars hade upplösningen varit riktigt rafflande. Eller tragisk kanske hellre. Jag sträckläste den faktiskt.

Jag hittade flera utmärkta beskrivningar på webben: bla a i Aftonbladet Här tar jag ut några meningar som stämmer med mina upplevelser av boken och som jag tycker är viktiga..... .

Men det är inte handlingen utan språket självt som är romanens viktigaste element. Översättaren, Lena E Heyman, som också översatt Bolaños De vilda detektiverna (Tranan 2007) har lyckats väl med sin svåra uppgift. Romanens dunkla, liksom topografiska prosa som rastlöst rör sig i minnets landskap, från plötsliga öppningar av rymd och himmel till närsynta hågkomster av anleten, tonfall och gester, hyser också i Lena E Heymans språkdräkt ett slags öppning mot döden. Som föll det över romanens språk en rå och kornig skugga från det väntande dödsmörkret

Om natten i Chile är knappast en uppbygglig roman.......... Och likväl är det en bok som hävdar uppriktigheten

Språket gav boken sista stjärnan, det träffade faktiskt omedelbart.

Tyvärr är författaren död, annars skulle väl det här vara nånting för Peter & co!?


Här står det mer macondo

Presentation


Violens boksida -
reflektioner....

Citatet

 Citatet

 

Jag tror att vi enbart bör läsa böcker som biter och sticker oss. Om den bok vi läser inte ruskar oss vakna som ett slag mot huvudet, varför då göra sig besväret att läsa den över huvud taget?

 

Franz Kafka

 

Lite väl drastiskt men det ligger nåt i det. 

Kontakta mig

email:

h55n/at/yahoo.se

Följ

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kultursidor

Länkar

Kategorier

Länksamling/Förlag

LITTERÄRA PRISER

Läser - ska läsa - med mera

Redan läst sju böcker i Min egen litteraturprisutmaning!

Senaste kommentarerna

Arkiv

RSS

Tidigare år

Min gästbok

statistik

Författare

Följ bloggen

Följ  violensboksida, reflektioner.... med Blogkeen
Följ  violensboksida, reflektioner.... med Bloglovin'

Kvinnolänkar/föreningar/osv

Medicinskt


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se