Inlägg publicerade under kategorin Jordenrunt - nordamerika-09

Av violen - 18 oktober 2009 19:15

Atwood, Margret: Oryx och Crake ***


Jag hade såklart hört talas om den här boken innan den dök upp i Jorden runt på åtta böcker utmaningen. Men jag måste erkänna att jag inte hade en aning om att det var en så uttalad dystopi. Jag är inte så förtjust i sådana böcker, inte filmer heller för den delen. Jag minns dem alldeles för länge efteråt. Säkert blir det så även med denna bok.

Obs! Här avslöjar jag mycket om boken så ska du läsa den, läs inte vidare!

Först fattade jag inte alls vad boken handlade om, Snöman där i trädet och barnen som besökte honom. Konstigt!
Sen förstod jag heller inte de ständigt hormonstinna anspelningarna, skrivet med en manlig underton. Varför fanns de med? OrganFarmen intresserade mig och jag tänkte att här kommer några intressanta aspekter på framodling av organ och så vidare. Men det visade sig vara falskt.
Ett långt tag tänkte jag att är det en partsinlaga om barnprostitution från tredje världen? (Trafficking benämns det i recensionerna har jag sett sen).) Oryx fick väldigt mycket plats där ett tag och jag måste erkänna att nånstans måste hon ha varit där bara för att bilda den triangel som skulle göra allt intressantare och föra in lite romantik i det hela. Eller?

Och plötsligt dyker det upp igen, samma som hos White i tant Theodora, flirten med Sverige:

.....Han hade en enda bok, jag vet inte var han fick tag i den men det var en barnbok. Den handlade om en flicka med långa flätor, och strumpor - det var ett svårt ord, strumpor - som skuttade omkring och gjorde precis som hon ville. (sid 151).

Den enda bok som hallicken hade var alltså Pippi Långstrump om en flicka som gjorde precis som hon ville som lästes för en flicka som gjorde vad hallicken ville. Det kändes inte relevant i boken, avsnitten om Oryx. Men kanske att de ändå hade en roll att spela eftersom Atwood ju är feminist och hon kanske ville peka på att kvinnans lott är den eviga skökan, in i det sista.

Sverige eller svenskarna nämns även på ett annat ställe i boken, de kroppsorienterade reservaten. De får konkurrens bl.a av Svenskarna. (sid 294). Jag blir fundersam.........

Boken ger ett tekniskt trovärdigt intryck, kanske för att så mycket är så sant från den tid vi lever nu. Det rings i mobilen, det surfas på internet, böcker läggs över på cd-rom vilket ju känns lite förlegat redan iofs. Det känns som att Atwood gått in i den verklighet som fanns när hon skrev boken (den kom 2003) och därmed beskriver nånting för henne så pass främmande att det känns nästan dystopiskt det också i jämförelse med hur det var innan internet t.ex

Jag vet inte vad själva essensen i boken är. Crakes önskan att med det yttersta av sin briljanta hjärna skapa den fulländade människan kommer inte att lyckas. Redan syns en rynka i det perfekta ansiktet. Men kommer de två människoslagen att kunna samsas och bygga upp en ny värld? Visst vill vi hoppas det. Även om det Snöman fruktar mest på bokens första sidor drabbar honom med full kraft på de sista, blodförgiftningen.

Jag fascinerades av boken. Men jag tyckte inte riktigt om den. Är det översättningen som inte gör språket rättvisa? Eller skriver Atwood medvetet kallt, lättsamt för att det passar ämnet. Visst, Jimmys samlande av ord, hans möjlighet att få bläddra i riktiga böcker, det ger språket en viss makt i boken. Men nånstans blev jag inte imponerad av de tekniska resonemangen, av de nya människorna, av Snömans svårighet att återvända till de döda kropparna i huset fast han uppenbarligen gjort det ofta tidigare men nu var det liksom omöjligt. Detaljer, jag vet men det störde mig. Att pandemier skapas av läkemedelsbolag har ju spekulerats i tidigare så inget var liksom nytt i boken. Personerna berörde mig inte riktigt heller. Egentligen var det bara två saker som riktigt berörde mig, rädslan för blodförgiftning och det osannolika sammanträffandet av Oryx barnporrsfilmning när Jimmy plötsligt blir förälskad (?). Att han sen möter henne i vuxen ålder är ju också helt osannolikt egentligen. Som jag sagt tidigare, varför är Oryx med? Eller skrevs boken för att Oryx skulle få vara med?

Av violen - 16 september 2009 20:50

Roth, Philip: Envar ****

Jag har inte läst något av Roth tidigare men jag inser att sådana här memento mori ( en påminnelse om vår dödlighet) böcker kommer att dugga friskt i framtiden, som alltså redan är här. Den påminner nämligen starkt om Stundande natten av Carl-Henning Wijkmark, 2007 års augustpristagare. Jag fick också samma känsla nu av Roths bok som jag fick då av Wijkmarks bok. Mycket för att jag, till skillnad mot många andra, kunde känna igen mig i hur det var att ligga på sjukhus helt ensam som barn. Därför lämnade den här boken mig med en bitter eftersmak, trots att den var välskriven och bitvis intressant. Mycket för att den har ett moraliskt (eller vad man ska kalla det, icke förmildrande kanske) stråk som jag sällan läser i nutida böcker. Men i dessa memento mori böcker kommer det väl att återkomma skulle jag tro. Istället för att hylla männens syn på familj och barn för sin egen njutnings skull har den lust att varna för det, inte för att vinna evigt liv utan för att finna ro inför döden. Ett slags botgöring som hos Envar.


Romanens titel Envar är hämtad från det allegoriska dramat ”Spelet om Envar”, en klassiker från 1400-talet.
Så här står det om det dramat på citat medeltidsveckan

I spelet om Envar får vi följa med på en resa som Envar beger sig på efter han har fått veta att han snart kommer att dö. Han inser att han inte har levt ett gott liv, han har skjutit upp alla goda gärningar och medmänsklighet på framtiden och bara brytt sig om sig själv. Nu får han bråttom att ”ordna sina räkenskaper” innan han ska möta sin gud. Envar gör i själva verket en inre resa, där han möter sina egna egenskaper och det som han har satt för mycket värde på i livet.

När åldrandet kommer säger kroppen ofta ifrån och det är det Roth skildrar på ett ytligt plan. Men inom sig går han igenom sitt liv och redan i början av boken, vid begravningen kan man känna att han verkligen svikit sina äldsta söner, något han själv är vet med kroppen eftersom de tagit avstånd från honom, men inte inser med tanken, eller inte vill inse kanske. Hans försvarstal visar hur han känner inför dessa söner:

Randy och Lonny var den största källan till skuldkänslor i hans liv, men han orkade inte längre försöka förklara sitt handlande för dem.............Och vad fanns det att förstå? Det var obegripligt för honom - den upprördhet som de på fullt allvar envisades med att hämta ur sina fördömanden av honom. Han hade gjort det han gjort på det sätt som han hade gjort, precis som de gjorde det de gjorde på det sätt som de gjorde. Var deras ståndaktiga oförsonlighet så mycket mer förlåtlig? Eller mindre fördärvlig?

Sen kommer resten av försvarstalet, allt han inte gjort, inte slagit dem, inte gett dem pengar, han hade inte ens varit sträng mot dem, han hade gjort allt för att komma dem till mötes, Vad kunde han ha gjort annorlunda? Det enda han hade gjort var ju att lämna dem och deras mamma.

Antingen förstod de det eller så gjorde de det inte - och sorgligt nog för honom (och för dem) så gjorde de det inte. Och inte heller kunde de förstå att han hade förlorat samma familj som de..........Ingen kunde säga att han inte hade tillräckligt många anledningar att känna sorg eller ånger för att hålla igång den fuga av frågor med vilka han försökte försvara sitt livs historia.

Kanske skulle han ha kunnat nå dem om han hade berättat att hans tredje äktenskap var ett mycket stort misstag (där han vid femtio års ålder blev lockad och förblindad av den unga kvinnan), det äktenskap som verkligen fick dem att se honom som en bedragare. Och att hans andra äktenskap inte heller var särskilt lyckligt = utan sex i sex år!
Men han tycker att allt det goda han gjort ska uppväga det, hans år med Phoebe, hans faderskap till dottern, god bror till Howie och god son till sina föräldrar allt sedan födelsen, hans tjugo år som reklamman. Allt han gjort så bra borde väl uppväga att han svikit dem, och:
Han ansåg inte att hans liv som far åt Lonny och Randy krävde en sådan förklaring!...........Era elaka satar! Era sura jävlar! Era små anklagande skitstövlar! Skulle allt ha varit annorlunda, frågade han sig, om jag hade varit annorlunda och gjort saker och ting annorlunda? Skulle allt ha varit mindre ensamt än det är nu? Det är klart att det skulle! Men det här är vad jag gjorde! Jag är sjuttioett år. Det här är den man jag har skapat. Det här är vad jag gjort för att ta mig hit, och det finns inget mer att säga!
sid 101ff.

ett avsnitt fullt av utropstecken och avslöjande kursiveringar.

Den här boken handlar inte om försoning, den är ett försvarstal. Och trots allt tal om kroppen och dess förfall osv så är det egentligen själens förfall den handlar om. En man som svikit sina söner och sin hustru grovt, som tänkt på sig själv och den egna kroppens begär, som in i det sista försöker stilla detta begär med ungdom, ingen av änkorna på hemmet tilltalar honom utan det är den unga joggande kvinnan han vill ha, och tror att han ska kunna få! Han tror att han kan välja som han gjort förut, han offrar sina söner för sitt eget liv och det som grämer honom mest är att han måste vara ensam, Det här är vad jag gjorde, era elaka satar, ni är inte bättre ni med er oförsonlighet, det finns inget mer att säga. En tragisk sammanfattning, för det som blir kvar när allt det positiva är uppräknat är ändå de närmaste, och dem har han inte kunnat eller velat ta hand om. Han varken vill eller kan ordna sina räkenskaper. Han borde ha gett medan hans hand fortfarande var varm. Botgöring kan inte göras på ens egna villkor, den måste komma ur en icke förhandlingsbar känsla av att få göra just bot mot den man sårat, till vilket pris som helst. Villkorslöst.


Som vanligt blev den här boken så mycket bättre när jag skrev om den. Undertexten berörde mig djupt och jag tror att många män kan känna så här. Även kvinnor iofs. Därför kommer det fler såna här böcker, som jag skrev tidigare. Av äldre män. Kvinnorna kommer om några decennier.

De sidor jag skrivit mest om, 101ff i pocketupplagan, tror jag är bokens innersta och de sidor som gett Roth mest vånda men även de sidor som avslöjar en stor självkännedom hos författaren, även om sanning och fiktion aldrig ska blandas ihop. En stor kännedom om dessa tankar hos författaren kan jag ju skriva istället så känns det bättre.

Presentation


Violens boksida -
reflektioner....

Citatet

 Citatet

 

Jag tror att vi enbart bör läsa böcker som biter och sticker oss. Om den bok vi läser inte ruskar oss vakna som ett slag mot huvudet, varför då göra sig besväret att läsa den över huvud taget?

 

Franz Kafka

 

Lite väl drastiskt men det ligger nåt i det. 

Kontakta mig

email:

h55n/at/yahoo.se

Följ

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kultursidor

Länkar

Kategorier

Länksamling/Förlag

LITTERÄRA PRISER

Läser - ska läsa - med mera

Redan läst sju böcker i Min egen litteraturprisutmaning!

Senaste kommentarerna

Arkiv

RSS

Tidigare år

Min gästbok

statistik

Författare

Följ bloggen

Följ  violensboksida, reflektioner.... med Blogkeen
Följ  violensboksida, reflektioner.... med Bloglovin'

Kvinnolänkar/föreningar/osv

Medicinskt


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se