Inlägg publicerade under kategorin Jordenrunt - afrika-09

Av violen - 11 maj 2010 17:30

Aidoo, Ama Ata: Förändringar****


En mycket mycket bra bok var det här! Med ett mycket mycket bra efterord! Så intressant att läsa.

Tack Lyran och Bibliophia!


OBS! tänker du läsa den vänta med fortsättningen! En hel del avslöjas nämligen.

Och eftersom boken hade ett driv och faktiskt var riktigt spännande så vill jag att du ska få njuta av den själv först!


Förändringar är en berättelse om kärlek, kvinnors villkor och gamla levnadssätt som bryts mot nya. Baksidestext.


Jag är övertygad om att vår kontinents kraft att göra revolution står och faller med kvinnofrågan säger Aidoo s 312.


[...] berömda uttalande som doktor Kwegyir Aggrey en gång gjorde: "Om man utbildar en man utbildar man en individ. Om man utbildar en kvinna utbildar man en nation." Aidoo s 344

 

Fina ord som upphöjer kvinnan, men Aidoo pekar med sin roman på hur de patriarkala mönstren fortfarande styr Afrika. Även om hon säger om Förändringar att:

Den inte är avsedd att utgöra något inlägg i någon nu pågående debatt. Förordet.

så måste jag säga att den skulle platsa som diskussion om och huruvida jämlikhet kan vara rätt till arbete men inte till frihet för sig själv och sin kropp?

För den här boken landar väldigt mycket i hur pass mycket det nya kan stå emot det gamla. Häpnadsväckande lite verkar det i den här boken. Men allt är ju relativt iofs.

Tre kvinnor som fått sin rätt att arbeta och bidra till sig själv och samhället möts i den här boken.

Den självständiga hustrun som är en blandning av muminmamman och sufragetten, men som trots det måste böja sig för sin man i vissa frågor. För vem vet vad han gör på kvällarna egentligen eftersom han alltid behöver bilen?

Den lurade hustrun, lurad på sin utbildning och sitt intellektuella liv. Men som arbetar, som en kompensation, och gör det bra. Som säger ja, ja, ja, ja när mannen i sin rätt tar sig en till hustru. Samtidigt öppnar hon ögonen på de äldre kvinnorna

De äldre kvinnorna kände sig illa till mods. så till den grad att det uppstod ett samförstånd som aldrig tidigare funnits mellan dem. Det var ett manssamhälle. Man överlevde bara om man förstod sig på hur en kvinna skulle vara. Men det som chockade de äldre kvinnorna var hur lite som uppenbarligen hade ändrats för döttrarna - trots all utbildning!  s 201

Och sist, den äktenskapligt våldtagna (ett ord som inte ens finns i språket, men som hon ändå inser har hänt) hustrun som skiljer sig och möter Kärleken! Och blir den andra hustrun med allt vad det innebär.

Men som till slut inser att systerskapet är det enda som betyder nånting i denna värld av härskande män.


Jag skulle kunna skriva så mycket mer om den här boken. För den är så komplex och skulle kunna analyseras utifrån många aspekter.

Romanens tema är stagnation och förändring. Och jag känner igen så mycket i boken! Visst, på 60-talet var förändring lika självklart som stagnationen sen kommit att bli.

Diskrimineringen av kvinnor, påpekar hon, (Aidoo, min anm) börjar med den åtskillnad som görs redan vid födelsen mellan "en flicka [och] en människa", där den senare kategorin avser barnet av manskön. sid 308


Och det är alltid där man hamnar till slut när man uppriktigt undersöker kulturella mönster mellan man och kvinna. Inte förrän alla är människor kan fördomar och inskränkningar försvinna.



Läst 2010


Lyrans afrikautmaning

Bibliophias afrikautmaning



Transplantation:


För Sissie är den småborgerliga själen pseudointellektuell, ett symtom på en slocknad fantasi. Den skapar till exempel den sortens förstockade naivitet som avslöjas när Kunle tolkar en hjärttransplantation mellen en vit och en svart människa som en markering av att det inte längre finns nån rasism. sid 318





Av violen - 5 november 2009 14:37

Achebe, Chinua: Allt går sönder

En välkänd bok i Jorden runt på åtta böcker utmaningen.

Eller som Per Wästberg säger på omslaget: Ingen roman har betytt mer för den afrikanska litteraturen

Jag förstår faktiskt varför när jag läser boken. Det är en ömsint skildring av igbofolket som finns i Nigeria, ett folk som Achebe själv tillhör. Förord av Per Wästberg och efterord i form av en essä Don C. Ohidake som är professor i USA men som också är igbo, ger också mer förståelse för bokens innehåll.

Läser man bara Achebes bok från 1958 känner åtminstone jag att det är en tid som väl knappast någon kan vilja ska komma igen? Och som Westberg påpekar i förordet:

Achebe återskapar ingen förlorad idyll. Han ser vad som förlorats och vunnits utan att döma eller sentimentalisera.
Vidare
Achebe vill visa att de afrikanska folken inte hörde om kultur första gången från europeerna, att deras samhällen inte var själlösa utan hade en filosofi och en livssyn, en poesi och framför allt värdighet. Han medger samtidigt att fast kolonialismen aldrig gav de afrikanska folken en sång, gav den dem en tunga att sjunga med. (sid22-21).

Jag kan ändå inte känna att detta samhälle är något riktigt drömsamälle, vilket jag förstår inte heller är Achebes avsikt. Seden att sätta ut tvillingar och trillingar i skogen, bortbytingar, barn som återföds för att dö igen, att stycka barn som dött och månggiftet är bara de levnadsmönster som inte är speciellt trevliga att höra om. Och de drabbar ju mest kvinnorna och barnen. Och mycket av det som kallas sedvänjor känns som ren och skär vidskepelse. Som vanligt är det nog männen som har det bäst bland igbofolket och kvinnorna som får dra det tunga lasset. Huvudpersonen Okonkwo har heller inte stort förbarmande varken med hustrur, veka barn eller sin far som var väldigt lat. Hårt arbete premieras. Och männen kan öka i rang och inflytande allt eftersom. På gott och ont.
Men frånsett det så skildrar boken igbofolkets traditioner och liv. Och Achebe gör det bra. Personerna lever faktiskt på ett sätt som är lite ovanligt i den här typen av böcker. Som Westberg påpekar i förordet:

Wole Soyinka påpekar att Allt går sönder var den första roman på engelska som talade inifrån en afrikansk karaktär snarare än porträtterade afrikanen som exotisk. (sid 13)

Efterordets essä av Ohidake är också intressant. Där försöker Ohidake förklara en hel del av det som vi skulle kalla vidskepelse och som förtar lite av igbofolkets storhet när man läser boken. Boken tilltade mig, som jag skrivit tidigare, just pga sin ärlighet. Inget samhälle är helt underbart, särskilt inte i backspegeln. Det verkar ju inte speciellt logiskt att be om många barn och sen döda tvillingar t.ex Hade kvinnorna haft mer att säga till om hade säkert många fler barn fått leva.

Trots allt är det många ur igbofolket som innehar proffesurer runt om i världen. Men Ohidakes slutsats blir ändå negativ,

Helt uppenbart har igbofolket gjort materiella framsteg. Det återstår att se i vilken utsträckning de kommer att fortsätta byta bort sin kultur mot materiella framsteg och fullständigt uppslukas av den västerländska civilisationen. (sid 308)

istället för att se att det också är något positivt med att hans folk verkar var ovanligt intresserade av utveckling, utbildning osv, (vilket han själv också verkar ha anammat), tycker han sig se att de byter bort sin kultur mot något sämre. Kanske ser igboifolket själva med glädje sina barn få utbildning, sjukhusvård och att deras tvillingar får leva? De tar tydligen det onda med det goda, som alla civilisationer verkar ha fått göra för att utvecklas.

Afrikas karta är grötig för mig, men nu vet jag var Nigeria ligger, kan placera katastrofen Biafra och kan framförallt känna intresse och respekt för landets historia. Inget dåligt resultat efter att ha läst en bok!

Achebe är ( i mina ögon) en modig författare, men det var Soyinka som fick nobelpriset. Eftersom jag inte läst något av honom vet jag inte vem av dessa två nigerianska författare som skulle haft priset, f.ö det första som gick till en afrikan. (1986).



Av violen - 2 november 2009 09:41

Salih, Tayeb: Utvandringens tid

Jag hade ingen aning om varken författaren eller om den här boken innan den dök upp i Jorden runt på åtta böcker utmaningen. Och jag kan genast säga att jag inte kommer att lyda Sigrid Kahle när hon i efterordet ger rådet att lära sig arabiska (!) för att kunna läsa alla avhandlingar som skrivits om honom på detta språk. Det blir knappast nån mer bok av Tayeb Salih för min del.

Så bra var nämligen inte den här boken. Ett försonande drag är naturligtvis att den skrevs 1966 men att den ändå berättar om en verklighet som fortfarande är aktuell. Fortfarande omskärs kvinnor (i den här boken även män), män har flera hustrur och våldtäkter är inget att snacka om. En kvinna har inte rätt att försvara sig.

Boken påminner om Färden genom mangroven. Mystisk man återvänder och dör. Men symboliken är lättare att förstå i den här boken. Särskilt om man läser efterordet.
Fast jag orkar liksom inte fundera på det. Att bilkaravaner påminner om kamelkaravaner, att Nilen spelar nån slags roll, att hämnden för kolonialismen tas ut på ett antal oskyldiga kvinnor som inte kan motstå en mans enorma behag (har vi hört det förut?) ett behag som dessutom nämns vid sitt vanligaste namn, vilket säkert var en sensation i Sudan 1966, Att mrs Robinson, hon som väcker mandomen till liv (ovanligt tidigt också såklart), heter just mrs Robinson, allt känns bara ointressant. Precis såhär upplevde jag tidigare att nobelpristagare var när jag försökte läsa dem, jag kände mig dum efteråt.

Men jag gillade slutets meningar;

Under hela mitt liv har jag undvikit att välja eller fatta beslut. Nu fattar jag ett beslut. Jag väljer livet, Jag skall leva, därför att det finns några människor som jag vill stanna hos så länge som möjligt och därför att jag har plikter att utföra. Det intresserar mig inte om livet har någon mening eller inte. Om jag inte kan förlåta ska jag försöka glömma. Jag ska leva på styrka och list.......(sid 170)

Boken var värd att läsa enbart för dessa livsbejakande tankar.......

Presentation


Violens boksida -
reflektioner....

Citatet

 Citatet

 

Jag tror att vi enbart bör läsa böcker som biter och sticker oss. Om den bok vi läser inte ruskar oss vakna som ett slag mot huvudet, varför då göra sig besväret att läsa den över huvud taget?

 

Franz Kafka

 

Lite väl drastiskt men det ligger nåt i det. 

Kontakta mig

email:

h55n/at/yahoo.se

Följ

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kultursidor

Länkar

Kategorier

Länksamling/Förlag

LITTERÄRA PRISER

Läser - ska läsa - med mera

Redan läst sju böcker i Min egen litteraturprisutmaning!

Senaste kommentarerna

Arkiv

RSS

Tidigare år

Min gästbok

statistik

Författare

Följ bloggen

Följ  violensboksida, reflektioner.... med Blogkeen
Följ  violensboksida, reflektioner.... med Bloglovin'

Kvinnolänkar/föreningar/osv

Medicinskt


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se