Bauer, Belinda: De vackra döda

Bauers senaste bok var riktigt bra. Mest för att boken känns så nutida. Det är svårt att skriva om det för mig mest intressanta utan att avslöja för mycket. Men jag gillar ju deckare där man även lär känna mördaren, och det gör man till viss del här.

Sen ger Bauer en känga till pressen och dess metoder. Eller ger hon pekpinnar eller skildrar hon bara ingående tillstånd med tveksam moral?

I vart fall är boken mycket läsvärd, även om den hjärttransplantation som skildras har sina brister i trovärdighet.

 .................................................

Hjärttransplantation i  boken

 Han oroade sig hela tiden för sitt hjärta. Ibland fungerade det inte ens. Om han satt helt stilla i ett tyst rum kunde han höra att det inte slog. sid 81

Ärret rann nerför hans bröst som hett flott. sid 135

En nagel plockade på kanten av ärret, men det hade blivit till en naken vit ås som ringlade sig nedför bröstet som Anderna. sid 205

..................................................

Tack Modernista

Läst 2017

Bauers deckare på svenska.

Mörk jord

Skuggsida

Ni älskar dem inte

Betraktaren

Livets och dödens villkor 
Det slutna ögat 

  Diski, Jenny: Den sista resan ***

Jag har läst en del av Diski. Hon skriver om just ingenting gång på gång i sina böcker.

Den här boken överraskade verkligen. Det är den sista resan i den sista boken. Den ska rimligen handla om cancer, och gör det också till viss del, insprängt här och var.

Men mest handlar den om Doris Lessing vilket förvånade mig oerhört. Jag hade ingen aning om att Diski bott hos Lessing under uppväxten. Men här kommer ocensurerade (?) ärliga uttalanden om denna 2007 års nobelpristagare som får en att häpna. Vilken otrevlig person! Hu. Diski måtte ha känt en befrielse när Lessing dog så att hon kunde får berätta allt vidrigt som Lessing sa och gjorde mot alla och envar (särskilt mot Diski då) innan Diski själv drabbas av sjukdom och avlider, efter att ha plågats av alla biverkningar.

Eftersom hon äter kortison känner hon såhär: (och jag citerar det eftersom det ofta drabbar transplanterade, som äter kortison, och det är inte kul:

Jag känner mig inte direkt sjuk nu. Jag sitter fast i ett träsk av kortisoneffekter [...] Det kan hålla infektionerna i schack men har hemska biverkningar; inom tre veckor efter en "mycket måttlig dos av det svagaste kortison som tillverkas" har jag gått upp från femtion till sjuttio kilo. [...] Cushings syndrom. Ansiktet och kroppen har blivit rundare. [...] Det är som en bestraffning. Men för vad? sid 214

Jag är den gamla damen som faller och saknar kraft att ta sig upp. [...] Men förutsatt att jag inte ser mig i spegeln i hallen börjar jag inse (som i känna) att det inte spelar så stor roll. sid 215

Här skriver Diski ömsom om sin utmätta tid, och ömsom om sin tid med Lessing. Här finns det upprepningar och om man inte läst henne förut kan man frestas tro att hon faktiskt är påverkad av sin sjukdom. Men hon skriver som hon alltid gjort och tro mig, boken blir bättre och bättre allteftersom. Och slutar bara. 

Jag inser att jag kommer att sakna Diskis författarskap. Jag har två böcker olästa men sen är det slut. 

 Ahrens, Anita: Häst Häst Tiger Tiger **

Jag ville läsa den här boken av en enda anledning, att den handlade om organdonationer. Och det visade sig att det var det enda intressanta med den. Historien i övrigt var väldigt spretig men kom ju till slut fram till det egentliga budskapet, hur oetiska transplantationer går till.

Boken var tyvärr inte riktigt trovärdig vad det gällde just transplantationerna och det tog verkligen ner helhetsintrycket. För själva frågan är intressant och säkert inte alls överdriven eller osann, tyvärr.

1.) Hur känner du för Vita som person?

Ingenting faktiskt, jag tycker att hon var väldigt anonym. Och den stora frågan: Skulle du vilja ge av dig själv? svarade hon nånsin på den?

2) Har du någonsin själv funderat på det här med om organdonationer, och om det kan gå till så här?

Absolut! Det var länge sen jag läste att dödsdöma fångar  (i Kina bl.a.) tvingades ge blod innan de avrättades. Det här är ju ett riktigt skräckscenario. Bristerna i tillvägagångssättet ger iofs brister i trovärdigheten, men jag tror säkert att liknande saker sker. Att folk säljer njurar är ju allom bekant, men att även andra organ tas på detta sätt är ju bara möjligt om personen lever så det är ju mer komplicerat.

3) hur kommer det sig att du läste boken? Som jag sa, enbart för att den handlar om organstölder som jag vill kalla det nu efter att ha läst den.

4) vad tyckte du om Häst Häst Tiger Tiger och varför. (ge gärna ett betyg)

Jag tyckte inte alls om den

Istället la jag energi på att hitta ursäkter. Säkert var han utbränd av kampen för människorätt i skurkstater, vem skulle inte ha dignat under den bördan? Och ibland kände han av den njursjukdom som var orsaken till ärret på sidan. sid 56

- Vi har försökt nå familjen. Utan resultat, det finns saker att diskutera när det gäller - här måste han rådfråga ett anteckningsblock - fru eh ... Trulsons tillstånd.

- Hon klarar sig väl? Jag fick intrycket att hennes tillstånd är stabilt.

- Det är en fråga som vi vill ventilera med anhöriga. Om du känner dem, så kanske du vill framföra det?

- Visst, något annat?

Han har något mer på hjärtat. Medan han överlägger med sig själv hur han ska göra, växer pupillerna och utplånar irisarna.

- Hur var namet? [..]

- Ooom, säger han, om det under de närmaste dagarna visar sig att Ida Trulsons tillstånd inte förbättras märkbart, måste vi ta en ingående diskussion. Hon har inte fyllt i kortet.

- Kortet?

- Organdonation.

Jag far upp ur stolen och ställer mig framför sängen. K. Antonsson håller upp handflatorna som fredstecken.

- Lugn, jag har inte skalpellen med mig. Men frågan måste väckas på ett tidigt stadium.

- Varför det, hon är väl inte hjärndöd! Eller ens nära?

Han lutar sig fram, lägger händerna på knäna som om han vore en tålmodig magister och jag ett vanartigt barn som ska talas tillrätta.

- Du ser hur hon mår. Denna Ida Persson...

- Trulson.

- ... Trulson är icke längre den person du kände. Om hon överlever blir hon en gravt handikappad främling. Oundvikligen kommer det till en punkt då man måste fråga sig ifall det är meningsfullt att fortsätta kostsam behandling. Naturligtvis i relation till vad samhället, patienten och hennes familj får ut av det hela.

Docenten småler, rätar på ryggen och avfyrar sin verbala bössa.

- Betänk en sak, uppmanar han. Din vän har förmånen att skänka den dyrbaraste av gåvor. Livet självt! Den där obrukbara kroppen kan mätta behovet av organ till minst sju svårt sjuka eller skadade som väntar på ett stycke frisk hud, fräsch benmärg, spänstigt hjärta, nytt liv, nya chanser. Hjärtsjuka mödrar, barn med sviktande njurar, värdefulla befattningsfattare.

K Antonsson skapar sig en imaginär katedral, där han själv står i predikstolen. Drömmande stirrar han på respiratorn som puffar in syre i den obrukbara kropp som skamlöst ligger där utan tanke på att den kan försörja ett halvt dussin andra.

- Varför ska andra vara mer förtjänta av att leva än Ida Trulson?

[...]

- För att, säger han med betoning på varje stavelse, för att vissa är mer umbärliga än andra.

Vi synar varandra. Jag säger att jag hoppas att varken jag eller någon som jag tycker om ska hamna på hans sjukhus. [...]

- Vid närmare eftertanke behöver du inte framföra något budskap till de anhöriga. Det är sjukhusets ansvar.

[...]

- Om det visar sig att Ida till synes oförklarligt dör och inte kommer i jorden med alla organ på plats, så bör docenten se sig för om kvällarna, förklarar jag. sid 86f.

Kurkov, Andrej: Döden och pingvinen ***

Det här var nog den absurdaste bok jag läst på länge. Jag läsete den enbart för att den skulle innehålla en hjärttransplantation (jag har ju ett intresse av hur transplantationer skildras i böcker) men det var ju också absurt så det förslog. Säger inte mer och hoppas att del två kanske ger lite mer besked om och huvurvida det överhuvudtaget genomfördes nån sådan transplantation eller inte.

Nåväl, boken är naturligtvis en svart samhällskritisk ironi, som faktiskt var lustig på ytan men börjar man nysta djupare blir man ju bara nedstämd.

Viktor, huvudpersonen och Misjas, pingvinens husse, ger själv ord åt tankarna, jag citerar samma meningar som Ingrid gör:

" Det är någonting väldigt fel med det här livet, tänkte han där han gick och stirrade i marken. Eller så har själva livet förändrats så att det bara utanpå liknar det förra, enkla och begripliga livet. Inuti är det som om mekanismen har gått sönder, och man vet inte längre vad man ska förvänta sig av gamla, välkända ting som en limpa ukrainskt bröd eller en telefonautomat. Någonting främmande och osynligt gömmer sig under ytan på allt som är välbekant, inuti varje träd och varje människa. Allt bara ser ut som det gjorde när man var liten." sid 244

Jag har även del två, Pingvin försvunnen, hemma men vet inte om jag prioriterar att läsa den nu. Så bra var inte den här boken.

Jag kunde känna att just transplantationen gick lite över min gräns för vilka ämnen man får utnyttja för ett gott syfte,  etik och moral dras till sin yttersta gräns utan några förklaringar. Annat än att skildra ett samhälle där detta förekommer.

Men eftersom jag studerar fenomenet transplantationer i litteraturen var det trots det mycket intressant, är transplantationer nu så vanliga och accepterade att man t.o.m kan använda det i en samhällskritisk text som denna?

Läst 2010

__________________________________________________

Enda chansen för er pingvin är en hjärtoperation. Eller närmare bestämt en hjärttransplantation.

Men  hur ska det gå till? Viktor stirrade bestört på veterinären. Var ska ni få tag i ett pingvinhjärta?

Det är här det principiella kommer in i bilden, sa Ilja Semjonovitj och nickar. Jag har konsulterat kardiologiprofessorn på sjukhuset intill. Vi kom fram till att man skulle kunna ge honom ett hjärta från ett tre- eller fyraårigt barn...

[...]

Om allt går väl skulle en sådan operation kunna förlänga hans liv med några år. Om inte...

[...]

Och för att besvara alla frågor ni kan tänkas ha: själva operationen skulle bara kosta er femton tusen dollar. Det är egentligen inte särskilt mycket. Ett hjärta? Där kan ni försöka med egna kontakter, eller så kan vi leta själva, om ni betror oss med det. I nuläget har jag svårt att säga vad det kan kosta. Det händer faktiskt att vi får in organ helt gratis.

Egna kontakter? upprepade Viktor förbluffad. Vad menar ni?

Jag menar att det finns flera barnsjukhus här i Kiev, och alla har intensivvårdsavdelningar, sa  lugnt. Ni kan bekanta er med läkarna, men tala inte om att det är en pingvin som ska ha organet. Säg bara att ni måste få tag i ett hjärta från en tre- eller fyraåring för transplantation. Utlova en ordentlig belöning. De kommer att hålle er underrättad. sid 243f.

Varför måste det vara ett hjärta från ett barn? tänkte han. Varför inte en hund? Eller ett får? [...] Fast det är ju faktiskt så, fortsatte han sina tankar. En pingvin har mycket mer gemensamt med en människa än med en hund eller ett får. Både människan och pingvinen är tvåbenta djur som står upprätt... Och pinvinen har väl aldrig, till skillnad från människan, haft några fyrbenta förfäder.

Viktor drog sig till minnes Pidpalyjs manuskript  - det enda han någonsin hade läst om pingviner. Han mindes att pingvinfäderna uppfostrade och tog hand om sina barn och dessutom var trogna makar år ut och år in. Han mindes att pingvinerna kan orientera sig med solens hjälp och att de har en medfödd känsla för kollektivism. sid 244f

Även Viktor Zolotarjovs privatliv liknade snarast en litterär konstruktion. Den enda varelse för vilken han hyste uppriktig tillgivenhet var en pingvin. Viktor Zolotarjov värderade sin pingvin så högt, att när djuret blev allvarligt sjukt såg till att det fick ett nytt hjärta, från ett barn. Inför transplantationen köpte han helt sonika ett hjärta av föräldrarna till en pojke med livshotande skador efter en bilolycka - helt utan att reflektera över etik och moral. sid 291

   Kerangal, Maylis de: att hela de levande ****

När jag, efter vad som kändes som korta stunder med den här boken, tittade efter, var det inte många sidor kvar. Hur gick det till? Något gjorde läsningen så lätt och snabb. Jag sökte efter tekniken och insåg att citatet från Elle på bokens framsida är sant:

Maylis de Kerangal navigerar med lätthet mellan det storslagna och det intima - hennes stil är omtumlande.

Det är som en TVserie med parallella handlingar, donatorn, hans anhöriga, transplantationsteamet, den som väntar. Alla har vi risken/möjligheten att någon gång hamna i något av de facken. De olika scenerna fladdrar förbi, den borde göra sig utmärkt som film, den är redan film.

Det är vackert som ett Valentinhjärta, men det är också nästan som en slakt. Rutinen ger ett makabert innehåll till beskrivningen, inga änglar sjunger andaktsfullt när det Stora händer. Men det är ändå inte stötande, för så här är det, allt kött är hö och personen på bordet är bara kött, som nu ska fördelas för att ge liv. (Det kan låta okänsligt att säga så men det är för att förklara hur den jargong kan uppstå som finns i operationssalen)

(Jag kände faktiskt  stor tacksamhet till de som gör hantverket här, tar ut organ, sätter in organ. Och vad de som donerar gör för en annan människa, det går inte att greppa eller beskriva.)

Nu efteråt kan jag känna att jag missade en del vid första genomläsningen. Men eftersom jag är intresserad av hur transplantationer skildras i kulturen vill jag äga den här boken.

Har du tips om böcker om/med transplantation, skriv gärna en rad!

Läst 2016

   Oates, Joyce Carol: Karthago ****

   Gruber, Sabine: Mira och Irma ****

För en gångs skull kommer jag att citera Adlibris:

Två kvinnor i två olika städer – Mira i Rom och Irma i Wien. Mira är en ung, gift kvinna, som försöker hantera sitt kärlekslösa äktenskap. Irma, en ensamstående mamma och kulturjournalist, genomgår en njurtransplantation som förändrar hennes liv och hon blir besatt av personen som gett henne nytt liv.

Mira och Irma är otroligt väl genomförd med tilltalande centrala karaktärer och mängder av intressanta biroller och idéer. Det är en fängslande läsning om sjukdom och pånyttfödelse, livsituationer och livsval som ställs mot varandra.

En övertygande roman av en av de stilsäkraste och intressantaste rösterna i den österrikiska litteraturen idag.

Mer om handlingen kommer inte, och knappt mer om boken heller. Innehållet är lysande enligt mig, eftersom just transplantationer intresserar mig så mycket. Här upplever jag det nästan som en bisak, men ändå mycket väl skildrat. Bisak, tänker vän av ordning, hm det står ju om Irmas liv med sin nya njure överallt. Ja, jag fick sluta märka sidor och rikta in mig på att köpa boken i stället, för här finns det flera skikt. Organdonation är bara ett av flera huvudteman. Och besattheten att veta vem njuren kommer ifrån är mer uppenbar än själva livet. Intressant iofs, men den avmätta, helt naturliga skildringen av oron, om njuren fungerar, om ansiktet ska svälla upp, om biverkans trötthet ska ge med sig som smygs in överallt ligger i lä för sökandet efter donatorn. Ändå nämns transplantationen bara som hastigast i recensionerna.

Jag ska köpa den här boken och anteckna meningarna om transplantationer (där iofs donatorn också har stor betydelse). Men det är mera "nördigt" så det ska jag bespara er!

Så jag slutar med att säga, läs den gärna. Och en uppmaning: översätt mer av Gruber, snälla!

Läst 2015

   Åkervall, Jenny: Jag tjänar inte ***

En omtalad debut som var helt ok. Men inte mer.

Den hade ett driv som gjorde att jag utan tvekan fortsatte att läsa, men det var egentligen bara psykiatridelen som intresserade mig, och den kändes trovärdig tills det plötsligt var overkliga kollegor som gjorde sin grej precis just när det var som värst för Anna Sager.

Det andra kändes liksom bara konstruerat, och skrivet efter nån slags mall för att stadfästa samtiden åren kring 2012.

Det var som att deckargenrens flyt användes just för att beskriva det författaren vill ha sagt. Allt är eländes skit men till slut ska det nog ordna sig. Hur? För Anna? Utbrändheten var tydligen en chimär för de nya tagen kommer utan återhämtning. För landet? Det får man räkna ut själv.

Ej tidigare läst mening som inte tillförde så mycket:

Det var fortfarande bara förmiddag men Anna kände sig redan trött som ett helt ålderdomshem. sid 99

Läst 2013

-------------------------------------------------------------------------------------------------

Transplantation i boken:

[...] samtidigt som psykiatrins andel av de totala sjukvårdsresurserna hela tiden minskade. Mycket berodde på att kostnaderna för den somatiska sjukvården hade skjutit i höjden - nya, oerhört dyra läkemedel för sällsynta sjukdomar, den växande transplantations - och hjärtkirurgin, det växande kravet bland människor att få tämligen triviala åkommor behandlade...sid 60