Torgny Segerstedts frihetspenna

Årets bok - Bonniers Bokklubb

/september/   bokmässan

2023 Folk som sår i snö av Tina Harnesk

2022 Dit du går, följer jag av Lina Nordquist
2021 Stöld av  Ann-Helén Laestadius

2020 Där kräftorna sjunger av Delia Owens

2019 Silvervägen

2018 1793

2017 Glöm mig

2016 

Enright, Anne : Sammankomsten****

ManBookerPrice vinnare 2008.
OBS innehåller avslöjanden om hur boken slutar!

Jag gillade inte den här boken i början, precis som jag gjorde med 2007 års vinnare Kiran Desai. Och precis som med den ändrade jag helt uppfattning efter ett tag.
Det gick dock trögt och jag undrade, vad handlar det här om egentligen, det lär väl vara nåt sexuellt övergrepp som vanligt. Och jag tror alla läsare insett vad som skulle komma, irländsk författare och miljö, skildringen av skuggan som låg över syskonen, den sexuella tonen, allt talade för det
Men jag fortsatte att läsa och blev mer och mer indragen i historien. Det handlade mycket om sex, på ett distanserat sätt dock. Och ju längre jag läste desto mer insåg jag att det hade sin förklaring. Och jag var bara tvungen att fortsätta läsa tills allt var klart. 
Som en antik pjäs byggdes boken upp mot sin peripeti, vilken ju var vad jag väntat mig som sagt....... 
Jag trodde inte att det skulle bli nån Katharsis, att likheten med det antika dramat skulle sluta med peripetin för jag tänkte, den här boken kan bara inte sluta på nåt sentimentalt pjoskigt aha-upplevande sätt. Men det gjorde den! Och det gjorde den ändå inte.
Anne Enright har självironiskt beskrivit ”Sammankomsten” som den intellektuella motsvarigheten till en Hollywood-snyftare, läser jag på en webbsida.Sedan återvänder Veronica till sin familj, som trots allt ger henne tryggheten åter, där hon lyckats skapa nånting annat än det hon upplevt i sin älskade/hatade egna familj. Vilket hon inte förmått inse förrän efter sin inre och yttre resa. 
Som syskonskildring är boken outstanding tycker jag. Trots att syskonen är diffusa och på något sätt ansiktslösa är de intensivt närvarande. En hel del lämnas åt läsaren, frågetecknen finns hela tiden men ändå, boken känns avslutad. Även om den skulle kunna bli en följetong och bli både Sammankomsten II och III, i sann Hollywoodanda!

   Riel, Ane: Kåda

Något nytt händer i deckargenren. Det började med Miraklet av Emma Donoghue. Den beskrev ätstörning i en ovanlig kontext. Donoghue tänjde deckargenren.

Och här kommer Riel med samma intentioner. Att beskriva ett psykiskt sjukt beteende vars följder vi förfasat oss över i diverse realitysåpor bland smala gångar i överfulla och skitiga hem. 

Riel ger dysfunktionaliteten ett ansikte, och dess katastofala följder.

Det här är oerhört bra. Spännande så in i nordens, bitvis faktiskt rolig och dessutom makabert intressant. 

Slutet tycker jag sammanfattar våndan inför konsekvenserna på ett kusligt sätt.

Men nu säger jag inte mer.

Det här är ett riktigt bra julklappstips.

Läst 2017

Tack Modernista. 

Kåda blev nominerad till DRs Romanpris 2016, vilket visar att det här är lika mycket en roman som en deckare. Välskrivet alltså.

 Kåda vann Glasnyckeln 2016, vilket nu när jag läst den framstår som helt självklart.

  Wolff, Lina: De polyglotta älskarna ***

Ja, jag har läst den nu, årets Augustpristagare. 

För det första var språket otroligt, det liksom svävade fram och innebar ingen påfrestning alls. Jag har inte läst någon av författarens två andra romaner, men jag föreställer mig att det är något av Wolffs signum. 

För det andra hade jag heller inga problem med personerna, det var alla på vart sitt vis, både egendomliga och uppklarnande allt eftersom. 

För det tredje förstod jag tyvärr inte vad essensen av innehållet är. Vilket är ovanligt för ett Augustpris.

Kanske är det helt enkelt ett sätt att lyfta den sexifiering som råder idag, att låta de av samhället föraktade ändå ta del av lusten, att den fortfarande kan finnas i betraktarens öga. Samtidigt som den är så viktig att om den inte bekräftar en kan den förgöra en.

På det sättet befinner sig innehållet på ett djupt plan, skapat för den intelligentia som behärskar alla koder och ord som polyglotter. Säkert helt i Augusts anda.

Men den gör ett avsteg från den genuina Augustprisboken, vilket även fjolårets Kemiribok gjorde till viss del.

Är det bra eller dåligt, tillfälligt eller kommit för att stanna? Jag vet inte. 

Läst 2016

  Tichý, Andrzej: Eländet ***

Augustprisnominerad 2016
Det absolut bästa med boken är formatet. Känns så bra i handen. 

Innehållet däremot gör mig våldsamt stressad, jag läser fortare och fortare och måste bestämma mig gång på gång för att lugna ner mig. Puh! Är det tidsandan som författaren försöker spegla? Allt går med rasande fart. 

Men texten har ett liv i sig, visserligen eländigt men ändå. Såhär är det alltså med droger och skit och mitt i allt klassisk musik som kontrast. Samt ett inlägg i vem-är-värd-att-leva debatten. Känns rysligt men det måste såklart komma in i litteraturen eftersom det varit aktuellt ett antal år. 

Augustpriset brukar ges till en "rejäl" författare som skriver en berättelse i August anda. Den behöver inte handla om Sverige direkt men den ska vara välskriven, gå att läsa helt enkelt. Den börjar med A och slutar med Ö.

Tichý kommer knappast att vinna, hans språk kräver en yngre generation än de som bestämmer det, en generation som finner det helt ok att ta sitt språk, som även är Tichýs, i sin mun. Men han blev nominerad, behövs hans bok trots allt, måste det gnissla litegrann trots att slutet upprepar sig från tidigare år? Bara det känns helt fel.

Lästa 2016

   Sundin Asp, Ida: Idag vet jag inte vem jag är ****

Augustprisnominerad 2016

En riktigt bra barnbok om demens. Går att använda i början av sjukdomen. 

Lagom med text och bilderna visar precis det de ska. Jag gillar omfånget på alla, även katten!

Jag blir så glad när jag läser meningen - Det gör inget morfar. För jag kommer ihåg.

Istället för att kräva av den sjuke att den absolut ska minnas. Bara inse att nu är det såhär och då gör vi på ett nytt sätt. Och morfar är ok trots att han vissa dagar vimsar till det ordentligt, och inte vet vem han är.

Samtidigt är det jätteviktigt att boken läses med en vuxen. Barnet får aldrig känna att ansvaret att minnas är deras. Ensamma båtturer med morfar skulle jag inte heller rekommendera. 

Som sagt, en bra bok, sparsmakad och nödvändig.

Läst 2016

   Fosse, Jon: Trilogin ****

Jag har tidigare läst del ett Sömnlösa, och nu blev det även Olavs drömmar och Kvällning.

Trilogin är stark men blir mer och mer sorglig ju längre jag kommer i den.

Till slut blir det väldigt sorgligt innan det blir någon slags lugn i det hela.

Det intressanta är ändå slutet där jag förstår att Fosse sökt i sitt DNA för att få till detta. Och då faller allt på plats, och böckernas intensitet blir plötsligt förklarad, här har våndan hållit i pennan! Och skrivit ner orden i detta mästerverk.
Trilogin