Green, John: Förr eller senare exploderar jag ****

"Det är så med smärta", sa Augustus [...] "Den kräver att få upplevas." sid 68

Augustus och Hazel har cancer och det är smärta såklart. Jag gråter inte när jag läser boken och jag tycker den är bra skriven och lite lik andra cancerböcker jag läst där ungdomar är drabbade och allt är hemskt. Här är det inslag av litteratur, intertexter, lite filosofi, sex och svenska rapband. Dvs det är en bok som tilltalar ungdomar och vuxna som är vana läsare.

(skrev såhär där bloggen kan visas här på bloggplatsen: Förr eller senare exploderar jag av John Green. Hård smärtsam bok med smarta ljusglimtar, för både ung och mindre ung.)

Lägg till lite overklighet, ex vis trappor som forceras trots kroppslig svaghet (vill man nåt så gör man det eller?) Och mycket insiktsfulla ord:

"Och vilket krig sedan då", sade han avfärdande. "Vad krigar jag mot? Min cancer. Och vad är min cancer. Min cancer är jag. Tumörerna är gjorda av mig. De är gjorda av mig lika mycket som min hjärna och mitt hjärta är gjorda av mig. Det är inbördeskrig, Hazel Grace, och vinnaren är redan given."

"Gus", sa jag. Jag kunde inte säga något annat. Han var för smart för den sortens tröst jag hade att erbjuda. sid 215

Även smarta blir sjuka, kärlek finns men även svek, lev i nuet men fundera som f*n på framtiden. Ja, vad allt står det inte i den här boken.

Och så här är det:

[...] det är inget ärofullt med sjukdom, Det finns ingen mening med det. Det är ingen ära att dö av någonting." sid 215

Precis så, just fu*k it! Och inse att ingen vet vem som kommer att känna den, smärtan.

..................................................



.........................................

Sverige i boken
Rapband sid 187, 279.

  Lindström, Merethe: Dagar i tystnadens historia ****

Den här boken var inte tyst, men lågmäld. Vem kan ana vad som ska komma? Inte läsaren.Och det som kommer glider lätt förbi fast det sitter kvar i Norges själ för alltid.

Det går inte att skriva så mycket om innehållet, det är som en långsam å, filmad länge så att man invaggas i att det här är långsamheten och friden. Så plötsligt, något kommer upp från djupet, skrämmer, dödar. Och så blir ytan lugn igen.

Det som sprider skräcken kan inte, ska inte nämnas av någon, det är läsarens sak att själv upptäcka det.

Den är så norsk den här boken, den rör vid själens skrymslen och blottar spöken som borde vara glömda. Men de lever allt för väl i dag.

En angelägen bok som är väl värd sitt pris. Och stoltheten över det.

Läst 2012

EU-pris till Sara Mannheimer

Om priset:

European Union Prize for Literature har delats ut sedan 2009, till talangfulla författare inom unionen som publicerat mellan två och fyra böcker. Varje år går det till utvalda författare från elva, eller tolv olika länder. Bara en gång tidigare har Sverige varit med i tävlan, 2009 tilldelades Helena Henschen priset för romanen "I skuggan av ett brott".

Bland årets andra pristagare märks irländaren Kevin Barry, norrmannen Gunstein Bakke och österrikiskan Anna Kim. De får alla ta emot sitt pris vid en ceremoni i Bryssel den 22 november.
- Jag tänker åka dit, det är kul att träffa andra författare i samma situation. Det som är roligt med det här priset är att man ska vara lite i början av sin karriär, så man tävlar inte med gamla inbitna rävar, säger Sara Mannheimer.
Sedan priset instiftades har EU bidragit med medel så att 32 av de 35 vinnarna har fått sina böcker översatta till andra språk.

   Barnes, Julian: Känslan av ett slut *****

Är den här boken bra för att den är bra eller för att det här är den sorts böcker som jag tycker är bra? Jag gillar nämligen en bra historia, berättad på ett skenbart lättsamt sätt. Den här innehöll dessutom filosofiska resonemang som jag faktiskt har svårt att hitta i böcker nuförtiden. Antingen läser jag fel böcker eller så saknas den biten.

Nåväl, Barnes fick ju Bookerpriset 2011 och det borgar ju för kvalité. För första gången på ett längre tag vill jag citera:

Det fanns förstås litterära verka av annat slag - teoretiska, självbespeglande, gråtmilt självbiografiska - men de var stendöda. Den riktiga litteraturen handlade om en psykologisk, emotionell och social verklighet som den framstod genom huvudpersonernas handlingar och tankar. Romanen handlade om en karaktär som danades och utvecklades. [...] Och den ende - med undantag av Robson - vars liv dittills kunde erbjuda något av avlägset intresse för en romanförfattare var Adrian.  sid 24

Jag blev såklart intresserad redan från början av de orden, boken är spännande och gåtan är Adrian.

Nåväl, Adrian läser Camus som jag nyss läst, Myten om Sisyfos. Och blev tydligen inspirerad. (Vilket jag tänkte på när jag läste Camus, hm den här boken av Camus som jag inte förstår så mycket av kanske träffar någon grubblande person med full kraft och det kändes inte bra.) Inspirerad att känna kraften i sitt eget val, att begår självmord eller inte, ja det nästan upphöjda i handlingen.

Precis som Tony tänker om Adrian:

[...] men Adrian tog också hand om sitt liv, tog befälet över det, höll det i sina händer - och släppte det. sid 115 

Jag avundas inte Adrian hans död, men jag avundas honom klarheten i hans liv. sid 136

Självmordet som innefattar modet, som gör en evig. Utan förståelse för att det inte handlar om mod utan om förtvivlan och ingen utväg. Ingen medkänsla med de som blir kvar.

När jag fortsätter läsa inser jag att det här är verkligen Memento Mori, det här är en uppgörelse med livet, en uppgörelse med ansvaret, förlåtelsen och oron.

För precis som varje politisk och historisk förändring förr eller senare leder till besvikelse, så gör den mogna åldern det. Och livet. Ibland tror jag att meningen med livet är att försona oss med med dess slutliga förlust genom att slita ner oss, genom att bevisa, hur lång tid det nu än tar, att livet inte är så gott som folk påstår.

Flera skribenter har sagt att de vill läsa om boken direkt, därför att det fanns så mycket under ytan som författaren skriver om, eftersom han är medveten om att ett liv är så mycket mer än bara en huvudperson. Det är en konsekvens av de handlingar man gör för att hämnas, manipulera, leva ut sina besvikelser på andra. men vi som läsare vet ju inte! Förrän efteråt. Och då börjar vi fundera, aha det var det, det var så. Eller hur var det?

Och det gör den här boken så suveränt bra, jag som undviker baksidestexter och ofta läser recensionerna efteråt, tyckte ju att det här var toppen! Och långa stycken är ju filosofiska djupdykningar.

Skulle jag skriva mer om Känslan av ett slut blev jag tvungen att citera många fler och längre stycken. Jag avslutar här, lämnar tillbaka boken på biblioteket och väntar på pocketupplagan. Konstigt nog vill även jag läsa om!

Läst 2012

   Schiefauer, Jessica: Pojkarna ***

Augustprisböckerna i ungdomsklassen är ofta väldigt bra, tycker många vuxna. Så även den här som jag verkligen tyckte om i början. De tre flickorna som ikläder sig pojkkroppar är ju en lysande öppning. Och den har mycket undertext som feminister genast upptäcker, det har jag märkt när jag bloggar. Deras kroppar växer och mognar, symboliskt håller de till i ett växthus, de undersöker blommans inre precis som de kan undersöka sitt eget.

Men så förvandlas de och går från att bli bara människa/flicka till att bli Människan, dvs pojkar. De upptäcker att de slipper undan att bli objektifierade, deras kroppar blir starkare, De kan mer, vågar mer, vill mer. Och de får framförallt göra mer.

Två av tre vill ha tillbaka sitt liv men Kim tvekar. Hennes sexualitet är ny och kvinnligt intakt, hon vill ha Tony men han vill inte ha henne, varken som pojke eller flicka.

Senare delen av boken, efter Kims brutala uppvaknande när hon ser hur Tony verkligen är, faller mitt intresse. Men vid ett tillfälle när Kim hotas har hon nytta av sina pojkövningar, det talar inom parantes sagt för att kvinnor bör öva sig i självförsvar, lära sig att min kropp är min och värd att försvara, eftersom alla kön är människor, inte bara ett.

Som att minnet av pojken finns kvar i kroppen, som att kvinnans framväxt kommit av sig, stannat av. Det finns en pojke där i spegelbilden och han är tanigt outvecklad, barnsligt hårlös. Kvinnan ligger som ett flor över honom, skyddar honom med sitt hölje.

En  människa är det. sid 187

Den här boken känns ambivalent, flickorna får känna på hur det är att vara pojkar, men det är ju inte lösningen. För kvinnor är kvinnor och halva mänskligheten och har samma rättigheter som den andra halvan. Det är inget alternativ att flickor måste bli pojkar för att få leva sitt liv som de vill. Boken stärker fördomar och borde ha haft någon sorts balans eftersom det är en ungdomsbok. Varför inte lära ut respekt för andra människor? Och för sitt eget kön? Vi är alla värda den nämligen.

Läst 2012

Stefánsson, Jón Kalman: Änglarnas sorg ****

Himmel och helvete var den första delen i Stefánssons trilogi. Den var helt otroligt bra, en berättelse om litteratur och iskallt hav. Änglarnas sorg är den andra fristående delen. Och den är annorlunda än Himmel och helvete, samtidigt som den är likadan. Den är lika magisk på det sätt den är skriven, och handlar om vredgade isländska element. Och om drömmarna som hela tiden lever på Island, och i Stefánssons penna. Redan i början av boken får vi veta vad den egentligen innehåller:

Natten är mörk och tystlåten om vintern. Vi hör fiskar som suckar nere vid havsbottnen, och de som ger sig upp i bergen eller upp på höglandet kan lyssna på stjärnornas sång. sid 20

Människan dör om du du tar brödet ifrån henne, men utan drömmar förtvinar hon. sid 20f

Den som är länge vaken duger inte till dagsverken, men den som inte följer sina drömmar slarvar bort hjärtat. sid 20

Nattens, och dagens köld är hård i denna bok, där mannen med posten och pojken ger sig ut på sin vandring från kust till berg.

Han kastar en blick åt sidan där havet flåsar i snöfallet och de drunknade traskar på havsbottnen jämns med de två männen och suger saltet från läpparna. sid 139

Och sen på slutet...en cliffhanger som gör att man förvånat bläddrar till, finns det inget mer?

Kylan, mörkret, snön, vinden, armodet, eländet. Och mitt i allt upplever pojken mötet med ännu en man, fast sorgen efter Bárdur knappt lagt sig. I Himmel och helvete mötte han Litteraturen och havet, här möter han Manligheten och berget, modet, erfarenheten.

Och i de trånga, insnöade, kalla hus dit de eftersom hittar, finns det påfallande ofta litteratur:

Hon tar inte de bruna ögonen från pojkens ansikte: välj det, säger hon lite hest, som är ... annorlunda, som ...där orden inte sitter stilla på sidorna utan lyfter och ger oss vingar, till och med om man inte har någon luft att flyga i. sid 153

Men det väsentliga är ändå naturen som de hela tiden kämpar emot.

Givetvis närmar sig natten och givetvis närmar sig döden, den osynliga varelse som ständigt är i farten, stjäl ädelstenar, samlar in skräp, inte rynkar på näsan åt någon, och som skickar tröttheten, kylan, hopplösheten och uppgivenheten i förväg, fyra elaka hundar som känner lukten av allt levande inne i blindvädret. sid 183

I den här boken finns liksom nånting för alla, tankar om litteratur, den isländska naturens obönhörlighet som låter folk försvinna i dess ödslighet, beskrivningen av strapatsen, mäns svett och styrka och envishet, tysthet, pojkens rädsla och tankar som sakta gör att han mognar, en rädsla och en respekt för döden, de dödas vägvisande och hesa skratt.

Det här är männens värld och kvinnorna är inte män. Men nånstans finns respekt, lika stark som om kvinnan i kistan varit levande och jämställd.

En komplex bok där orden inte sitter stilla på sidorna utan lyfter (se ovan). Det här är Islands folks kulturarv, nedskrivet i destillerad form, och snön har tagit sig in mellan handsken och jackan och ger en rysningar av visshet.

Läst 2011

Alakoski, Susanna: Svinalängorna ****

Att den här boken fick Augustpriset tror jag inte beror så mycket på innehållet. Utan det måste vara språket. Det är verkligen annorlunda. Alakoski liksom vrider på begreppen och lyckas med konststycket att inte överdriva utan får misären att bestå i uppräkning av sig själv.

I början är Leenas situtation hanterbar men plötsligt faller spegeln i bitar när allt krackelerar. Först då inser läsaren allvaret. Och då ingriper ju också samhället, faktiskt.

Men vändningen är snabb, plötsligt inom loppet av några sidor förstår man utsattheten. Innan dess har det fungerat någorlunda med simträning och nyktra perioder, kompisar och förhoppningar. Händelser som händer men inte får konsekvenser, fester som spårar ur, hundar som slåss. Livet går liksom bara vidare. Kanske vill Alakoski visa att det som för andra vore mindre katastrofer inte är det för Leena eftersom den stora katastrofen pågår hela tiden.

Svinalängorna var värd sitt Augustpris.

Läst 2011

   De la Motte, Anders: [geim] ***+

En riktigt spännande debut är det här. Historien var ju riktigt bra, jag tänkte: men tänk om det händer eller om det har hänt! Precis som HP började göra till slut.

Båda HP och Normén (den kvinnliga polisen) är riktigt tydliga personer med ett förflutet som uppenbarar sig allt eftersom. Snabb, spännande, intressant, "i tiden" är det här. Jag har redan beställt fortsättningen [buzz]. Även den som mp3 faktiskt.

(Men jag hoppas att inte någon blir inspirerad att utföra de illdåd som presenteras. Även om en del har skett på geims egen sida, så kan ju ingen veta om det är sanning eller fiktion. Fast det såg ut att vara på riktigt iofs........(?) )

För det här var en bra uppläsning! För första gången kunde jag hänga med utan att börja tänka på annat. Jag funderade direkt vad som skilde den här uppläsningen mot de andra jag lyssnat på och inte varit så förtjusta i. Ja, jag hade nästan börjat ge upp om att lyssna mig fram i en bok. Men så kom jag på det, han läser ju fort, lika fort som jag tydligen. Det gillade jag verkligen. Skulle vara intressant att höra om några tycker att han läser för fort.

Jag läser flera böcker parallellt, sk slalomläsning, och i Albert Manguels bok En historia om läsning föll det sig så att jag läser om högläsning:

Att låta någon annan uttala orden på en sida för oss är en långt mindre personlig upplevelse än att hålla boken och följa texten med egna ögon. Att kapitulera för läsarens röst - utom när lyssnarens egen personlighet är mycket stark - berövar oss förmågan att upprätta ett visst tempo för boken, en ton, ett tonfall som är unikt för varje människa. Det dömer örat till någon annans tunga, och i denna process upprättas en hierarki [...] som placerar lyssnaren i läsarens grepp. sid 123

Alltså innebär det att när vi lyssnar måste vi kapitulera för läsaren och följa dennes tempo. Vilket jag alltså har svårt för, vilket skulle kunna bero på att min "egen (läsar)personlighet är mycket stark." Eller med andra ord kanske man kan säga att jag är kräsen(?). Intressant måste jag säga att det var att läsa om i alla fall.

Läst 2011