Inlägg publicerade under kategorin Lästa böcker 2010

Av violen - 31 oktober 2010 16:15

   Satrapi, Marjane: Kyckling med plommon ***


Tidigare har jag läst Persepolis, författarens självbiografiska serieroman och tyckte mycket om den. Så när den här fanns på ett bibliotek nära mig så högg jag den genast och läste den. Och jag tyckte väldigt mycket om den här också. Satrapi lyckas verkligen skapa dramatik i serieform, och även en kärlekshistoria. Samt såklart en historiskt beskrivning. Jag gillar baksidans ord: "...ett starkt och kärleksfullt porträtt av släktingen man aldrig fick lära känna."

 

 

Läst 2010


Hci

Av violen - 27 oktober 2010 21:43

   Grebe, Camilla & Träff, Åsa: Bittrare än döden ***

  

Visst, jag har läst första delen om psykologmottagningen tidigare och tyckte den var riktigt bra tydligen, när jag läser min reflektion nu. Den här var mao inte lika bra, det känns som att karaktärerna är utvalda för att göra sig bra på film..... och terapisamtalen var inte riktigt lika intressanta. Helst vill man ju lära sig litegrann i alla fall. Att man inte kan få något ur barn under fem år var väl en del av det kanske iofs. Men att mäns våld handlar om makt vet väl alla redan.

Den våldsamma upplösningen kom som på beställning, som i de flesta deckare, men slutet bjöd iofs på en överraskning som jag anat hela tiden.


Deckare är ju avkopplande och snabblästa som regel, den här inget undantag. Men mer är det inte.  


Av violen - 24 oktober 2010 00:09

    Indridason, Arnaldur: Mörka strömmar ***


Ah, en ny Indridason piggar alltid upp, och den var verkligen ny. dvs jag stod först i kön på bibblan, med sex otåliga efter mig i kön. Men nästa får boken redan på måndag så det är lugnt.


Här har Indridason gett Erlendur semester, eller vad det nu är? Jag har en känsla av att cliffhangern på slutet betyder att Erlendur återkommer, mer mystisk än någonsin.

Nåväl, greppet var givande, böckerna som gått på tomgång litegrann blev genast intressantare igen och jag kände lite Islandsvibbar då den handlade både om staden och landet. Lättläst med tidsanda och intressant fast otäck mordgåta. Jag lyckades gissa mördaren utan något besvär, kan ju vara kul som omväxling, jag har en förmåga att inte bry mig särskilt mycket om att försöka lista ut det faktiskt. Kort sagt, en bra Indridason.


Läst 2010


Läsutmaning deckare lilla O

Av violen - 22 oktober 2010 14:45

  

 Lindgren, Torgny: Minnen ****

  

Skratt och vemod blandas när man läser Minnen av Lindgren.

Som det mesta Lindgren skrivit (nåja det finns kanske ett eller annat undantag) är det suveränt bra.

Boken låter sig inte beskrivas, den måste i så fall läsas. Och begrundas. Och kännas i kroppen och själen och i det tvivlande sammanhanget. Är det sant eller är det ett ominne, ett minne som innebär att bildrutan visar fel bild? Vem vet......


Många författare, läs äldre män som insett sin dödlighet, skriver nu en form av memento mori (latin "Kom ihåg att du är dödlig") där de gör upp med, framförallt kvinnorna i sitt liv. Det har känts lite patetiskt att läsa Roth och Oz när de framfört sina tankar i den vägen. Ja, till och med Leif G W nuddar ju genren i sin senaste bok........

Men det här är en uppgörelse med ett liv, en glimt in i de västerbottniska tbc sjuka sammanhangen, en uppgörelse med den sjuka kroppen och den tid när berättelserna, som sen blev ord i böcker, kom till i tankarna hos författaren.


Jag är mycket glad att Lindgren skrivit den här boken, ja jag skulle nästan kalla det en slags kulturgärning över en svunnen tid, alldeles tillräckligt detaljerad och med precis rätta mängden ord....


och

Så småningom ska vi alla mötas nere i grundvattnet. sid 207

 

 

Läst 2010





















Av violen - 19 oktober 2010 20:20

Edelfeldt, Inger: Samtal med djävulen ***



En liten tunn bok som gick snabbt att läsa. Kanske att jag läste den lite för snabbt, jag förstod nog inte texten riktigt. För jag tyckte att det var otrevlig och, paradoxalt nog, alltför kort. Det är otroligt svåra frågor Edelfeldt berör och att det på bara några dagar ska kunna få en sådan upplösning känns verkligen otroligt. Även om jag läser på några bloggar att det är terapisamtalet som ska göra boken rättvisa.


Kanske att det helt enkelt bara är ett inlägg i debatten om homosexualitetens erkännande i kyrkan? Eller att den som fått schavottera med största synden faktiskt blir besegrad av den som lever ett på ytan kontrollerat liv och därför inte visar sin återhållna (sexuella) ondska öppet? Schablonbilden av prästen helt enkelt. Trodde jag direkt.


Men...


Trots allt var boken intressant, trovärdig dialog och välskriven. Så efter en del googlande läser jag denna artikel och inser att det faktiskt är terapin som är det viktiga och att boken handlar om Pers inneboende, förträngda ilska och Asgers empatiska känslor. Att det är kyrkan som är fond är bara en kuliss, och de stora livsfrågorna var aldrig ämnade att få svar på det sätt som man kanske trodde när miljön var den den var.



Läst 2010

Av violen - 19 oktober 2010 20:18


Seeberger, Astrid: Den skamlösa nyfikenheten***




Agneta Pleijel säger i förordet till den här boken att den är

 [...] en koncentrerad essä om livet[...] också en essä om samtalets konst.


Och även om litteraturen upptäckte jag.


Det är inte en roman i vanlig bemärkelse utan Pleijel har rätt, det är en essäsamling men även en slags biografi, Seeberger skriver här mycket om sin egen historia.

Jag har även lyssnat på de två dokumentäravsnitt, Bota lindra trösta som spelades in på SR för några år sen. Mycket intressant och gripande. Och det gjorde att boken kom mer till sin rätt. För i dokumentären möter man människan/läkaren Seeberger på ett helt annat sätt än i boken, i boken är hon essäisten/levnadstecknaren Seeberger. Det är naturligtvis samma person, den ena hade inte funnits utan den andra. Boken är också mycket riktigt klassificerad både med Vpd och Lz Seeberger


Dock tyckte jag att boken spretade för mycket för att riktigt fånga mig, jag hade naturligtvis velat ha en bok om bemötandet av njursjuka i vården, men det vidrördes endast till liten del.

Dock är jag glad att jag äger denna bok då jag helt säkert kommer att läsa om den.


Läst 2010

Av violen - 18 oktober 2010 16:30

   McEwan, Ian: Hetta ***

 

McEwan är en av mina favoritförfattare. Kärlekens raseri, Lördag, Försoning är alla fempoängare.

Men den här boken förstår jag mig inte riktigt på, nästan en memento mori men inte fullt ut.

Början var ju riktigt tråkig, om man bortser från snön och kylan och organets smärta som väl skulle fånga nåt intresse vilket det väl iofs gjorde. Men sen var det enda försonande att jag känner ett visst intresse för ljuset i solens skepnad dvs solenergi. Precis det huvudpersonen sysslar med. De tekniska termerna tycker jag är helt ointressanta förstås, jag är ingen naturvetare precis. Fast nånstans lyckas McEwan fånga tidsandan, tvivlet, oron, spekulationerna. Jag pressade mig genom den tekniska tråkbitarna också så jag upptäckte det.


Men trots allt fångade boken mig, Beard fångade mig. Han är ju en riktigt sluskig Kissingerliknande förkroppsling av manlighetens värsta arketyp. Eller en förskroppsling av makten helt enkelt, den makt som tar för sig och vill ha allt utan möda, som bara lutar sig tillbaka och njuter av det som just det exemplaret har böjelse för, mat, sex, alkohol, bilar, båtar, droger you name it. Och som han resonerar, nånting saknas det ju i hans hjärna vilket väl forskarna inom parantes sagt kommit fram till att det gör hos empatilösa personer. Det märks mycket väl att Beard själv är omedveten om just den forskningen. Och helt ointresserad, han har ju inte ens empati för sig själv. En darrning där på slutet, när hans egna gener rör vid hans hjärta. ( gåtfullt, javisst, men läs boken!)

Och den personen placerar McEwan i den forskarvärld där den yttersta bekräftelsen är Nobelpriset och där stöld av tankarna är det mest förbjudna.


Visst, det är annorlunda det är välskrivet, historien kommer fram som ett pussel där bitarna dyker upp utan någon ordning och där pusslets viktigaste del, den som visar på hela bilden, kommer sist. Som det ska vara. Och spänningen höjs tom av en liten mordgåta.


Läst 2010



Sverige nämns naturligtvis i samband med nobelpriset.



Av violen - 11 oktober 2010 18:30

Boardy, Elin: Allt som återstår****

 

En mycket annorlunda roman. Ett mycket starkt kvinnoporträtt. En helgjuten och ovanligt skriven historia om en tid som var precis såhär.

Jag är själv uppvuxen i ett småbrukarhem och jag kan gång på gång känna igen mig i tankar, ord och gärningar om man säger så. Även om det är ett halvt sekel tidigare som Boardy skildrar.

Bara det faktum att en småbrukarhustrus liv bestod av just detta, korna, barnen, tvätten, maten och mannen som kom in med leriga stövlar har Boardy verkligen kunnat skildra. Och här finns också tankarna fästade på pappret, tankar som aldrig sas av dessa kvinnor för ingen lyssnade. Och Boardy fyller tankarna med realism, så här formades en kvinnas tankevärld i början på 1900-talet. Inga filmer har visats som gett några ljud från kriget, de stred med hästar, alltså är det hennes erfarenhet av hästar som tar plats i mardrömmarna.


I hennes drömmar tar kriget gestalt av hästar. Väldiga mörka kampar med långt hovskägg och uppspärrade, glödande näsborrar. Blänkande ögonvitor, munnarnas fradga, de galopperar mot henne i dimma och hon står fastfrusen och ser dem komma. Natt efter natt och hovarnas slag mot den frusna marken är kanonskott och gevärssalvor. sid 254 storstilsupplagan


Till slut når Emma en gräns som är helt okänd vid den tiden. Nu skulle den ha kallats utbrändhet, depression, psykisk sjukdom eller kanske demens.

Vi kan tycka att den här historien är helt osannolik och tänka att tur att det inte är så idag. Och kanske att den fysiska påfrestningen har lättat. Men jag tror ändå att det finns många Emmor därute


Inuti henne är det en eld, jag brinner tänker hon, det är en eld som ingen snö och ingen rimfrost kan släcka, men herregud, så kan man inte uttrycka sig

Och det finns en trötthet, hon är då så alldeles. En röst som maler och maler i henne, långt bak i skallen. sid 408 storstilsupplagan


Hm, låter det inte som en utbrändhetsbeskrivning jag läste nyss?


Boken är så annorlunda skriven att jag undrar hur människan burit sig åt. Emmas liv är så på pricken fångat och Emmas tankar återvänder till ungdomen, är blixsnabbt tillbaka igen. Vet inget annat liv än det modern levde. Och inga annat om män än att det är de som bestämmer. Eller egentligen inte enbart så, här finns något som skulle kunna kallas åtrå, väldigt fint skildrat.


Jag känner mig sorgsen när jag läser den här boken. Sorgsen för att den påminner mig om tidigare generationer. Men samtidigt glad att någon skildrat en kvinna så ärligt och uppriktigt. Emma är inte vackrast, smartast, tuffast, mesigast, mest drabbad, (alla var drabbade på ett eller annat sätt vid den här tiden) utnyttjad, kväst. Hon är Emma och hon har fått sin plats i den här boken, inte bara på gravstenen.


Fortsätt skriva så Boardy!


Läst Bokcirkelonline

Läst 2010

Senaste inläggen

Presentation

Violens boksida
reflektioner

Citatet

 Citatet

 

Jag tror att vi enbart bör läsa böcker som biter och sticker oss. Om den bok vi läser inte ruskar oss vakna som ett slag mot huvudet, varför då göra sig besväret att läsa den över huvud taget?

 

Franz Kafka

 

Lite väl drastiskt men det ligger nåt i det. 

Kontakta mig

email:

h55n/at/yahoo.se

Följ

Sök i bloggen

Kultursidor

Länkar

Länkar2.0

Länkar bok

Länksamling/Förlag

Kategorier

LITTERÄRA PRISER

Poddar

Arkiv

Tidigare år

statistik

JUL

Medicinskt

Min gästbok

Ätbart

ACLänkar

Träning

inredning

UV index


Skapa flashcards