Bolaño; Roberto: Om natten i Chile

Första boken om sydamerika i Jorden runt på åtta böcker utmaningen. Och den var riktigt bra måste jag säga. Jag blev sugen på att läsa mer av författaren faktiskt. Han skriver ömsom långa långa meningar och då menar jag sidlånga, varvat med kortare. Men texten flyter på riktigt bra ändå (bra översättning kanske). Boken kan nog betecknas som svår men jag måste erkänna att den faktiskt var riktigt spännande. Och intressant för en litteraturintresserad som jag.

Jag gjorde misstaget att läsa baksidestexten annars hade upplösningen varit riktigt rafflande. Eller tragisk kanske hellre. Jag sträckläste den faktiskt.

Jag hittade flera utmärkta beskrivningar på webben: bla a i Aftonbladet Här tar jag ut några meningar som stämmer med mina upplevelser av boken och som jag tycker är viktiga..... .

Men det är inte handlingen utan språket självt som är romanens viktigaste element. Översättaren, Lena E Heyman, som också översatt Bolaños De vilda detektiverna (Tranan 2007) har lyckats väl med sin svåra uppgift. Romanens dunkla, liksom topografiska prosa som rastlöst rör sig i minnets landskap, från plötsliga öppningar av rymd och himmel till närsynta hågkomster av anleten, tonfall och gester, hyser också i Lena E Heymans språkdräkt ett slags öppning mot döden. Som föll det över romanens språk en rå och kornig skugga från det väntande dödsmörkret

Om natten i Chile är knappast en uppbygglig roman.......... Och likväl är det en bok som hävdar uppriktigheten

Språket gav boken sista stjärnan, det träffade faktiskt omedelbart.

Tyvärr är författaren död, annars skulle väl det här vara nånting för Peter & co!?

Här står det mer macondo