Inlägg publicerade under kategorin Fackböcker

Av violen - 24 augusti 2012 10:00

   Beauvoir, Simone de: Brigitte Bardot och Lolitasyndromet. Essäer. ****



Essäer av Beauvoir väckte såklart läsintresset. Jag har ju inte ens läst Det andra könet fast den står i bokhyllan, tjock och mäktig. Dessutom är essäer en fascinerande uttrycksform, förmedlar fakta och sanningar (som essäisten ser det) och slutsatser (dito).

Men visst flirtar förlaget med läsaren? Omslagsbilden och namnet, wow, man vill ju bara läsa. Och så - ridå efter några korta sidor om Brigitte och Lolita kommer det en massa annat! Hm. Men det visade sig vara nästan ännu bättre så det var ju aldrig nån fara.


Essäerna är skrivna från 1944-59, men känns konstigt nog moderna. Ja när jag läst alla kändes det som att här finns början till det samhälle vi har idag, mest på ont.

 Efterordet av Anna Petronella Fredlund (som f ö översatt boken) från 2012 ger några nycklar till Beauvoris tänkesätt.

Två meningar sammanfattar:


[...] hon inte ägnade sig åt filosofi på något traditionellt sätt, utan ville utforska den mänskliga existensen i en rad olika genrer: romaner, skådespel, essäer, memoarer. sid 253


Beauvoir såg individen som "ojämförlig och oersättlig". sid 264. Det, tillsammans med hennes önskan till genreöverskridande gör henne så intressant.


Essäerna som sådana kan inte beskrivas, understrykningarna är för många. De behandlar dessutom väldigt olika ämnen (urvalet känns välbetänkt). Litteratur och metafysik är såklart intressantare för mig än Bör vi bränna Sade? som faktiskt ändå var riktigt fascinerande i sin råhet. Dessutom beskriver Beauvoir i stort sett Stockholmssyndromet (sid 246) om än från en annan vinkel än vad vi tänker oss. Intressant!


Öga för öga var till en början svårast att greppa. Med tanke på när den skrevs, 1946, kändes den komplicerad att förstå. Vad menar Beauvoir egentligen? Hon vrider och vänder på begreppen, ställer frågor utan svar, tar Bralliach (wikipedia), i försvar nästan. Men så på sidan 161 skriver hon initierad om Brasillach och hur hon kommer fram till sin ståndpunkt. Här måste man inse att essän skrevs endast kort tid efter Brasillachs arkebusering. Kanske för att förklara Beauvoirs handlande?

De övriga essäerna lämnar jag därhän, du måste i alla fall läsa dem för att förstå vad de vill säga.


Mina insikter i filosofi är sorgligt eftersatta. Men ämnet intresserar mig mycket. Därför ville jag läsa den här boken direkt jag såg att den var aktuell.


Tack Modernista förlag för ett mycket intressant recensionsexemplar.


Läst 2012


Av violen - 8 juni 2012 11:15

  Elam, Ingrid: Jag, en fiktion *****


Det här är den typ av facklitteratur som jag gillar allra mest, de finns under G och innehåller citat ur böcker som jag läst eller vill läsa eller borde ha läst. De analyserar och värderar och njuter av sin uppgift, att ge läsaren ännu mer kött på benen. Innehållet är (nästan) alltid bra och hur bra beror på författaren.

Den här gången är innehållet sällsynt bra, så intressant att jag bara vill äga den här boken! Elam öser på med analyser om jaget från då till nu. Är jaget en fiktion eller är det självbiografiskt?


Min egen åsikt är att jaget förut oftast var mer självbiografiskt än nu. Om jag läser en bok som beskrivs som en roman och handlar om någon som verkar likna författaren, tar jag den som en roman helt enkelt. Jag vande mig av med att se författaren (jag) som sitt verk när jag läste Ulf Lundells båda böcker Jack och Friheten för ett antal år sen. Jag trodde att jag skulle analysera Ulf Lundell, en gubbsjuk, desillusionerad man, men insåg att jag analyserade en man som Ulf Lundell skrivit om, helt enkelt. Som var gubbsjuk och desillusionerad. Men vem Ulf Lundell är framkommer egentligen inte i böckerna.


Men om jag läser Ben Watts bok Patient, då kan jag efteråt tänka att Ben Watt var verkligen sjuk, och tålmodig för det mesta. Vilket han skildrat, i jagform. Och ibland undrar jag, Lz. Är det alltid lätt att klassificera med Lz? Vad kräver det av den som placerar böcker i sitt fack. (se t.ex Knausgård, nedan)


Att Strindberg är antifeminist kan man citera men inte belägga i En dåres försvarstal. Men lägg ihop allt annat han sagt och hans antifeministiska skrifter t.e.x, så kan åtminstone jag dra den slutsatsen. Utan att se En dåres... som självbiografiskt.


Elam vrider och vänder och citerar och skriver genomtänkt om detta Jag, som fiktion eller som sanning. Som könsbestämt eller mänskligt. Som sjukt eller mänskligt. (Sjukt om en kvinna går över avslöjandets gräns). Ja, det finns hur mycket som helst att hitta i den här boken. En sak är säker, jag måste läsa Knivkastarens kvinna.


Och slutsatser om hur olika författare ser på sina texter:


[...] när Rosseau sent i bekännelserna kommenterar sina egna litterära verk ser han plötsligt att han i dem helt omedvetet har skrivit om sig själv, allt skönlitterärt skapande är med andra ord självbiografiskt för honom. sid 40


Tänk om Knausgård, i motsats till Rosseau, till slut finner att han skrivit om någon helt annan än sig själv?( Hans romaner beskrivs ju som självbiografiska men klassificeras inte med Lz. ) Vad förvånad han ska bli!


Visst hör ni själva att det här är intressant, mycket intressant.


Och det mest intressanta är att jag på slutet slås av tanken, är den här boken också en slags jag-bok, med författarens ( Elams) möjlighet att skriva in en slags bekännelse, och avslöjande, om hur en i boken citerad författare kan gå över gränsen i sin rätt att använda jag och därmed namnge levande personer och beskriva dem på ett lögnaktigt vis? (sid 191)

Har jaget den rätten? Det är en mycket intressant fråga det också.


G.096z Jaget


Läst 2012

Av violen - 18 maj 2012 10:30


   Utvik, Magnus: Med Stalin som Gud ***



Direkt jag såg den här boken ville jag läsa den. Men sen har den legat länge för jag har inte riktigt vågat. När jag väl började läsa uppdagades en otrolig historia om en fundamentalism som jag själv känner igen från den tiden, men i andra sammanhang. Jag var själv klasskompis med en person i de här kretsarna men eftersom jag tidigt bestämde mig för att inte engagera mig politiskt så tog jag aldrig ställning åt något håll. Nu häpnar jag när jag inser vad det var frågan om. Även om hen tillhörde en "mjukare" falang.


Det parti Utvik tillhörde var ett utbrytarparti utan större förankring, de förblev ett fåtal. Men mönstret är ju ändå detsamma som i all fundamentalism, en stark ledare fångar och styr personer som tror på det han säger, kanske av olika skäl men deras tro är ändå utan tvekan. Allt är svart eller vitt, men ledaren har alltid rätt.

Jag kan känna ett visst släktskap med Utvik, jag läste ofta tidningar med helt motsatta åsikter än mina egna, jag är t.ex fullt medveten om att Albanien framhölls som en mönsterstat, mest pga sin ateism, och fortfarande väljer jag böcker utan navelkliande. Jag vill tänka själv helt enkelt och veta vad och hur andra tänker.


Jag frapperas av hur lätt de andra verkar ha gått vidare med sina liv. Det är väl också ofta de man lägger märke till, de som bara skakar av sig. Att fundamentalism kan skada så otroligt tycker jag Utvik, på ett annorlunda sätt, åskådliggör. Hur mycket smärta, energi och sorg den här boken åsamkat honom är det ingen som vet, den är för saklig för att avslöja det. Men för de som befunnit sig i liknande situationer och mer intellektuellt än känslomässigt tagit till sig budskapet, är den här boken ovanligt givande, jag brottades med den men efteråt kände jag mig befriad.



Tack Norstedts för recensionsex.


Läst 2012


Gcz, Lz, Occ.062

Av violen - 10 april 2012 20:30

   Bergvall, Karin: En njure flyttar hemifrån ****  (Vp)



En njure flyttar hemifrån är inte bara en dagbok om organdonation från START till MÅL utan även ett inlägg i den allmänna debatten om bemötande i många olika sammanhang och hur vi slösar med både mänskliga resurser och våra skattepengar - i onödan! text från Adlibris


En intressant bok skriven av en njurdonator. Den innehåller inte så mycket om varför författaren donerar en njure till sin bror. Men desto mer om hur det egentligen går till för just donatorn. Väldigt lite om den sjukes vedermödor alltså, men väl om donatorns. Väntan, undersökningar, väntan, nya undersökningar, väntan. För lite information. Så, transplantationen. Och sen. Helt klart ett dåligt omhändertagande och en helt oacceptabelt lång väntan på ersättning.


Bokens författare är verkar befriad från tidigare sjukhuserfarenhet, vilket ju kan vara fallet när det är någon som inte står den sjuke nära i det vardagliga livet. Och därmed kan se allt helt objektivt utifrån. Att samla urin ett dygn kan kännas jättebesvärligt om man aldrig gjort det, medan en njursjuk oftast ser det som ett mindre problem. Förstoppning efter operation är en pina för alla opererade, men för en transplanterad är bra värden allt. Bara njuren funkar är det nya mantrat.

För donatorn är det inte så och det måste sjukvården förstå. Därför är boken i sin ärlighet så bra.


Som en donation skildras här ska det naturligtvis inte få gå till. Den som donerar gör något i hög grad unikt. Den ger en annan människa en möjlighet att få leva. Och eftersom sjukvården därmed även gör en besparing ska donatorn hållas åtminstone skadeslös. Det måste tillsättas personer som håller koll på det praktiska angående arbete, ersättning osv. vilket inte var fallet den här gången. En donator gör en mycket speciell insats och ska behandlas därefter.


Kanske att man som blivande donator ska läsa den här boken i informativt syfte, och ta lärdom och kolla upp vad som gäller på sitt sjukhus, ställa krav. För den kan ju annars stjälpa mer än hjälpa.

Boken är främst till för vården tycker jag. Men även andra som kommer i kontakt med njursjuka och transplantationer bör ha stor behållning av den. Ett mycket bra inlägg i debatten.


Läst 2012

Av violen - 6 mars 2012 14:15

   Uddenberg, Nils: Själens schamaner *** (Fackbok Vl)


Det här var en riktigt bra bok. Intressant och lättläst. Även om man inte har någon kontakt med psykvården var det givande läsning.

Boken vänder sig till alla som är intresserade av psykologi, psykiatri och lärdomshistoria, står det på Adlibris sida och det är helt sant. Där finns också ett klipp med Uddenberg, lyssna gärna på det!


Boken är också något av en biografi, men det jag gillade mest var tonen i boken, jag vill inte kalla den ödmjuk men ytterst uppriktig. 


Jag vill läsa mer av Uddenberg men alla andra böcker han skrivit verkat inte alls lika kul....


Läst 2012 



Av violen - 6 februari 2012 14:45

   Enquist, Anders: Människor emellan ***


Nån gång nu och då läser jag den här typen av böcker. Dvs det som utspelar sig, just det, oss människor emellan.

Ibland kan det bli alltför teoretiskt eller alltför flummigt, bara en massa ord och inga råd alls. Enquist tar med en hel del fallbeskrivningar och det har jag kommit fram till är väldigt bra. Teorin får praktik så att säga. Jag lärde mig ett och annat faktiskt.


Rekommenderas!


Läst 2012


Av violen - 20 januari 2012 16:00

   Pehrsson, Agneta: Förnuft och rädsla. Mobbaren i närbild ****


Det här är en verkligt angelägen bok som jag hoppas blir läst av många. Och det är tack vare att Pehrsson hade modet att stanna kvar på sin arbetsplats så länge som hela förloppet kan speglas. Och att hon hade modet att berätta.

Bortsett från beskrivningen av mobbingen så får man inblickar i verksamheter som ger en klarhet över varför mycket fungerar så illa i samhället idag. För själva inställningen är nog spridd både här och var har jag en känsla av.


Jag sträckläste boken, trots att jag i början uppfattade den som närmast ostrukturerad för att inte tala om kommateringen som jag inte alls tycker är ok. Någon borde kanske ha fått redigera lite hårdare.

Men det fråntar inte boken dess innehåll som mycket sakligt berättas. Och det är just i det faktum att allt redovisas med så lite känslor som bokens styrka ligger. Plus i de citat från olika böcker som finns här och var.

Här är en mycket kompetent kvinna som verkligen både vill utveckla och utvecklas och en omogen chef som fortfarande är det där lilla rädda barnet som inte tål att någon har livslust och utvecklingspotential. Har man hört det förut? Lika skrämmande varje gång.

Det enda jag riktigt saknar i Pehrssons bok är strategier för att hantera mobbingen. Hon ger inga direkta råd, men jag känner mig konstigt nog ändå väldigt styrkt när jag läst boken. Och jag har kommit mobbaren en bit närmare. Det här är kunskap som inte får gå förlorad. Något måste göras åt mobbingen på arbetsplatserna (och i skolorna också naturligtvis). Utbilda skyddsombuden nu! Låt en dom träda i laga kraft och ge klara anvisningar. Så många får sina liv förstörda och hamnar i utanförskap, de som inte orkar ta upp kampen som Pehrsson gör. Så mycket energi och kraft som går till spillo. Och inte blir den som mobbar direkt lycklig heller vad jag kan förstå. Det finns bara förlorare.


 

Tack till Faunförlag för recensionsexemplar



Läst 2012


Av violen - 16 december 2011 14:38

 Nyman, Anette: Terapeuten ***


Den här boken var riktigt spännande. Jag är ju intresserad av sekter och har läst en del böcker i ämnet men

det här är nog en av de bästa hittills. Dels är den välskriven, Nyman är journalist, dels ger den en inblick i själva verksamheten, från båda håll så att säga.

Naturligtvis finns det mer bakom än det som kommer fram, som i alla själbiografiska böcker, men ändå, Nyman beklagar sig inte och skyller inte ifrån sig direkt. Det gör boken ännu mer skrämmande.



Läst 2011




Senaste inläggen

Presentation

Violens boksida
reflektioner

Citatet

 Citatet

 

Jag tror att vi enbart bör läsa böcker som biter och sticker oss. Om den bok vi läser inte ruskar oss vakna som ett slag mot huvudet, varför då göra sig besväret att läsa den över huvud taget?

 

Franz Kafka

 

Lite väl drastiskt men det ligger nåt i det. 

Kontakta mig

email:

h55n/at/yahoo.se

Följ

Sök i bloggen

Kultursidor

Länkar

Länkar2.0

Länkar bok

Länksamling/Förlag

Kategorier

LITTERÄRA PRISER

Poddar

Arkiv

Tidigare år

statistik

JUL

Medicinskt

Min gästbok

Ätbart

ACLänkar

Träning

inredning

UV index


Skapa flashcards