Inlägg publicerade under kategorin Debutant

Av violen - 5 september 2015 20:45

   Johansson, Linna: Lollo ****


 På hur många sätt kan en tjej göra uppror i den här världen? sid 115


Lidija: Säg mej, hur många gånger är man fri som tjej? Vi är så ofria, har du tänkt på det? Vi förväntas alltid vara så jävla städade och gulliga - sid 187


För mig är det essensen i Lollo. En bok som jag måste säga vidrör sanningar som hela samhället bara måste vetat om sen tidigare. Men som, att döma av recensionerna idag, inte är riktigt redo för.


Hur många män har inte skildrat sin uppväxt, vars svärta berott på frånvarande fäder, att de sett det svarta fåret i badrumsspegeln varje morron, och därför blir skoltrötta och börjar hänga med "fel kompisar" och dricker (lagom såklart men ibland blir det mer och krävs mer (starkare saker) för att hänga med, få hänga med) och betygen dalar men så skärper de till sig och sin vildhavre har de sått så nu kan livet börja. Några går under men är det deras fel, egentligen? De har ju bara, som alla andra, velat göra uppror och känna sig fria.


Johansson lyckas verkligen skildra hur det ser ut när blivande kvinnor uppträder som hen, dvs på samma sätt som en ung människa kan göra, vill göra, måste göra ibland. Det är bara det att det som för killarna har varit helt naturligt så länge inte är det för tjejerna. Men det visste vi väl redan?


Det som Johansson skildrar, faktiskt med små medel, utan tjat, är varför tjejer faller för internets destruktiva män. Bekräftelse, och just scenen när Lollo känner sig bekräftad säger otroligt mycket. Jag överfölls av en slags sorg när jag läste den. Och insåg att just där och då fanns svaret varför även Mimmi nådde fram till henne. Alla vill höra till och goda ledare är tyvärr sällsynta.


Det fanns även en stor diskrepans mellan texten och innehållet. Att läsa gick som på räls, i rasande fart. Men det sorgliga i alltihop gick ändå inte förbi. Det handlar väl mest om kvinnornas hud, precis som männens. Är den tunn röjer den dig och livet blir svårare. Men mer levande. Får vi hoppas.


Jag gillar Johanssons mod, och även Modernistas, tack för boken! Jag skulle verkligen inte vilja ha den oläst. Nyskapande.



Läst 2015

Av violen - 30 juli 2015 15:00

   Habila, Helon: I väntan på en ängel ****


Du kan inte ge mig mänskliga rättigheter

Mänskliga rättigheter tillhör mig

Du kan inte ge mig det som tillhör mig. sid 234

/citat från Fela Kuti i en av hans sånger/


Den här berättelsen försöker fånga stämningen under de åren, särskilt Abachaåren: förtvivlan, frenesin och det envis hoppet, men framför allt den syrelösa, fängelseliknande anda som var karakteristisk för de åren. efterord sid 237


Ja, men det är även en bok om författarskap och skapande, om Lomba som skriver kärleksdikter i fängelset, till fängelsedirektören som presenterar dem som sina egna för sin kvinna. Om Lomba som kallas nobelprishoppet (sid194) men som inte kommer att kunna ge ut sin roman, ej heller anmäla den till Commonwealth Literary Prize eftersom Nigeria avstängts från Samväldet.


Har Teju Cole läst Helon? Självklart, det märks i Coles bok Varje dag är tjuvens dag. Det finns flera beröringspunkter, men jag är nog mest nyfiken på Badagry, slavmuséet, som både Cole och Helon skriver om. Betyder det att tystnaden kring slaveriet håller på att hävas? Det är sällan det nämnts i den afrikanska litteratur jag läst. Det måste ju vara ett gigantiskt sår i afrikas historia, kanske har det läkt så pass att det börjat klia och kännas i huden på alla dessa vars anfäder måste ha försvunnit över havet till amerika? Och börjar kräva att få berätta sin berättelse.


Lomba skrattade hackigt. Låsen och kedjorna hade gjort honom mer skakad än vad han trodde var möjligt. James lektion är rakt på sak och verkningsfull, som ett slag i magen. sid 203



Läst 2014

Av violen - 24 juni 2015 15:00

 Hawkins, Paula: Kvinnan på tåget ***


Javisst, det här var en bra deckare. Och en bra skildring av en alkoholist. Lite spännande utimellan. Gör sig säkert mycket bra som film med Det Vackra Folket i fokus.

Idén med tågfönstrets utsikt var ovanlig och riktigt ny. Och historien spanns i en cirkel för att minskas och dras åt.

Jag gillade Rachel, lite mot min vilja måste jag säga. Dyker hon upp igen tro? Den hjärnan kan i nyktert tillstånd tänka riktigt klart.

Det är nog igenkänningsfaktorn som gör den så populär. För tyvärr tror jag den speglar en riktigt vanlig verklighet, som finns bakom många tidningsrubriker idag. För riktigt så bra som det är sagt tycker jag inte att den var. Klart läsvärd dock.


Läst 2015




Av violen - 17 juni 2015 16:45

 Foster, Åsa: Man måste inte alltid tala om det ***


Fosters noveller är flyktiga. Lättlästa, stilsäkra, språket rör sig framåt utan att man lägger märke till det och drar sen snabbt förbi. Kan det tyckas. Men vad som hänger kvar är verkligen Sydafrika. Eller afrika där aids som regel aldrig nämns vid sitt rätta namn. Så inte heller här. Och det som slår mig är att novellerna är intressanta. De förmedlar kunskap både om landet, och om människorna. Både det inre och det yttre.


Jag har tidigare läst novellen Semester vid kusten i Granta och kom genast ihåg den. Den hängde alltså kvar och det tror jag att de övriga novellerna också kommer att göra.

Jag gillar debutanter där jag vet att jag vill läsa mer. Foster är precis så.


I september utkommer hennes nya novellsamling Förresten gör folk så märkliga saker nu för tiden. Och visst, den är förprickad!



Läst 2015


Av violen - 13 maj 2015 14:45

 Delijani, Sahar: Jakarandaträdets barn ****


Vissa böcker har nästan allt, tex den här. Nutidshistoria blandas med familjedrama på ett sällsynt välskrivet och vackert språk, fullt med färger, metaforer av sällsynt slag och personer som låter sig urskiljas boken igenom. Kanske att det där geväret "en masse" som placeras ut i början lite för uppenbart förklarat senare. Fotografier, händelser, förnimmelser utreds till sin spets. Inget är fördolt i denna Delijanis berättelse, som baserar sig på hennes egen uppväxt.


(Det kanske är skillnaden mellan ren fiktion och bekännelsefiktion (?), i den senare vet författaren sanningen och kanske förvränger den enbart för anonymitetens skull, medan det i den förra är en ren och skär berättarfantasi som bara kan leva sitt eget liv, utan darlings att döda. (bara en av mig funderande reflektion)


Vill du läsa något som berör dig på ett vackert språk och med ett hoppfullt slut, här är sommarboken för dig.


Själv hade jag föredragit ett mer realistiskt slut, jag ser nämligen ut över världen av idag och kände inte igen mig riktigt. Men omslaget borde ha förberett mig iofs!


Läst 2015

Av violen - 7 maj 2015 14:00

  Berglund, Mikael: Ett föremåls berättelse om obesvar ****


Det här, kära medläsare, är bra. Den upplevelse som den här boken gav, måste ha vairt i klass med att läsa Sara Lidman för första gången. 

Och titeln är som en blomma för den som älskar språket.


Judit utför sin egen vandring, mot vilddjuren, sin stalker, svälten och hon går in i vildmarken med samma omedvetna drivkraft som amerikanska pojkar plägar göra, "into the wild". Men Judit följer släkten - sin mors fotspår. "Jag går i dina spår. Om jag så icke finner dig." sid 20 Och hittar till slut föremålet, men finner hon svaret? Här finns ingen DNA teknik och inte heller någon mystik som hjälper henne rätt. Det som sker det sker och det måste hon acceptera.

En stark kvinna i 1600-talets norrland, mellan kust och hav.


Det är en klar fördel att som läsare känna till landskapet, de små björkarna, de vita fjällen, de våldsamma myggen. Men att veta om kylan, snön, avstånden, vilddjurens instinkter gör att ett litet tvivel smyger sig in, var det här egentligen möjligt? (Men så minns jag, allt är egentligen fiktion, minnen nedskrivna från en svunnen tid. En kärleksförklaring.)

Genom språket är det möjligt i alla fall:


Det var alldeles mitt på dagen och solen var på väg både upp och ner och nu som högst ändå inte mer än att den precis nådde över högfjällen i söder. sid 66


Nya meningar behövs för att nya författarskap ska komma fram. Och i denna bok är allt liksom nytt, inga floskler eller utnötta metaforer fanns vid den här tiden, och det genomsyrar Berglunds tankemöda. För den här boken har skrivits med stor omsorg och ingen redigering är synlig. Jag är imponerad!


Sista sidorna är så fyllda av moderskärlek och minnen att, ja är du mor förstår du vad jag menar. Även adoptivmödrar göre sig besvär!


Läst 2015





-----------------------------------------------------

Adoption i boken:

Fostermor kanske Judit kallades, men hon tog verkligen Rigmor som sin egen.

Av violen - 7 maj 2015 14:00

  Berglund, Mikael: Ett föremåls berättelse om obesvar ****


Det här, kära medläsare, är bra. Den upplevelse som den här boken gav, måste ha vairt i klass med att läsa Sara Lidman för första gången. 

Och titeln är som en blomma för den som älskar språket.


Judit utför sin egen vandring, mot vilddjuren, sin stalker, svälten och hon går in i vildmarken med samma omedvetna drivkraft som amerikanska pojkar plägar göra, "into the wild". Men Judit följer släkten - sin mors fotspår. "Jag går i dina spår. Om jag så icke finner dig." sid 20 Och hittar till slut föremålet, men finner hon svaret? Här finns ingen DNA teknik och inte heller någon mystik som hjälper henne rätt. Det som sker det sker och det måste hon acceptera.

En stark kvinna i 1600-talets norrland, mellan kust och hav.


Det är en klar fördel att som läsare känna till landskapet, de små björkarna, de vita fjällen, de våldsamma myggen. Men att veta om kylan, snön, avstånden, vilddjurens instinkter gör att ett litet tvivel smyger sig in, var det här egentligen möjligt? (Men så minns jag, allt är egentligen fiktion, minnen nedskrivna från en svunnen tid. En kärleksförklaring.)

Genom språket är det möjligt i alla fall:


Det var alldeles mitt på dagen och solen var på väg både upp och ner och nu som högst ändå inte mer än att den precis nådde över högfjällen i söder. sid 66


Nya meningar behövs för att nya författarskap ska komma fram. Och i denna bok är allt liksom nytt, inga floskler eller utnötta metaforer fanns vid den här tiden, och det genomsyrar Berglunds tankemöda. För den här boken har skrivits med stor omsorg och ingen redigering är synlig. Jag är imponerad!


Sista sidorna är så fyllda av moderskärlek och minnen att, ja är du mor förstår du vad jag menar. Även adoptivmödrar göre sig besvär!


Läst 2015





-----------------------------------------------------

Adoption i boken:

Fostermor kanske Judit kallades, men hon tog verkligen Rigmor som sin egen.

Av violen - 2 mars 2015 10:45

     Grigoriev, Maxim: Städer ***


Vinnare av Borås tidnings litteraturpris 2015.


För landsbygden betyder årstider, väder, ljuset, mörkret hela tiden någonting. Det påverkar skörden, möjligheten att överleva i armod eller överflöd. Bonden blickar mot himlen och väntar på regn eller torka. En tidig höst, en snörik vinter. Allt kopplas till kroppens behov.


Men nu lever nästan alla i städerna, och jag fascineras av Grigorievs förmåga att känna, uttrycka, värna om och tillåta "ute" att finnas i staden/städerna.

Början på novellerna visar ofta detta

  • Vi satt under kastanjen och människorna passera. sid 9
  • En sexårig flicka och hennes mor, en distriktsläkare, promenerar längs en kanal i Sankt Petersburg som på den här tiden alltjämt heter Leningrad. Sid 17
  • Det regnar sid 27
  • Allt är blått när man närmar sig Korfu sid 49
  • Jag träffade honom på en bar i Riberia. sid 59
  • En skolpojke och hans vän kastar smörgås i Moskvafloden sid 83
  • En intetsägande och molnig junidag för två år sedan hade vi ingenting att göra och tog tåget till Potsdam. sid 93
  • November i Porto är blåsig och blöt. sid 105
  • Vi flyttade in i maj, och hade tänkt stanna fyra månader, men det blev inte mer än två. sid 117
  • Oktober i Odessa doftar löv och spårvagnar. sid 127
  • Det är morgon, eller åtminstone förmiddag, och luften dallrar i hettan. sid 149
  • Vintern var regnig och jag hade egentligen ingen lust att resa någonstans, men min syster skrev till mig och antydde att hon ville att jag skulle komma till Berlin, gärna de närmaste veckorna. sid 167

En igenkänningsfaktor med Modianos sätt att skriva infinner sig när jag läser, men här betyder historierna egentligen ingenting. Utan det är orden som bär med sig "ute". Det upprepas meningar, olika katter, hundar stryker över gatorna.


Årstiden är viktigare än årtalet, stämningen starkare än historien, längtan bort genomsyrar allt. (baksidestexten)


Kanske är den här boken ett försök att föra över det gamla urbana till den nya staden som tagit form inför nya generationer?

Jag tar med ett citat som känns stadsgenuint:

 Trottoaren är smal och smutsig. I själva verket är det nog inte ens en trottoar. Asfalten är ojämnt lagd och har spruckit; stora vattenpölar med gråflytande pappersmassa har bildats. Det regnade igår; vattnet och leran har ingenstans att ta vägen. Inga människor syns till. sid 86


Det här är en novellsamling att grotta ner sig i, att räkna alla katter, tåg, regnväder och löv. Att försöka fånga dessa städers själ och sammanfoga dem till Staden. Men min studietid är över och högen med olästa böcker är som ett höghus.

Jag lämnar Städer och konstaterar att det känns som att Grigoriev förnyat sättet att närma sig novellgenren.

Välförtjänt är debutantpriset.



Läst 2015

Senaste inläggen

Presentation

Violens boksida
reflektioner

Citatet

 Citatet

 

Jag tror att vi enbart bör läsa böcker som biter och sticker oss. Om den bok vi läser inte ruskar oss vakna som ett slag mot huvudet, varför då göra sig besväret att läsa den över huvud taget?

 

Franz Kafka

 

Lite väl drastiskt men det ligger nåt i det. 

Kontakta mig

email:

h55n/at/yahoo.se

Följ

Sök i bloggen

Kultursidor

Länkar

Länkar2.0

Länkar bok

Länksamling/Förlag

Kategorier

LITTERÄRA PRISER

Poddar

Arkiv

Tidigare år

statistik

JUL

Medicinskt

Min gästbok

Ätbart

ACLänkar

Träning

inredning

UV index


Skapa flashcards