Hållander, Marie: Tjänster i hemmet ***

Bakom varje kapitel; ett hem, en vårdtagare, en författare som försöker levandegöra situationen. Ja, jag skriver

försöker för den här boken lyckas inte riktigt beröra mig. Jag menar, stressen, jäktet, anonymiteten, var finns den?

 Hållander försöker, hon vill mycket men kvar blir bara en slags yta. Hon når inte fram till de som framlever sin tid i hemmet, en slutstation innan ändstationen. Och hon når heller inte fram till den unga flickan som vårdar, som har det som jobb.

Ämnet kräver en respekt som inte förnimms fullt ut. Synd.

Läst 2013

   Lundin, Susanna: Hindenburg ***

Jag blev absolut inte klok på den här boken. Jag var tvungen att googla och läsa vad andra skrivit och då förstår jag att jag inte är ensam. Men med hjälp av just det andra skrivit inser jag att Bertil och Prickly Pear är leksaker som lämnats kvar innan efter katastrofen. Och Lundin använder intertexter till sina barnboksreferenser, eller är det långsökt att tro att Prickly Pear (betyder kaktusfikon) som föds i en slags fiktiv form i början, men i början är osynlig, kan vara en omskrivning av det osynliga barnet (Jansson)?

Och björnen Bertil, Nalle Puh och Karl Bertil Jonsson i ett. Ögat hänger och uppdagar nya infallsvinklar, andra sätt att se på omvärlden utan den kalla, ytliga, omänskliga som alla andra ser. Och en längtan efter sanningen, lögndetektorn.

Sagans värld som en hjälp att beskriva dagens värld eller framtidens.

Det kändes som att jag läst en generationsroman, en generation som har och kommer att ha andra och nyare litterära referenser i sitt skrivande än vad som oftast varit vanligt.

David Lynch nämns i andra recensioner, det finns tydligen intertexter även till hans filmer och TV-serien Twin Peaks. Och det borde komma mycket fler sådana i litteraturen framöver, och även i andra nya filmer.

Mycket intressant tycker jag, men jag har inte sett David Lynch produktion och därmed döljs en hel del intressant i Lundins text.

Det här känns som ett nytt område att utforska framöver. Jag gillar Lundins sätt att närma sig det, även om det tyvärr var väldigt svårt att greppa. Men det kändes nyskapande och det gillas verkligen!

Susanna Lundin fick Borås tidnings debutantpris 2013.

Läst 2013

Prada, Detta: I fyra par skor ****

Debutroman. I Short Cuts-stil. Med ett i mitt tycke faktiskt väldigt trist omslag. Dessutom är jag ingen vän av grönt heller. Så jag tvekade när förlaget erbjöd mig boken. Men det här var bra. Riktigt bra.

Det märks att författaren verkligen vet vad hon skriver om, hon har erfarenhet om det som står i boken, arbetslivet, den psykologiska insikten, den exotiska vinklingen med Argentina och dess historia vilket också är en välplacerad gåta. Hon känner sina protagonister och låter alla komma till tals i sin egen rätt.

Utan att avslöja allt för mycket måste jag tillstå att det sätt som författaren skildrade övergreppet på var ovanligt väl beskrivet, som kvinna läser man det med rasande resignation och vämjelse. Och boken svajar ingenstans, ovanligt för en debutant.

Det är nästan så att det perfekt skrivna skymmer det perfekt tänkta. Den filosofiska undertonen som sägs styra bokens innehåll med frågor om slump/val och inlärda sanningar om hur man ska vara (som baksidestextpresentationen säger) försvinner det i perfekta formuleringar? Och är slutet slutet eller bara en ny början? Är det början till en trilogi där vi likt en tv-såpa får veta hur det går i nästa bok? Det borde inte vara det, för det filosofiska består just i detta, slutet ger inga svar utan skapar bara nya frågor. Precis som livet.

Läst 2012

Tack Mimer förlag för rec ex.

   Kvant, Christel: Resan till Ribston ***

En feelgood som jag verkligen tyckte om. Faktiskt. Kanske för språkets skull. Det bjöd inget motstånd direkt, men var ändå välskrivet. I rasande fart for blicken över sidorna och den snuddade vid politik (fabriken), klass, konflikter, arbetslöshet, dagens unga kvinnors rätt att ta för sig, gamla kvinnors rätt att åldras och dö, (jag fick faktiskt blanka ögon när Gunilla tog hand om sin döda anförvant.)

Jag gillade det nygamla huset, katterna, även den nervätande, trädgården och omslagsbilden.

Generationsroman, javisst kan man kalla den det. Och Gunilla är en kvinna som en kvinna i den åldern inte alltid är, men bör vara. Glad, hjälpsam, företagsam, sköter hushemträdgårdman. Och den äldre generationen. Samt är superskicklig på sitt jobb. Allt en feelgood ska ha.

Men jag undrar jag, om det kommer en fortsättning, vilken sorts Gunilla den skulle handla om? Den som ska lära sin omgivning att ingenting är som förut? Vore kul att se hur hon klarar det? Med bravur kanske.....hoppas jag. För jag gillar Gunilla. Hon är rar.

Läst 2012

Tack W&W för recensionsex.                  

   Klaussman, Liza: Tigrar i rött väder ***

Det var ett bra tag sen jag läste en liknande bok. Men jag känner igen att jag läst väldigt många liknande under årens lopp.

Här böljar historien fram och tillbaka i tid och rum. Personerna spatserar omkring och får komma till tals med egna kapitel. Och själv spatserar jag genom boken, som är en slags antideckare, med ett iofs överraskande slut, men utan riktig.....substans. Här finns inget att citera eller ta till sig.

Men ändå. Direkt jag började läsa ville jag läsa mer. Jag blev intresserad, och det händer inte ofta nu för tiden. Jag kan känna Oates i själva historien men personerna lever sitt liv utan riktig närvaro. Jag borde känna nånting när jag läst klart, men boken berör mig inte. Jag blev nyfiken och nyfikenheten blev stillad, men under ytan var det tomt. (Jag var också nyfiken på titeln och fick även den nyfikenheten stillad, och tja, där tog alltså historien sin början.)

Däremot var det väl spenderade lästimmar, en bra, välskriven historia som ändå tilltalade mig. Läs den gärna!

(Jag läser ju sällan baksidestexter osv. men nu ser jag att Klaussman är journalist. Och faktiskt, är inte det här nästan ett reportage? Utan strykningar)

Tack Modernista för rec. ex.

   Fägerskiöld, Katarina: Åsen ***

Den här boken var intressant, även om det var ganska svårt att förstå författarens intentioner med den i början.

 Jag menar, livet på landet är sällan livat på landet. Själv uppväxt på ett småbruk känner jag igen mig till stora delar, bundenheten, slitet, lukterna, farorna. Ansvaret för alla dessa levande varelser, från katten till tjurarna. Det var inte roligare än så här på landet för 90-100 år sen när att födas var att gå ett liv i jordens tjänst till mötes. Vare sig man ville eller inte. Eller för den skull passade.

På det sättet har Fägerskiöld lyckats med den här boken. Sofi kunde ha varit född 1912 och känt på samma sätt, samma rädsla, samma meningslöshet. Men nu har hon möjlighet att tänka tanken, jag slösar bort mitt liv. Och försöka förändra det. Hur, undrar jag verkligen för boken slutar i ett stort frågetecken. Kanske blir det lika samma där hon till slut hamnar eller?

Jag läser boken som ett tidsdokument över jorden, djuren, en yrkeskategori där man inte kan förhandla bort slitet ens med stora maskiner. Det är samma idag men med en enorm skillnad, de som vill kan själva välja det yrket, förr var det vad som stods till buds. Sofi sätts in i sammanhanget utan val, på det sätt som människor gjorde för 100 år sen. Och därmed kan landet skildras helt utan romantisering. Så läser jag boken. Och tänker på generationerna före. Och då växer boken kraftigt.

Läst 2012

 Malmgren, Veronika: Gracie ****

Alltså, jag gillade den här boken.

Alla skötsamma flickor har nån gång träffat en Penelope. Och haft kul men blivit förråd på sin tro på ärlighet och till slut insett att framtiden trots allt inte är att leva på gränsen.

Boken skildrar Klaras och Penelopes sista tid tillsammans under Klaras utbytesår. Inget speciellt händer och allt händer. Till slut blir Penelope kvar, gryningens gudinna som ju inte skulle bli kvar. Eller hur?

Meningarna bara flyter på, Malmgren lyckas verkligen skildra de två flickornas komplicerade relation, som först när tiden börjar rinna ut uppdagar sina rätta proportioner. Ibland läser jag nästan andlöst och vill veta. Och när boken är slut vet jag. Och Klara reser vidare, starkare, medan Penelope kanske går under, oförmögen att bryta sig loss.

Namnet läggs på minnet: Veronika Malmgren

Läst 2012

  Rachman, Tom: De imperfekta ****

Min förväntningar på De imperfekta var såklart väldigt höga. Och det här var en bra bok. Den var inte perfekt men intressant. Jag ville verkligen läsa den, hela tiden.

Jag hade faktiskt inte en aning innan om hur den var uppbyggd, knappt vad den handlade om. Men den var uppbyggd på ett ovanligt sätt. Tydligen är det ok att kalla styckena noveller (?) fast de hör ju egentligen ihop ordentligt. Och det kursiva emellanåt, som en slags speakerröst, ja så kan man ju också göra.

Jag tycker boken påminner lite om filmen Citizen Kane som jag såg för nån dag sen. Och då inte bara ämnesvalet. Utan även personerna som skulle förklara gåtan och hur man eftersom lärde känna dem. Men De imperfekta saknar gåta och koncentrerar sig på människorna som får olika röst, såklart, de pratar ju med sin egen!

Det enda var att jag hade lite svårt att hålla ihop personerna fast det gjorde väl ingenting tyckte jag. Och att de trots allt saknade djup. De var som skådespelare, hämta ur varför inte Citizen Kane?.

Språket var lite schablonaktigt ibland men tidningsfolk är väl kanske inte kända för att föra oerhört intellektuella samtal på fritiden, heller. Och tidningen var väl lite av kvällstidningskaraktär om jag fattade saken rätt. Sen kanske de försökte ändra på det tror jag. Som sagt, tidningen var för mig bara en kuliss där människor rör sig och lever.

Boken var ändå en läsupplevelse och det tackar jag för. Det är inte ofta nu för tiden.

__________________

Det svenska:

[...] matsalen har en jättelik bild av tomma bord på El Bulli på Costa Brava, i salongen kan man beskåda inredningen på Skogaholms herrgård i Stockholm....[...]

sid 154

Läst 2011