McCall Smith, Alexander: Extra bekvämt på safariklubben ***

Med tvekan en trea, som vanligt kanske jag ska säga. Det negativa var som vanligt upprepninga, 97%, traditionellt byggda damer osv, osv. Men kanske att det ändå var lite mindre än vanligt? Kanske att det var lite mer filosofi och religion med? Det kändes så. Kanske att t.ex det här och mer i samma stil inte skulle ha varit lika vanligt tidigare.

"Charlie försöker bara vara hjälpsam", sa Mma Ramotswe och kastade en sned blick på lärlingen. "Och kom ihåg det här, Charlie: det hade kunnat vara du. Kom ihåg det." sid 97 

Empati på högre nivå och snällhet var kanske med mer än vanligt?

Och Sverige!

[...]Tänk om vi hade varit svenskar. Jag tror att vi hade velat åka raka vägen tillbaka till Sverige."

" Han försökte bara vara hjälpsam ", sa Mma Ramotswe. "Men ni har rätt, Mma, jag tror inte han är Botswanas bäste turguide. Han skulle inte vara särskilt lugnande ... för svenskar."

Mma Makutsi hade mer att säga i ämnet. "Jag var inte rädd, Mma. Jag var inte orolig."

"Naturligtvis inte", sa Mma Ramotswe.

"Men svenskarna ..."

"Jag självklart. Svenskarna. Ni har rätt att vara bekymrad för dem, Mma." sid200

Suktar efter nobelpriset McCall Smith? :-)

Läst 2011

   McEwan, Ian: Hetta ***

McEwan är en av mina favoritförfattare. Kärlekens raseri, Lördag, Försoning är alla fempoängare.

Men den här boken förstår jag mig inte riktigt på, nästan en memento mori men inte fullt ut.

Början var ju riktigt tråkig, om man bortser från snön och kylan och organets smärta som väl skulle fånga nåt intresse vilket det väl iofs gjorde. Men sen var det enda försonande att jag känner ett visst intresse för ljuset i solens skepnad dvs solenergi. Precis det huvudpersonen sysslar med. De tekniska termerna tycker jag är helt ointressanta förstås, jag är ingen naturvetare precis. Fast nånstans lyckas McEwan fånga tidsandan, tvivlet, oron, spekulationerna. Jag pressade mig genom den tekniska tråkbitarna också så jag upptäckte det.

Men trots allt fångade boken mig, Beard fångade mig. Han är ju en riktigt sluskig Kissingerliknande förkroppsling av manlighetens värsta arketyp. Eller en förskroppsling av makten helt enkelt, den makt som tar för sig och vill ha allt utan möda, som bara lutar sig tillbaka och njuter av det som just det exemplaret har böjelse för, mat, sex, alkohol, bilar, båtar, droger you name it. Och som han resonerar, nånting saknas det ju i hans hjärna vilket väl forskarna inom parantes sagt kommit fram till att det gör hos empatilösa personer. Det märks mycket väl att Beard själv är omedveten om just den forskningen. Och helt ointresserad, han har ju inte ens empati för sig själv. En darrning där på slutet, när hans egna gener rör vid hans hjärta. ( gåtfullt, javisst, men läs boken!)

Och den personen placerar McEwan i den forskarvärld där den yttersta bekräftelsen är Nobelpriset och där stöld av tankarna är det mest förbjudna.

Visst, det är annorlunda det är välskrivet, historien kommer fram som ett pussel där bitarna dyker upp utan någon ordning och där pusslets viktigaste del, den som visar på hela bilden, kommer sist. Som det ska vara. Och spänningen höjs tom av en liten mordgåta.

Läst 2010

Sverige nämns naturligtvis i samband med nobelpriset.

Gappah, Petina: Sorgesång för Easterly***

2009 fick Gappah Guardian First Book Award med motiveringen:

Novellernas vackra enkelhet, som förklär den krassa politiska verklighet som utforskas i dem.

Jag kunde nog inte ha sagt det bättre själv. Novellerna i den här boken matchar inte varken språk eller innehållsmässigt de flesta afrikanska böcker jag läst det senaste året. De är faktiskt enkelt skrivna, och det kändes märkligt att Gappah fått en sådan uppmärksamhet. De har ju varit publicerade tidigare i olika sammanhang och om de ska läsas hastigt en och en kan de ju fylla sitt syfte väl rent stilistiskt.

Och det är sant att den politiska verkligheten hela tiden finns i bakgrunden. Och Sjukdomen har fått röda läppar för nånting måste förklädnaden benämnas. Så trots allt berörde de och kommer att finnas i bakhuvudet när jag läser mer från Zimbabwe. Och kanske mer av Gappah framöver.

Läst 2010

Enbokcirkelföralla

Bonus: ny novell av Gappah

----------------------------------------------------------------------------------------------

om Sverige: Hans hustru samlade oss omkring sig i en liten krets av utländska kvinnor vars makar hade gift sig med dem i exil. Några kom så långt bortifrån som Jamaica, England, Sverige, några från Ghana, Swaziland, Sydafrika. Vi pratade engelska utan att känna att vi behövde be om ursäkt för det och drack vin och såg på film i premiärpalatset. sid 25

Kadare, Ismail: Stäppgudarnas skymning ****

Ah, Kadare! I början var dock den här boken riktigt seg och jag tänkte att det kanske berodde på att den inte utspelade sig i Albanien. Men sen tog den fart och jag har sällan läst nånting så vanvettigt inborrande om författarskolor (?) och politik som det här. Nånstans vet jag att här är en kärna till den ryska litteraturens våldsamt depressiva storhet! Även om den beskrivs utifrån, och självbiografiskt, av en albansk utbytesstudent.

Boken innehåller så mycket att jag blir nästan yr medan jag läser den, en yrsel som består nu när jag ska beskriva den. Vad ska jag ta med? Jag inser att det måste bli minimalt och hänvisar till Världenslitteraturs förnämliga recension av boken där även en sammanfattning ingår.

Ok, nobelpriset och Sverige är med en hel del men det tar jag sist som vanligt.

En enda mening som visar Kadares sätt att med några få ord göra språket vackert:

Jag såg hur min andedräkt stelnade framför munnen på mig och jag skulle inte ha blivit ett dugg förvånad om jag fått se den falla till marken och splittras i tusen fina kristaller. sid 160

I senare delen befinner sig huvudpersonen alltså i Moskva och på sitt studenthem talar han om för sin ryska väninna/älskade hur studenthemmet är uppbyggt, under en hissfärd.

På första våningen bodde nybörjarna vid institutet, de som ännu bara begått några få litterära synder. På andra planet litterturkritiker, konformistiska pjäsförfattare, livets blankpolerare. Tredje... kretsen innefattde de malltrogna, lismarna och slavofilerna. Fjärde kretsen kvinnor, liberaler och de som blivit besvikna på socialismen. Femte kretsen baktalare och angivare, Sjätte kretsen de nationslösa, dvs. de som övergett sitt språk för att skriva på ryska... sid 104

Sjätte kretsen, regimkritik så det förslår, där stäppgudarna breder ut sig både mot lettland och balkan, och där bor även utländska studenter som huvudpersonen.

Boken är tidvis riktigt humoristiskt skriven, jag log flera gånger fast jag inte tror att det var meningen. Jag kunde också känna en igenkänning till Mästaren och Margita, nånstans var den lite burlesk med sin fylla och sina litterära uppkastningar och manuskriptet som var på avvägar i slummiga rum. Det var fantasy utan fantasy, bara våldsam sanning.......sanningen överträffar dikten. Ingen behövde flyga iväg på en kvast utan istället kastar en mongol sig i förtvivlan ut och se, ingen kvast fanns tillstädes. That´s life!
Jag gillade den verkligen!

Och så antiflirten måste man nästan säga, med Sverige och Nobelpriset. Fast det är såklart ironiskt menat, tror jag i alla fall! (?)

Först berättelsen om legenderna som Kadare med förkärlek ju har med i sina romaner (till vilken nytt kan man nu undra se nedan!!!):

Den bosniska versionen tjänade som inspirationskälla för Ivan Andri´cs roman, Bron över floden Drina som gav honom nobelpriset. sid 31f.

Jag visslade till. Det var alltså allvar. En roman vid namn Doktor Zjivago hade fått nobelpriset. Det var en dålig roman, riktigt dålig. sid 119

Alla talade bara om detta, en del häftigt, andra mer försiktigt. Noblepriset, vilket jävla pris! Det var från Skandinavien det onda kom.

 - Men om nu Sjolochov åker till Sverige vartenda år för att inte Svenska Akademien ska glömma bort honom? sa någon bakom mig.

 - Du ska inte snacka så mycket, blev svaret.

 - Vad är nobelpriset för nånting? frågade Taburokov en av Jungfrurna från Vitryssland. Jag tycker jag känner igen namnet.

- Det är en giftgåva från den internationella borgerligheten, förklarade hon. sid 125

Nästan alla på vår kurs hade skrivit insändare som de nu gick och väntade på att få se i tryck. Bland dem var Taburokov, som fortfarande hade för sig att nobelpriset var ett påfund av amerikanska regeringen i maskopi med New Yorks judar, och Maskiavicius, som kvällen innan hade sagt att Pasternak var hundra gånger bättre än resten av sovjetlitteraturens slödder. sid 128.

Ha, ha skrattade han illvilligt. Nobelpriset, tänka sig! sid 132

Av det skrivna om just nobelpriset kan man inse att det trots allt, i fallet med ryska författare, uppfattats som ett slags politiskt pris. Och dessutom ett pris som inte var direkt uppmärksammat efter förtjänst. Men ändå, intressant att lägga märke till då det inte framställs i någon direkt förtjusande dager......:-) Ironiskt som sagt (hoppas jag).

------------------------------------------------------------------------------------------- 

Kadare själv har tröttnat, hans röst vill tystna enligt den här intervjun. Och jag blir smått chockad, Bröllopet som jag verkligen gillade tycker han själv är hans svagaste bok!!!! Han har helt enkelt skrivit tillräckligt och är trött på politik.

"Om de gamla sederna och myterna han använt så mycket säger han ”det där är bara exotism, jag använde dem enkom för att fly politiken.” "

Precis som artikelförfattaren blev vid intervjun av författaren som hon så beundrat, precis som hon blir jag........förbluffad. Men när jag hämtat mig måste jag säga. Bravo Kadare! Ärlighet varar längst! En sann förmedlare av orden och dess makt inser när orden tagit slut! Och är medveten om sina uppkastningar.

Trots DN:s artikel vill jag fortsätta tills jag läst allt av Kadare. Och då inte bara för innehållet (som tydligen är liiite fööör konstruerat) utan för ordens magi, en gåva som han tydligen inte vet om att han har eller i alla fall haft!

Lahiri, Jhumpa: Den indiske tolken***

Eftersom jag läst Främmande jord av Lahiri och tyckte mycket bra om den kändes det som ett steg tillbaka att läsa de här novellerna. Den här boken var inte alls lika bra som den nämligen. Jag skulle tro att även I väntan på ett namn är bättre. Med det inte sagt att jag inte skulle ha tyckt om den här boken om jag läst den först. Nu känner jag att novellerna är lite....outvecklade. Potential javisst eftersom den fick Pulitzerpriset 2000, och Lahiri har helt klart utvecklats sen denna bok skrevs.

För att upprätthålla mitt intresse för novellerna ger jag dem indienkänsla, för jag tror författaren strävar efter det nämligen.

Titelnovellen stack ut mest men den sista tyckte jag också jättemycket om!

novell 1: En novell som är helt allmängiltig och därför kan beröra vem som helst var som helst och i vilken tid vilket land vilken hudfärg som helst. alla kan förstå vad som händer, tecknen på depression, avslut. Mannen har sitt helvete kvar när novellen slutar, hans oförmåga att inse katastorfen bäddar för det som sker, han räddar sig själv tillfälligt på hennes bekostnad. Indienkänsla: 0

novell 2: Den här novellen känns obearbetad, jag skulle tro att den betyder nåt för författaren, därför har den tagits med. Men den berör inte. Indienkänsla: 3

novell 3. Här blixtrar språket till litegrann men ändå, det blir liksom inget nytt. Däremot kan jag känna att författaren nuddar vid kastsamhället. Och Indien känns nära här. Indienkänsla: 4

novell 4: Helt oväsentlig kändes den. Ok, det gamla möter det nya. Med följder för den lilla människan. Indienkänsla:4

Novell 5: Ben längre än bålen är sensationellt. Men det har jag också..... Lika allmängiltig som novell 1, men här möts kulturer på ett annat sätt. Innerst inne känner vi ändå lika samma var vi än har vår vagga. Indienkänsla: 2

Novell 6: Jag känner för mrs Sen, men ändå. Borde hon inte ha tagit bättre hand om sitt dagbarn? Och borde inte mr Sen ha tagit bättre hand om mrs Sen? Tråkigt blev det för alla till slut. Indienkänsla: 3

Novell 7: En verkligt konstig novell tyckte jag, Är det konflikten mellan religioner som skildras? Det enda indiska upplevde jag var beskrivningen av sarin. Indienkänsla: 1

Novell 8: Jaha, kan äktenskap och eller barnafödande bota epilepsi (som jag tror det rör sig som). Visste jag inte. Indienkänsla: 2

Novell 9: Det blev ett riktigt bra slut på den här novellsamlingen, den här novellen gillade jag. Tänk så bra allt kan bli till slut! Slutet gott alltså! Indienkänsla: 4

Läst i Lyrans jordenruntutmaning

Läst 2010

__________________________________________________

Och det svenska:

 [...] och studerade temperaturerna i städer runt om i världen. Trettiofyra grader i Singapore dagen innan, tio i Stockhom. sid 23

Temple, Peter: Mörk kust***+

Vi talar om år, så länge har den här boken stått på min läsa lista. Vinnare av världens största deckarpris 2007 - The Duncan Lawrie Dagger står det utanpå den. Och jag började förväntansfullt läsa. Och slogs av hur konstigt Temple skriver, t.ex

Hundarna [...]Med magarna fulla av vatten lydde de långsamt och föraktfullt, som om de var reumatiska. sid 8

Hm. Reumatiska???

Jag skulle kunna laga lite kaffe. [...] Bäst att du inte gör det, sa han. Vi får inte röra nånting. De skulle vräka sig över mig som ett lass gödsel. sid 27

Ok...

Två korpar som hackade i en högröd gegga vid sista vägkorsningen riktade en dömande blick mot honom, som var de gamla män på en ruffig pub. sid 42

Ok, det var bättre. eller? Och längre fram markerade jag fler uttryck, två exempel här:

De körde hem på tomma vägar, förbi hus som sjunkit på sin torpargrund i sänkorna, förbi färsk vedrök ryckt ur skorstenar. sid 225

Cashin kände sig som han hade förlagt en natts sömn någonstans. sid 288

Och det är faktiskt just det här som gör att boken känns annorlunda, fräsch på nåt sätt. Att språket och orden och metaforerna inte följer nåt mönster utan bara slumpmässigt träder fram. det känns som att författaren verkligen tänkt efter, hur skriver jag det här så det blir så märkligt som möjligt. Och då känner man verkligen att Temple tänkt när han skrivit. Lite kul och nytt faktiskt.

 Även om den är lika alla andra (nåja de flesta) deckare; operaälskande kommissarie med Housesmärtor i en håla där rasism (verkligen!!!), tristess och förfall (även hans eget hus) råder. Och nånstans den där gången då det hände det som gör oooolidliga smärtförnimmelser, som han betraktar som sin  "vän". (?) Men hur var det riktigt, vad hände? vi vill hela tiden veta.....och får veta också. Privatlivet finns men inte påträngande. Hundarna är påträngande men så bra skildrat. (Säger jag som är kattmänniska!)

Och när man läser boken finns det en del uttryck som känns så...... nya fast de inte är speciella som beskrivningen av när alla bitar faller på plats, beskrivningen av det som gör Cashin till polishjälten, Den Som Löser Fallet:

Cashin trodde att han visste svaret, det hade kommit till honom via någon process i hjärnan som oavbrutet sållade, sorterade och körde runt saker han hört och läst, sett och känt, bitar och delar om inte hade någon uppenbar nytta, bara var bråte, skräp, ända tills två av dem stötte ihop, snodde runt och fann varandra, passade ihop som hand i handske. sid 325

I den solbrände mannens ögon såg Cashin samma lättnad som han lagt märke till hos människor som bekänt ett mord. sid 352

  Att vara vid liv är en present. [...] Varje minut, varje timme, varje dag. sid 381

Bokens budskap? Ovanligt för en deckare i så fall......

Slutet var som vanligt det där våldsamma men, sen kommer det mer. Och då kände jag, hm! Du och jag Temple, du och jag Cashin, vi visste det hela tiden!

Jag kände mig smart och delaktig och intresserad och förvånad (mest över metaforernas obeskrivliga ovanlighet) när jag la ifrån mig boken.

Och trots att jag länge inte kunde skilja vem från vem så var det glasklart när jag slutade boken, vet inte hur det nu gick till?

Så det måste bli ett extra plus, det måste det........

Och när översätts nästa bok? Jag bara undrar.......

Nobelpriset kan Temple ju bara inte sukta efter men Sverige är med, jo då.

Cash tittade på den svenska ljudanläggningen. En gång hade den varit den dyraste på marknaden. sid 65

Alltsammans låg orört på sängbordet rätt länge tills Cashin en morgon i väntan på gryningen, med smärtan glimmande, tände lampan, tog en cd, vilken som helst, stoppade in den utan att titta på den, tog på hörlurarna, släckte ljuset.

Det var Jussi Björling. sid 77