Aspenberg, Karin; Strindbergs värld

Ellerströms förlag skickade den här boken till mig, tack!

Den är inte lättläst på något sätt men otroligt intressant!

Det jag skriver här är inte en recension, inte ens en reflektion utan en nyfiken inspiration inför vad boken kommer att förmedla.

Jag skulle gärna vilja läsa både Inferno och Tjänstekvinnans son för att få lite mer att hänga upp Aspenbergs tankar på. Så det kan dröja ett tag innan en fullständig reflektion kommer.

Men nu, mina omedelbara tankar vid läsning av början av boken.

Jag hämtar beskrivning från Adlibris:

August Strindbergs verk är inte bara berättelser om yttre förhållanden och objekt, de är också uttryck för ett skapande medvetande. Genom närläsningar av sex stilmässigt representativa verk, däribland Fröken Julie och Inferno, frilägger Karin Aspenberg i denna studie en provisorisk föreställning av medvetandets erfarenhetsvärld och bryter ny mark inom Strindbergsforskningen. Studiens syfte är att söka författaren i den litterära texten, inte i en objektiv verklighet. Verket är allt, upphovsmannen saknar betydelse. Att belysa sambanden mellan subjekt, språk och värld i Strindbergs litterära oeuvre är möjligt tack vare metoden tematisk kritik. Utmärkande är en filosofisk förankring i hermeneutiken och fenomenologin. Aspenberg visar på att Strindberg i sitt skrivande är djupt involverad i en kamp med tillvarons villkor, inte minst en fundamental upplevelse av tomhet. På så vis lyckas hon följa en på ytan dold strategi och samtidigt problematisera textens ideologiska budskap. Strindbergs författarskap kan förstås som ett existentiellt projekt att dels inför läsaren konstruera en logiskt grundad författarimage, dels söka en lösning på tillvarons intighet. (min kursivering)

Det jag läst hittills, ca 65 sidor, kräver mycket tankemöda. Och litteraurstudier har inte alltid den utgångspunkt som jag skulle vilja använda, jag anser att författaren nästan alltid finns i verket (jag ansluter mig kanske till viss del till "psykologismen" (som betraktar texten som "författarens psyke"). Med andra ord är jag lite skeptisk till den "språkliga vändningen". Där "beaktas texten som autonom i förhållande till författaren". sid 36

Det lärde jag mig tillämpa  under min egna litteraturvetenskapliga studier. Det är iofs lättsamt att inte behöva bry sig om författarens upplevelser, som om en dator satt och skrev och inte en kropp med erfarenheter som sitter både i själen och kroppen. Och den metoden gav faktiskt nya infallsvinklar till analys av texterna, det måste jag medge. Men ändå...(citaten finns på sid 36)

Men vad vill då Aspenberg tillföra med sin tematiska kritik? Jo, att förena de båda tidigare nämnda uttryckssätten!

"Man behåller ett intresse för en författarpersonlighet, men intresset är av ett helt annat slag än i biografismen. [...] Tematisk kritik riktar uppmärksamheten mot människan definierad av hennes sätt att "uppleva och ingripa i universum och i sig själv". sid 36.

Förhoppningsvis är Aspenberg något på spåren här som eventuellt kan införlivas i litteraturforskningen framöver. Det välkomnar jag som gillar breda lösningar och anser att fingertoppskänslan hos en bra författare kan komma från arv, miljö och tiden likväl som hantverket hos en konstnärlig snickare. I konsten speglar sig konstnären och sätter sitt avtryck, så även författaren i sina verk.

Jag återkommer!

   Griffiths, Elly: Känslan av död ***

Javisst, den här boken är lika bra som de övriga. Kanske att den förra, Huset vid havets slut var en aning bättre  vilket kan bero på att Griffiths plötsligt beslutat sig för att berätta allt som hänt tidigare i Ruths liv i en slags förkortad form. Och nu är det tre böcker som ska refereras, så det tar en stund.

Men sen drog historien igång och det var lite väl mycket fantasy/vidskepelse/riter kan jag tycka och mord* var lite krysta* men annars var det så kul. Jag gillar dottern som säger pappa till alla (inklusive Flint, katten (?)), Catbath som "kommer ut" som en liten och obetydlig man utan sin mantel (där ser man) och diverse kul intertextuella referenser åt olika håll. (Påven Johanna, Necromanser). Och sen, att rättvisan hade sin gång även på ett annat plan gillade jag mycket. Respekt handlade det om.

Kort sagt, en utmärkt bok för hängmattan, solstolen eller stranden. Sträckläsningsvarning dock.

Och sen omslaget, snyggt så in i nordens.

Tack för exemplaret Forum  / Minotaur

Läst 2012

   Jensen, Simon: Fingret **

Hm, jag benämnde Ahlfors, Fredrik: Arne Ljunghed och de små röda jävlarna, här,  som aningen pubertal. Det är absolut ingenting mot för vad den här boken är. Vem ska den läsas av? Män tydligen.

Jag tycker att Simon Jensen borde slappna av i underlivet som det står på sidan XXVII. Det politiska budskap som han tydligen vill förmedla går helt om intet i den otroligt grabbiga attityd som han har till sina texter.

Idén är inte helt fel, den är tvärtom riktigt kul, två ord blir ett tredje med ny betydelse: dvs välta + älska blir välska, sid X.

Finger + dikt blir fingerdikt. Saknar konstnärligt syfte och omformar verkligheten. Osv, osv.

Varför känner jag mig som kvinna utesluten när jag läser det här? Jo för att det här är fingerdikter (se ovan) och de inte bara saknar konstnärligt syfte, de omformar verkligheten till att inte gälla den halva (eller den sjättedel som Strindberg ansåg) som betecknas kvinnor.

Rätta mig om jag har fel men så kändes det när jag läste. Så Jensen lyckades provocera mig! grattis! ;-)

Läst 2012

Tack Trombone för rec ex.

   Ahlfors, Fredrik: Arne Ljunghed och de små röda jävlarna ***

Jag har redan läst en bok av denne...underfundige författare, Daniil Charms och jag  här. Den var riktigt bra.

Den här boken var märklig på ett annat sätt. Det är korta texter ur en längre tids produktion. Och hade jag läst den här boken först skulle jag nog ha varit ännu mer nyfiken på Daniil Charms och jag.

Ibland när jag läser böcker av män känner jag av ett slags pubertalt uttryck. Det sägs att män inte blir äldre än 12 år och den där tolvåringen som ritar en viss sorts gubbar och tänker konstigt skämtsamma tankar dyker ibland upp hos icke-pompösa författare. Jag tror inte att någon kvinna skulle han kunnat skriva Blindskrift t.ex (en av texterna i boken)  (Men jag erkänner att jag skrattade.) Ändå finns det skarpa uttryck av stor klarsyn, t.ex i Vetenskapen där man kan säga att "tolvåringen ställs mot det andra könet". Ingen tvekan om vem av dem man vill vara i den stunden. (Här skrattade jag inte). Ett klockrent inlägg.

Kort sagt en blandning mellan skämt och allvar, där det oväntade hela tiden finns om hörnet.

Dessutom finns flera berättelser om det litterära skapandet, inspirationen och våndan att tämja den. De texterna var absolut bäst. För jag tror att Trombone förlag har lyckats hitta ovanliga författare så till vida att de skriver som de vill, och de får upperbarligen lov att göra det också. Så författandet är inte en mall utan ett uttryck från den fria tanken och det oväntade. Synd bara att det inte är fler kvinnor knutna till förlaget.

På Trombones sida finns en intervju (eller vad det är) mellan Ahlfors och journalisten Böll, här. Förutom att den var kul att läsa så finns det ett hopp bland raderna, ett hopp om en ny bok! Ah, det gillas!

Tack till Trombone förlag för rec ex.

Läst 2012

Från Trombone förlag har jag tidigare läst

Silversnöret

Daniil Charms och jag

Så mycket stolthet man har råd med

   Helgesson, Emma: Så mycket stolthet man har råd med ***

Den här boken är skriven i form av innehållet. Jag menar såhär, korta kapitel, ännu kortare kapitel, dialogkapitel. Det är ju det som är Rebeckas liv. Egentligen. Ingen långsiktighet, inga djupa andetag, bara flämtningar för att överleva.

På något vis är stripteasdansösen mindre drabbad och mer tillåten än en prostituerad, så har jag uppfattat det. Deras jobb skildras helt öppet i TV t.ex.,

Eftersom jag alltid är upprörd när jag läser om prostitution, så tänkte jag att nu blir jag inte så arg när jag läser den här boken, och jag blev inte arg, men så vansinnigt berörd. Rebecka försöker hålla ihop och hålla undan sina smärtsamma minnen. Hon vill inte det hon gör, hon vill något annat. Bli hel igen antagligen.

Stoltheten sitter inte hur man blir berörd, utan att man blir det. Objektifieringen är densamma, inte människa utan bara en kropp. Vare sig hud möter hur eller inte.

Drömmen är inte att ha mycket eller litet stolthet, utan att få tillbaka Stoltheten självt.

Läst 2012

Tack Trombone förlag.

   Utvik, Magnus: Med Stalin som Gud ***

Direkt jag såg den här boken ville jag läsa den. Men sen har den legat länge för jag har inte riktigt vågat. När jag väl började läsa uppdagades en otrolig historia om en fundamentalism som jag själv känner igen från den tiden, men i andra sammanhang. Jag var själv klasskompis med en person i de här kretsarna men eftersom jag tidigt bestämde mig för att inte engagera mig politiskt så tog jag aldrig ställning åt något håll. Nu häpnar jag när jag inser vad det var frågan om. Även om hen tillhörde en "mjukare" falang.

Det parti Utvik tillhörde var ett utbrytarparti utan större förankring, de förblev ett fåtal. Men mönstret är ju ändå detsamma som i all fundamentalism, en stark ledare fångar och styr personer som tror på det han säger, kanske av olika skäl men deras tro är ändå utan tvekan. Allt är svart eller vitt, men ledaren har alltid rätt.

Jag kan känna ett visst släktskap med Utvik, jag läste ofta tidningar med helt motsatta åsikter än mina egna, jag är t.ex fullt medveten om att Albanien framhölls som en mönsterstat, mest pga sin ateism, och fortfarande väljer jag böcker utan navelkliande. Jag vill tänka själv helt enkelt och veta vad och hur andra tänker.

Jag frapperas av hur lätt de andra verkar ha gått vidare med sina liv. Det är väl också ofta de man lägger märke till, de som bara skakar av sig. Att fundamentalism kan skada så otroligt tycker jag Utvik, på ett annorlunda sätt, åskådliggör. Hur mycket smärta, energi och sorg den här boken åsamkat honom är det ingen som vet, den är för saklig för att avslöja det. Men för de som befunnit sig i liknande situationer och mer intellektuellt än känslomässigt tagit till sig budskapet, är den här boken ovanligt givande, jag brottades med den men efteråt kände jag mig befriad.

Tack Norstedts för recensionsex.

Läst 2012

Gcz, Lz, Occ.062

Malmsten, Bodil: Och en månad går fortare nu än ett hjärtslag ****

Redan samma dag jag fick boken som rec.ex började jag läsa den, några sidor per kväll.

Jag tillhör de få som sällan läser Malmstens blogg så därför var det mesta nytt för mig. Men jag tycker mig känna ett allvar som inte funnits i de senaste böckerna jag läst.

Det persiska ordet har bara ett ord för gråt.

Det uzbekiska har hundra - ett ord för att vilja gråta och inte kunna, ett för att snyfta, för att gråta som åska i molnen, för flämtande gråt, hemlig inåtvänd gråt, för oupphörlig gäll gråt, hickande gråt o.s.v

Att det ska vara så svårt att leva!

   Jämfört med vad då?   sid 129

Och den skrivande kampen som nått en ny dimension, kanske för att Sverige kräver....

Jag vid bordet, vid skärmen, med hamnen utanför, Edvard i datorn, där han måste bli till. Få sin form, sin rytm, sin ton, sin början, sitt eget slut, sitt eget språk och mitt språk att binda ihop honom med. sid 156

Jag gör ingenting, jag sitter med Edvard. sid 174

Och ett politiskt patos, ett svenskt politiskt patos.

Så det känns lite som att den berömda gränsen mellan personligt och privat darrar och har sig. Även om texten står lika stadigt som förut. Det är det där franska exotiska som inte finns mer.

Så läser jag för en gångs skull bloggen:

 Vi är nöjda med boken, till och med jag - gränsbevakningen mellan personligt och privat fungerar.
20120312

Hm, tänker vi lika eller olika Malmsten och jag? Huvudsaken det fungerar...

Läst 2012

Tack Modernista för rec ex.

   Bauer, Belinda: Skuggsida ***+

Jag tyckte verkligen om Mörk jord som var Bauers debut. Men den här var faktiskt snäppet bättre. Så spännande!

Jag hyste vissa misstankar efter ett tag och mina funderingar gick fram och tillbaka hela tiden. Jag som brukar fokusera på människorna och miljön och inte bry mig om mördaren, ja jag gillade ju Mörk jord för att mördaren var uppenbar, så slapp jag fundera. Men här, jag ville veta mer och mer.

Medan jag läste tänkte jag gång på gång, men det här är ju en riktig deckare! Med riktigt polisarbete och riktig miljö och jag fick lite Agatha Christie vibbar faktiskt Och England var nära i små korta glimtar, en slags Heathcliff på heden, en kvinna från blitzen, en rävjakt i vardande.

Och plötsligt, ett igenkännandets glädje när Steven från Mörk jord dyker upp.

Ingenstans hakade texten upp sig men det är inte samhällskritik, inte romanisering, ingen dold agenda. En nyskapande tillbakagång till Kriminalromanen där det fokuseras på mördaren som rör sig ensam bland sina offer. Mycket bra.

Tack Modernista för recensionsexemplar!

Läst 2012