Boardy, Elin: Mot ljuset****

En känsligt skriven roman sägs det 3.30 in i det här klippet. Och jag håller med.
Boardy har alltså gjort det igen. Även om debutromanen trots allt var ett snäpp bättre kan jag tycka. Kanske igenkänningen gjorde sitt till för mig där.

Allt som återstår, Boardys debut, var ju också ett kvinnoporträtt, men det var liksom råare, mindre fernissat, mer fysiskt hudlöst. Det fanns liksom inga alternativ för kvinnan i den boken.

Här rör sig mycket på ett inre plan, här reser sig Europa ur ruinerna och en ung kvinna tillåts finna sin väg. Hon är kartriterska och ritar i den här boken om sin egen karta, söker sin frihet och finner den. Tiden är ju fylld av fördomar och som Ingrid Elam säger i Kulturnyheterna, många måste rita om sin egen karta, inte för att finna frihet utan för dölja en frihet som inte finns, politisk och sexuell.

Boken är lågmäld och ändå mycket dramatisk under ytan. Slutet av boken ställer saker på sin spets och hjälper på så sätt Elly att bli övertygad om att det hon känner ändå är rätt. För henne.
Utvecklingsroman nämner Duke i klippet (se ovan) och faktiskt, jag kan hålla med. För Elly finns den möjligheten vilket inte Emma i Allt som återstår hade. Därför kan jag känna att jag har mer sympati för Emma men mycket mer hopp om Elly!

Intressant är kvinnonamnen; böckerna är mycket olika men kvinnonamnen gör att jag känner att Boardy har beröringspunkter i kvinnorperspektivet som jag ser fram emot att följa även i nästa bok. För det måste bara komma en till snart!

Tack W&W för recensionsexemplaret!

Läst 2011

Larsson, Björn: Döda poeter skriver inte kriminalromaner ****

Jag visste det! Direkt jag läste om den här boken visste jag att jag ville läsa den och att den skulle vara helt i min smak. Och det var den!

En slags kriminalroman, javisst den har ju ingredienserna, ett mord och en nördig (på poesi) utredare. Den biten får knappt godkänt men resten, resten!

Försättsbladet har jag klottrat fullt med sidhänvisningar till dels verk ur litteraturhistorien, dels till litterära preferenser, tankar, uttryck och kloka iakttagelser och utläggningar om poesi och litteratur och förlagsvärlden och girighet och livet! Med mera. Och visst, lite samtid; bloggande och lite humor; 10 december är ju inget datum vilket som helst........:-)

Dessutom var ju dikterna så bra, jag tänkte hm, vem har skrivit dem? Och det fick man veta i slutet, det var ett intressantare avslöjande än vem mördaren var (vilket jag faktiskt kom på efter ett tag, något jag ofta missar....) kan jag säga!

Jag bara gillade när jag läste och tänkte, det vill jag citera och det ska jag skriva om. Men nu blev det till slut så mycket att det är ingen mening. Jag kan ju inte citera halva boken! Du måste bara läsa själv...

Men några citat blir det

Jag vill kremeras och inte ligga i vigd jord. Helst skulle jag önska att min aska blandades med alla makulerade böcker och förvandlades till pappersmassa så att jag kunde återuppstå som en boksida i mitt nästa liv. sid 335

[...] hade diktarna gjort ett misstag när de kröp in mellan tysta och tryckta boksidor. Poesin var till för att läasa högt på gator och torg. Den skulle sjungas och ropas ut. sid 355

I övrigt: Läs. Läs eftertänksamt. Och markera viktiga passager för du kommer att vilja läsa dem igen.....!

Boken klassificeras som en deckare, nåja kriminalroman, även hos förlaget (se nedan), men jag tror att den borde marknadsföras på ett annat sätt. Visst, den blir mycket mer läst som deckare men risken finns att de som verkligen skulle uppskatta det som finns utanför själva mordhistorien missar den. Men det är ju förlagets problem, inte mitt! :-)

Norstedts beskriver boken såhär:

Björn Larsson har skrivit en litterär kriminalroman, en välvilligt ironisk betraktelse över förlag och författare. Det är spännande, tänkvärt, irriterande och läsaren kommer att känna igen tonen från Björn Larssons tidigare böcker.

Tack Norstedts för recensionex!

Läst 2010