Boardy, Elin: Mot ljuset****

En känsligt skriven roman sägs det 3.30 in i det här klippet. Och jag håller med.
Boardy har alltså gjort det igen. Även om debutromanen trots allt var ett snäpp bättre kan jag tycka. Kanske igenkänningen gjorde sitt till för mig där.

Allt som återstår, Boardys debut, var ju också ett kvinnoporträtt, men det var liksom råare, mindre fernissat, mer fysiskt hudlöst. Det fanns liksom inga alternativ för kvinnan i den boken.

Här rör sig mycket på ett inre plan, här reser sig Europa ur ruinerna och en ung kvinna tillåts finna sin väg. Hon är kartriterska och ritar i den här boken om sin egen karta, söker sin frihet och finner den. Tiden är ju fylld av fördomar och som Ingrid Elam säger i Kulturnyheterna, många måste rita om sin egen karta, inte för att finna frihet utan för dölja en frihet som inte finns, politisk och sexuell.

Boken är lågmäld och ändå mycket dramatisk under ytan. Slutet av boken ställer saker på sin spets och hjälper på så sätt Elly att bli övertygad om att det hon känner ändå är rätt. För henne.
Utvecklingsroman nämner Duke i klippet (se ovan) och faktiskt, jag kan hålla med. För Elly finns den möjligheten vilket inte Emma i Allt som återstår hade. Därför kan jag känna att jag har mer sympati för Emma men mycket mer hopp om Elly!

Intressant är kvinnonamnen; böckerna är mycket olika men kvinnonamnen gör att jag känner att Boardy har beröringspunkter i kvinnorperspektivet som jag ser fram emot att följa även i nästa bok. För det måste bara komma en till snart!

Tack W&W för recensionsexemplaret!

Läst 2011

   Combüchen, Sigrid: Spill ***

Det tog en väldig tid att komma igenom Spill. Mycket eftersom jag lyssnat på den som ljudbok, vilket jag som vanligt ångrar. Det är svårt att hänga med i Spill har jag hört folk säga. Ännu svårare om man som jag lyssnar oregelbundet och inte kan gå tillbaka eller märka för eller nånting.

I vart fall tyckte jag den var väldigt bra i början. Jag gillade den unga Hedda och  hennes plats i familjen, hennes sätt att beskriva sina menstruationer, något som fortfarande är ett tabubelagt ämne hos många författare (dock inte Murumaki), dock inte hos Combüchen. Så mina förväntningar som var mycket höga, växte direkt.
.

Men efter ett tag blev det jättejobbigt med alla detaljer, filminspelningen blev jag otroligt less på och även beskrivningen av rumsgrannen i Stockholm osv. med mera, med mera. Det är som att Combüchen vill visa att hon klarar av att beskriva alla detaljer detaljerat, men till slut blir det ointressant. Tyvärr. Jag skulle gärna ha sett mer av Heddas sätt att uttrycka sin konst i sömnaden t.ex

För boken berättar en historia och greppet är nytt, att blanda tider och låta den äldre Hedvig ge sin syn, vilket hon gör i breven och mailen till "Sigrid Combüchen". 
Dessutom att ge boken undertiteln damroman:

Lena Kjersén Edman beskriver i sin nyutkomna bok Böcker som samtalar (BTJ förlag) att uttrycket kommer från Edvard Brandes epitet om utvecklingsromanen Fru Marianne av Victoria Benedictson, som han kallade "dameroman", då som ett slags förlöjligande. Vilket är helt främmande för Combüchen.

Hedda behövde inte gå under vilket visar sig i att hon finner sig resignerat i det vuxenliv som hon får tillsammans med en "otadlig" make, trots att det livet inte motsvarar de drömmar som hon hade i ungdomen.
Böcker som samtalar sid 132

Det finns även en diskussion om detta i Spill, vid en tågresa som jag tack vara ljudbokslyssnandet inte kan citera i nuläget.

Så boken ÄR intressant, nya grepp om än lite förvirrande, men det är för mycket ord. Tyvärr. Men jag ångrar inte att jag höll ut! Trots att slutet var förfärligt men inte olyckligt trots allt (?), se ovan!

   Adler-Olsen, Jussi: Flaskpost från P ***+

Den var riktigt bra den här deckaren. Jag hade höga förväntningar och faktiskt, de infriades till stor del.

Visst, den har alla dragen: radarparet (Carl och Assad, där Assad är invandraren som nästan är assimilerad, men som dessutom innehar den komiska rollen med roliga uttryck, han förstår inte språket fullt ut nämligen, inte nyanserna), gåtan1 (flaskposten) gåtan2 (den förlamade kollegan som bor hos Carl) psykoterapin (varför, när, var, hur, gick det som det gick för Carl, som förnekar sina problem men har en kvinna i sitt liv som vill rädda honom = kärlek). En knepig "dubbelbottnad" kvinnlig kollega. Ursunkiga hälsovådliga lokaler där cold case grupper brukar hålla till......Osv osv.

Men allt är liksom skruvat ett varv extra. Vilket är kul!

Dessutom är det skrivet på ett lättsamt och lättläst och bitvis roligt språk! Lägg till att det dessutom är spännande och intressant och även skrivet ur mördarens synvinkel vilket jag faktiskt gillar (jfr Mörkrets flod av Rennie Airth en av mina topp tio bland deckare). Så då sitter det extra plusset i betyget som en smäck!

Nackdelar då? Ja naturligtvis att det är bok nr tre i serien och det finns en hel del som är underförstått. Det är irriterande men eftersom historien i sig är så fängslande betydde inte det så mycket ändå. För i den här deckaren är morden och dess upplösning och nystandet kring det faktiskt det väsentliga. För en gångs skull vill jag tillägga, många deckare handlar ju mer om familjelivet än om själva polisarbetet nu för tiden. Men så inte den här.

Dessutom kunde Adler-Olsson har nöjt sig med ett mordfall, det där med ringarna var ju helt ointressant tyckte jag.

Kommer jag att läsa del ett och två  när de kommer? Kanske, men jag kan också vänta tills del fyra kommer och hoppa på tåget i och med den här boken.

För hur var det med Carls panikångest, var kommer den ifrån? Skulle nästan vara kul att få veta det.....:-) Förhoppningsvis står det mer i nästa bok om det.....

 Dahlström, Magnus: Spådom****

Tre hörn av verkligheten sett genom ett temprament (författarens?) skulle jag vilja skriva som underrubrik till den här boken.

Jag har inte läst något av Dahlström tidigare, men blev mycket nyfiken på den här boken. Sällan har jag läst en bok som innehåller så vansinnigt många ord och meningar som i sig själva är enkelt språkliga och ingenting att citera. Men tillsammans bilder de en helhet som är väldigt annorlunda.

Jag bara undrar, de här männen är de riktigt närvarande? Eller lever de i en förnekelse, en inre rädsla som gör dem så....ansvarslösa? Så egoistiska i sina tankar, så empatilösa? Är det många män som är på det här sättet, de som på höga befattningar kan uppbära fantasilöner och trampa på andra på vägen uppåt, helt utan självinsikt? Men när de finns inom vårdande, omhändertagande yrken drabbas de mest själva och de utsatta människor som de ska hjälpa, vilket den kaskad av ord som Dahlström skriver visar på.

Någonstans i en recension läste jag autistiska män, kanske är det ett väl känt tillstånd som bara blir en diagnos när det upptäcks i tidig ålder? Intressant.

Jag skulle också vilja säga att dessa män är åt narcissisthållet, de ser sin omgivning utifrån sig själva enbart, kvinnorna upplevs som ett hot, klienterna är ett hot, ja själva livet hotar dem och de förmår inte se helheten.

Det som var mest annorlunda i den här boken var nog att den handlar om män. Män som bredvid sig har starka kvinnor, som de här männen enbart ser bristerna hos. Eller är det sina egna brister de ser speglade i kvinnorna?

Helt klart har dessa män en störning, stor eller liten vad vet jag, men en störning som kanske inte skulle ha märkts så väl i andra yrken som i dessa omvårdande sammahang. Jag känner både ilska och sympati för dessa män, är det det Dahlström vill åstadkomma? Helt klart är det värt mödan att ta sig igenom dessa 500 sidor med ord helt utan tuggmotstånd men tillsammans bildar de en stark eftersmak.

Läst 2011

   McCullin, Don: A Day In The Life Of Beatles ***** (Ijz)

Förutsättningen för att till fullo kunna njuta av den här boken är denna: älska Beatles!

Älska Paul, George, John, Ringo (för mig är det den ordningen) och du fullkomligt faller i hänryckning över den här boken.

Den består enbart av bilder, tagna under en enda dag. Beatles bland stockrosor, i en samlingslokal med papegojor, ute på stan. John som fräckt visar en glimt av kalsongerna, Paul som tar plats, George och Ringo som spelar med. De är bara så SNYGGA och unga och fräscha och musiken, musiken!, hörs i mina öron genom de svartvita bilderna. De var och är störst!

Och Top Model, släng er i väggen, ingen kan posera som en Beatle!

 Lundberg, Kristian: Yarden ***

Den här boken fick Ivar Lo Johanssons pris 2010. Jag kände inte till Lundberg innan men boken har varit mycket omskriven så jag tänkte direkt att jag ville läsa den.

Lundberg genomför ett slags wallraffande med den skillnaden att han verkligen behöver jobbet och pengarna. Men jag kan känna ett slags främlingsskap inför hans situation, han verkar ha haft ett bra läshuvud men går ändå inte klart grundskolan. Ok, det är han inte ensam om men det finns ju komvux och möjligheter att ta igen förlorad kunskap?

Nåväl, det lämnar jag därhän för det är inte Lundberg som jag i första hand fäster mig vid i den här boken, det är hans arbetskamrater i hamnen, och det omvända perspektivet, ensam svensk bland nysvenskar. Sättet de behandlas på tilhör en nutida arbetarskildring. Statarna, gruvarbetarna, drängarna; de man läst om tidigare

känns nära när man läser om hur de behandlas. Och även beskrivningen av sin mor och sin uppväxt, sin pompösa, egoistiska far och hur han vill nå fram till sin son.

Det jag tilltalas av mest är dock språket. Jag gillar det. Enstaka ord, meningar, kast i tanken, det känns helt rätt.

Lundberg blev ju uppmärksammad när han recenserade en bok som inte ens kommit ut, den uppriktighet som han visar över sina problem med ärlighet i den här boken får mig att inte bli förvånad över att han inte såg det som något att yvas över. Dessutom tror jag många böcker recenseras utan att vara lästa vilket jag tycker är synd, mycket går förlorat om man inte läser hela boken. Men Lundberg gick såklart ett steg för långt.

Lundberg har gett ut en ny bok Och allt skall vara kärlek som är en fortsättning på Yarden. Kanske läser jag den. Också.

Läst 2011

   Pipping, Lisbeth: Kärlek och stålull ****   (Lz Pipping, Ohfb-c)

Jag vann den här boken från Gothia förlag, ja jag vann även Jag mobbar inte av samma författare som jag ska läsa senare.

Jag såg Lisbeth Pipping på TV och jag tror det är därför jag lyckades hålla en viss distans till det hon skriver. För i TV programmet hörde och såg jag en vuxen kvinna som lyckats gå vidare, mot alla odds. Det gav mig hopp om flickan i boken och dämpade i någon mån det avskyvärda i berättelsen......

Hennes bok är en uppgörelse med sin barndom men även en lite (väl?) lågmäld kritik mot de vuxna omkring, som såg men inte ville göra nånting. Samt hur manipulativ hennes mamma lyckades vara, vilket socialtjänsten ändå borde ha kunnat se igenom.

Jag tycker att det starkaste partiet ändå är på slutet när de två systrarna städar ur den lägenhet där de bodde i sin misär. Då kände jag styrkan de besitter i den stunden, styrkan att städa bort det gamla ur sina liv.

Pipping skriver väl, enkelt, osentimentalt, trovärdigt. Jag hoppas att många i ledande ställning tar till sig den här boken och verkligen lär sig att se tecknen. Bara för att Lisbeth lyckades täcka upp för sin mamma borde de ha sett smutsen, misären, känt lukten.

Pipping skriver om ett TV program där det togs parti för föräldrarna. Jag minns det mycket väl eftersom jag inte kunde förstå att ingen såg till barnets bästa, inte ens föräldrarna själva. Jag led med barnet och har faktiskt ofta tänkte på det efteråt, jag hoppas att det fick bra fosterföräldrar. Att ha barn är inte en rättighet, det är en förmån, en gåva, ett lån.

Pippings bidrag är mycket angeläget. Därför får boken en fyra, även om en stark trea vore mer på sin plats. Men mod och angelägenhet kan också vara avgörande.

Läst 2011

  Marklund, Anton: Djurvänner ***

Jag famlar omkring när jag läser den här boken, berättad ur tre familjemedlemmars olika perspektiv.  De verkar ha helt olika personligheter men uttrycker sig likadant. Jag måste hela tiden kolla vem som pratar faktiskt.. Lite märkligt.

Nåväl, bokens titel tror jag har större betydelse än man kan tro för det handlar ju inte speciellt mycket om känslan för djur. Kanske är det ett inlägg i djur-människas lika värde debatten. För har de lika värde har de ju lika "ovärde" vilket man ju faktiskt kan utläsa i boken. Ett djur som lider dödar man och.......

Om det är så, är det ganska subtilt invävt i boken, som ju egentligen handlar och ger röst åt autismens uttryck, där ligger också bokens styrka. Föräldrarnas kärlek till sitt barn, samhällets oförmåga att förstå och stötta, boken är angelägen.

Men jag tycker att den spänner över lite för mycket. Jag vill veta mer om Gerd och hennes liv, men det förvägras mig. Varför då öppna den asken?

Boken började som en novell och det kanske är förklaringen. Nånstans finns essensen från novellen insprängd i sidorna och utfyllnaden kunde blivit tre fyra egna noveller. Det är just denna essens jag famlar efter.

Marklund kan helt klart skriva. Men brister i researchen kan dra ner en debutant. Ingen går hem från ett Tupperwareparty med tio burkar i en påse, det tar flera veckor innan värdinnan får leveransen. Sådant kommer säkert att rättas till till nästa bok. För jag hoppas att det kommer mer av Marklund